Ett av de viktigaste spelen som släppts i mediets relativt unga ålder är enligt mig This War of Mine. Ett spel som tar plats mitt under Balkankriget, i ruinerna av vad som en gång var vanliga människors hem och stad. Det visar en sida av krig vi sällan vi får bevittna i spel, då verklighet ofta offras i underhållningens namn; hur den vanliga människan utsätts för några av de hemskaste saker en annan människa kan göra.
Krig i spel har oftast använts som bakgrund till särskilt FPS- och RTS-genrarna. Ibland helt uppdiktade, ibland inspirerade av sanna konflikter och då och då som återskapanden av historiska ögonblick. Medal of Honor var ett av de första att verkligen försöka använda sig av spelmediets möjligheter att berätta om andra världskriget. Det diskuterades med militärer och veteraner för att få det hela så ”rätt” och respektfullt som möjligt.
Den respekten har lite runnit ut i sanden och ersatts av leaderboards och set pieces. Det känns inte längre som att spelutvecklare anstränger sig för att föra fram ett budskap om krig, dess inverkan på omvärlden, och det är ändå något man bör göra när man väljer att man tar sig an i alla fall en verklig situation.
När spel och verkligheten korsar varandra blir det så mycket mer påtagligt att det pågår en obekväm distans som kanske inte riktigt bör finnas där, så man inte blir blind för den faktiska skräck som pågår omkring oss, istället för att fokusera på olika spellägen och störa sig på lagg mer än om de kommer överleva dagen.
This War of Mine presenterar en verklighet som genomsyrar Europa igen för första gången sedan 1940-talet, mest märkbart i Ukraina förstås, invaderade av sin granne och tidigare ”kejsardöme”; och detta är varför den här texten finns.
Atomic Heart är ett spel som har många ögon på sig, men på lite fel sätt emot hur det borde vara i nuläget. Utvecklarna bakom det kommande spelet är nämligen i huvudsak baserade i Ryssland, med stöd från flertalet aktörer med tveksamma ekonomiska källor och med en PR-avdelning som hanterar saker på ett ytterst lustigt vis; källor för dessa påståenden och en mer ingående analys av det hela kan ni finna här.
Krig i spel blir onekligen en politisk fråga, det kan man inte undkomma, särskilt när ett spel som Atomic Heart presenterar en alternativ sovjetisk historia och utvecklarna själva säger att de inte tar ställning till händelser såsom Rysslands invasion av Ukraina. Beteenden som det får mig att vrida på nacken i en frågvis ställning. Vad vi är här är en bunt röda flaggor, och inte av typen med hammaren och skäran på. Eller ja, på utvecklarnas pressträffar och events kan det faktiskt se ut lite på det viset, som att de hyllar det gamla ryska imperiet, något Putin säkerligen skulle uppskatta.
De flesta vill skilja på underhållning och politik, vilket är förståeligt, men också en omöjlighet när man vill använda sig av politiska konflikter eller ideologier i sina verk. Och med tanke på att alla människor, rent filosofiskt, tar en ställning genom sina handlingar så blir även en total förnekelse av politik i spel ett ställningstagande, lite huvudet i sanden.
Länk till Twitter-tråden finns i texten nedan.
Man kan ignorera mycket, men när saker och ting blir så uppenbara de kan bli, utan att man aktivt gå ut med ett pressmeddelande (utöver ett Tweet om deras ”ställningstagande”) så får man inte blunda längre utan att också klassas som dum. Oavsett om vi vill eller inte så är vi en del av en värld med mycket hemskheter, och många av dessa måste vi ta ställning till. Det inkluderar t.ex. stora ryssutvecklade spel, med en uppenbar politisk ton och en utvecklare som vägrar förneka att det deras land och ledare begår krigsbrott eller i alla fall för en invasionskrig.
Det handlar inte om någon flyktig ”cancel culture” eller en tvetydig händelse där man inte riktigt vet vad som egentligen skett bakom lyckta dörrar – vi snackar om ett anfallskrig, där flera mål varit civila och propagandamaskinen gått het. Vi har embargos på plats av en anledning, trots att flera av dessa borde stramas åt hårdare. Man kan inte säga ”hjälp Ukraina” samtidigt som man startar upp något som Atomic Heart, det vore hyckleri på en stor nivå. Visst kan vi alla hyckla ibland, och det är okej, men vi ska vara medvetna om det när det är möjligt, särskilt när det gäller något som ett ett anfallskrig. I en tid där många av oss inte behöver göra mycket mer för att hjälpa till kanske, än att inte spela något som Atomic Heart.
Även om den här texten i sig speglar mina personliga tankar, vill jag tro att de flesta på redaktionen skulle skriva under på det mesta jag yttrat här. Därför kommer vi på Nördliv inte recensera eller ge Atomic Heart någon form av utrymme, utöver den kritik dess utvecklare och utgivare förtjänar. Dessutom har vi sedan flera år tillbaka kunnat ta del av rykten och påståenden om Atomic Hearts minst sagt problemkantade utveckling, något som är fint sammanställt här (ni får översätta själva dock). Låt mig understryka bara att mycket bör tas med en stor nypa salt, då allting inte kunnat bekräftas, och i många fall endast existerar som anekdoter, lösryckta löften och vaga pressmeddelanden. I slutänden är det bara ni själva som kan göra ett beslut på hur ni agerar – vare sig ni skaffar eller ej detta spel.
Stötta istället Ukrainska utvecklare och välgörenhetsorganisationer, ibland via fantastiska Bundles med spel från regionen.
Red..anm.
Nördliv väljer en väg – att inte täcka spelet – då det vi kan bekräfta är att Gaijin Entertainment och framförallt GEM Capital agerar producenter och därför obönhörligen innebär pengar i fickan på regimen. Förtryck och inskränkthet är en sak (vilket exempelvis tas upp i denna krönika ang. ’Harry Potter’-författarinnan) – och huruvida denna spelstudio följer Z-kulturen är något vi ej kan bekräfta, men det finns saker som däremot kan bekräftas. När det kommer till en regim som aktivt för krig med en annan nation under falska premisser – och att pengar obönhörligen leder till sagda regim som aktivt för terror och orsakar lidande och död – då måste vi ta ställning. Däremot huruvida ni väljer denna väg, och vill ha fler perspektiv, överlåter vi till er. Men för att ge andra infallsvinklar kan vi även tipsa om denna video från en exil-rysk youtuber. Även här är det subjektiva perspektiv som gäller – men för nyansens skull, och framförallt för att visa er fler röster i fallet, skadar det inte att också ge andra intryck och perspektiv. Ni får göra ert val, vi har gjort vårt!
Slava Ukraini
