Så där. Ännu ett år till ända. Jag hoppas ert år varit bra och att det har bjudit på många glada överraskningar och positiva vibbar. Men som de flestas liv tror jag att ni upplevt er beskärda del av sorg och motgångar tillika lycka och framgång. Det har i alla fall mitt och jag tänkte, om ni är intresserade, att jag skulle försöka summera vad som skett under mitt år, i alla fall i egenskap som indiefilmare, för er – så komprimerat som möjligt.
Januari var så gott som planerat för mig redan i november, 2017. Vi (jag och Gustav Ljungdahl, regissören till Root of Darkness (2016)) hade nämligen bestämt oss för att slå våra lågbudget-huvuden ihop och göra en antologifilm med flera segment bestående av kortfilmer gjorda av likasinnade filmskapare världen över. Så vi satte igång processen med att finna dessa andra filmare samtidigt som vi skrev och gjorde förarbetet på våra egna filmer (ärligt talat gjorde Gustav det mesta av förarbetet på min film då vi filmade det på hans föräldrars gård, men vi kommer till det). Det var väl inte det lättaste egentligen. Eller ja, att hitta dem var inga problem, men att finna folk som köpte konceptet (smaklöst och hysteriskt var våra regler) och var beredda att anpassa sina idéer till våra ramhistoria var lite svårare. Vår ramhistoria var kanske inte den enklaste att anpassa sig till utan att man haft ett ordentligt produktionsmöte, men vi gjorde vad vi kunde från de håll av världen vi bodde på.
I sinom tid skulle det visa sig att världen skulle bli mycket mindre…
Lite innan årsskiftet 2017/2018 hade jag det första utkastet av mitt segment (Unplanned Parenthood (2018)) färdigskrivet, men bara för att det är färdigskrivet betyder det inte att det är klart eller redo att filmas. Ett första utkast är just det – ett första utkast, en första version av manuset och inget som ska slängas fram framför en kamera än på ett tag, men tiden började bli knapp. Så istället för att låta första utkastet ligga och dra en vecka eller så satte jag igång med andra utkastet direkt. När det var färdigt (samma dygn) så skickade jag det till Gustav så han kunde börja bygga rekvisita förbereda mina kulisser och efter ett samtal med honom bad han mig skriva om delar av manuset för att förenkla processen för honom. Det var kanske en vecka kvar innan det var dags att filma och det var fortfarande en del frågetecken jag behövde ta ställning till. Jag klippte bort de mest effektkrävande sekvenserna och förändrade detaljer som hade krävt mer tid eller pengar; tillslut var det dags att åka upp från Göteborg till en gård mellan Stockholm och Uppsala för att spendera en vecka med att spela in något jag bara anade skulle bli helt hysteriskt men som jag inte trodde skulle bli så uppskattat som det sen blev.
Efter åtta timmar i buss och bil och på gränsen till vansinne anlände jag och Patrik Brander (vän och skådespelare) till gården där vi direkt satte igång med förberedelserna för morgondagen. Inom kort fick jag veta att Gustav inte hade läst det slutgiltiga utkastet jag hade skickat honom, han hade utgått från den reviderade versionen av första utkastet när han gjort kostym och effekter. Detta orsakade såklart smärre problem, särskilt med tanke på att Gustav också hade en av huvudrollerna. Men anpassning och improvisation är definitivt något man måste lära sig bli bra på som filmare så det var ju bara att jobba utifrån de förutsättningarna vi plötsligt blivit presenterade med. Redan samma kväll filmade vi scener för antologins ramhistoria där en del repliker hoppades eller plockades bort på Gustavs begäran då han var ansvarig för just den delen av filmen. Här började vi upptäcka skillnaden i våra arbetssätt. Jag planerar mycket, gör filmen ett par gånger innan kameran ens rullar, skriver, förbereder, ser till att så mycket som möjligt flyter på relativt smärtfritt. Gustav är mer av en ”skjuta från höften”-filmare som löser mycket på plats, inklusive saker som kan planeras. Jag säger inte att det är fel sätt att jobba på, men det är definitivt inte mitt.
Lite på grund av detta gällde det att hitta en balans där vi alla kunde jobba ihop utan att komma ihop oss, jag fick offra en del av mitt tänk och sätt för att vi befann oss på annan ort än vår egen. Med det hoppades vissa tekniska aspekter som behöver prövas innan tagning för att undvika problem i klippningen över, såsom ljudupptagning till exempel och just detta visade sig bli vår största fiende.
Efter två dagars inspelning (timmar sammanslaget) hade vi tagit vad som behövdes för att kunna klippa ihop en ruff version av filmen som funkade från början till slut. Gustav klippte ihop en version samma kväll, en version han var nöjd med. Där fick jag som regissör dock sätta ner foten lite mer markant. Ljudet behövdes definitivt fixas på grund av alla ojämna nivåer, ljudeffekter, musik, färgkorrigering, tightare klippning, allt sånt man gör i redigeringen helt enkelt. Jag tog med mig materialet hem till Göteborg efter ett par dagar till i Stockholm för lite andra inspelningar som tyvärr inte mynnade ut i någonting just då.
Under hela produktionen hade jag fört en liten videodagbok som bakom-material och det fortsatte jag göra under hela året så fort jag gjorde något för just ”Unplanned”, det var en hel del kvar som jag ville ordna men som jag i slutänden fick välja mer selektivt för att överhuvudtaget kunna bli klar inom rimlig tid.
Väl hemma igen påbörjade jag redigeringsarbetet. Jag kontaktade musiker för soundtrack, pratade med en klippa till fotograf och klippare som jag jobbar med en hel del för att få bukt med färgkorrigeringen och en filtereffekt jag var ute efter och snart var det dags igen att ställa sig framför kameran – av en ren slump egentligen.
Fotografen jag nämnde, David Eric Nilsson, skulle regissera en kort actionfilm med tomtetema, denna i en serie om en och samma huvudkaraktär som går under den klassiska bad ass monikern ”Mr. Nice Guy”.
En av huvudskådisarna behövde hoppa av knappt en vecka innan inspelning så jag hoppade helt enkelt in för att ersätta. Väldigt intressant var dock att jag under denna inspelning skulle träffa på en person som jag efter det skulle jobba med många gånger under 2018 och som visade sig bli en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv, ni som följer mig på valfritt socialt medium har garanterat sett henne där – nämligen skådespelaren Eliza Sica.
Tomtefilmen blev inte riktigt som någon av de inblandade hade tänkt sig och tyvärr släpptes den aldrig. Det finns endast en ofärdig grovklippning som saknar scener och som ytterst få har sett. Men mötet mellan mig och Eliza ledde oss båda till många nya projekt och en av dem var nästa produktion. En kortfilm som tillhörde samma antologi som ”Unplanned”, denna film var Hästfilmen (2018)
En underlig titel kan tyckas och det är en underlig liten film.
Baserad på ett skämt mellan mig och den ena regissören tillika min skådespelare, Patrik Brander, som vi ständigt drog på pendeln mellan Vadstena och Norrköping 2014/2015 under vår studietid.
Jag pitchade idén till Eliza då Patrik hade haft svårt att hitta någon för den kvinnliga huvudrollen och hon nappade på en gång. Månaden efter var i på plats i Motala med ett litet crew som blev hälften så stort dag två av anledningar jag aldrig fick tydligt förklarade för mig, men som satte just de namnen på en liten svartlista över folk man ska tänka på en extra gång innan man överväger att ha med dem i framtida produktioner, något som är ganska vanligt i indievärlden tyvärr.
Efter två dagar var filmen färdiginspelad. Vi besökte en annan produktion, som inte behöver nämnas vid namn, när vi ändå var i trakten för att se om vi kunde hjälpa till; men det hade behövts en armé av kunnigt folk för att verkligen få rätsida på hela den grejen.
Vi önskade dem lycka till, tackade för oss och åkte snart vidare hemåt mot Göteborg.
Väl hemma var det bara att hoppa på nästa projekt under tiden som jag klippte ”Unplanned” och pratade med Gustav vad nästa steg för själva antologin var: visningar, segment, etc. Nästa projekt jag hoppade på var som runner, scripta och (med stora citattecken) ”passare” för bandet Mechatronics nya musikvideo, regisserad av genreregissören Jonas Wolcher (Die Zombiejäger (2005)).
Det var en del såna mindre endagsgrejer jag själv inte var särskilt inblandad i som skedde under våren och sommaren som jag tyvärr inte minns helt nu. En dag var jag statist i kommande långfilmen Drömmar om Las Vegas (20??) regisserad av Per-Anders Nilsson, där jag för första gången träffade en av Sveriges blivande genredrottningar – Sarah Giercksky, den unga kvinnan bakom filmen Sargad (2017) som jag tidigare recenserat. Tidigare under året hade jag filmat ett kort segment för hennes kommande dokumentär, Sarah of Horror (20??), så det var kul att äntligen träffa henne. Knyta kontakter är a och o i genrevärlden, vi stor ofta helt utan hjälp från större studior eller bolag. Vi måste ta hand om varandra och det gör de flesta av oss ändå.
Jag gjorde även en liten roll som politiker i den kommande långfilmen Brinn som solen (2019) regisserad av Linus Lundmark som jag jobbat med ett par gånger nu och definitivt lär fortsätta göra i framtiden. Jag spelade även i hans och David Nilssons kortfilm Gamla synder åter (2018) varav en version går att se gratis på Youtube. En annan version kommer förhoppningsvis under 2019. En kul liten skräckfilm, så vill ni se mig spela monster så rekommenderar jag er att kolla in den.
Under sommaren agerade jag även fotomodell, nazist samt gjorde ett cameo i Michael Todd Schneiders (känd för våldsamma extremfilmer) kommande långfilm Opening the Mind (2019), jag och Eliza gjorde en Noomaraton-film med lite hjälp utifrån (göra film från idé till film på 24 timmar) och en hel drös annat. 2018 var egentligen året där jag verkligen kämpade för att få någon form av fotfäste i undergroundscenen och jag kan väl ganska glatt påstå att jag på något vis i någon form lyckats. Utöver att göra egna filmer har jag ju dessutom skrivit en del artiklar och recensioner på både svenska och engelska varav de engelska varit angående just lite mer extrema filmer. I och med det har kontaktnätet ökat och folk har blivit nyfikna på vad man gjort. Tur är väl det eftersom 2018 även blev året då vi faktiskt ingick i ett avtal för VoD-distribution av två av våra filmer, men vi kommer till det.
Innan dess måste vi prata om vad som skedde med antologin.
Under för sommaren, mitt under klippningen av ”Unplanned” och alla andra projekt, fick jag ett meddelande av den svenska kultregissören Daniel Lehmussaari (en man som berikat recensionsserien Felix recenserar med sina fantastiska alster). Vi hade pratat om att göra något tillsammans och antologin kändes som en perfekt start på det samarbetet. Men just under den tiden då produktionen borde tagit plats hade han fått ett fantastiskt meddelande, om jag minns rätt – en av hans filmer hade vunnit ett precis på andra sidan Atlanten och han skulle åka dit för att ta emot det och prata lite framtid. Detta var ett väldigt lägligt skäl till att bocka ur antologin och jag klandrar honom inte en sekund för det, förhoppningsvis ligger det trots allt ändå ett samarbete i framtiden. Men Daniels avhopp innebar också att vår antologi plötsligt var ett segment för kort, dessutom hade flera andra filmare vi hade kontaktat tackat nej och speltiden började bli farligt nära novellfilm (under en timme men längre en 30 minuter). Så jag gjorde vad vilken desperat filmare som helst skulle ha gjort om de inte var vid sina sinnesfulla bruk – bestämde mig för att göra ett segment till mitt upp i en redan väldigt stressig period.
Jag hade redan en idé jag hade tänkt utveckla till en mer allvarlig och filosofisk film om en desperat människas sista utväg och jakt på eufori. Denna idé fick mutera till en lite galen gorefilm via en lång natt med öl och vodka mellan Eliza och mig. Bakfulla skrev jag ett ”manus” baserat på vad vi hade kommit på medan Eliza funderade på lite special effekter. Ett par dagar senare hade vi gjort en hel del specialeffekter, vi hade hittat en inspelningsplats typ 19 timmar innan första tagningen och vår käre David hade tagit med sig en ny kamera för att prova dess vingar.
Två timmar senare var Elizas hyreshus tvättstuga täckt i tarmar, fakeblod och fakesperma (det finns inget fint sätt att skriva det på) och vi hade vårt nya segment – Auopssessed (2019). Detta är en produktion ingen av oss kommer ihåg egentligen och vi är faktiskt överraskade över att resultatet håller så förvånansvärt bra som det gör. Detta är en kortfilm jag klipper på än i skrivande stund, men man kan se den för vad den är. Nu återstår bara finputsningen.
Det hela var tvunget att ske väldigt fort för vissa av effekterna (närmare bestämt en av tarmarna) hade jag använt en dryg vecka tidigare och de hade börjat…ruttna. Mys.
Jag var nämligen inte nöjd med splatter-scenerna som vi hade gjort i Stockholm så jag gjorde vad jag kunde för att matcha bakgrunden från originalscenerna och filmade kompletterande scener i mitt badrum (inte första eller sista gången, gjorde det denna jul igen. Då dock i mammas badrum med en äkta motorsåg). Dessa kompletterande scener bestod av flygande tarmar och en (igen, det finns inget fint sätt att skriva detta på, förlåt) penis som skulle slitas itu – allt gjort av mig och Eliza på en budget mindre än vad folk brukar lägga på en relativt lugn utekväll. Vill ni veta mer om hela den processen bör ni hålla ögonen öppna på mina sociala medier under våren 2019.
Under den här perioden blev jag dessutom ombedd av min gamla filmlärare i Norrköping att hålla en föreläsning för årets elever om jag hade möjligheten. Självklart tackade jag ja och började sätta ihop den omgående. Samtidigt försökte jag och Gustav att planera var och när antologin skulle ha premiär. Gustav kom då på att Alingsås brukar ha en liten filmfestival med vår typ av filmer med det fantasifulla namnet Kultfilmsfestivalen där han visat ett par av sina filmer innan. Vi kontaktade arrangören och plötsligt var det bestämt: 29 juni skulle antologin The Gated Community ha premiär på Kultfilmsfestivalen i Alingsås. Av alla deadlines som hade diskuterats så hade vi nu en bestämd och saker behövde vara ”tillräckligt” klara till dess.
Jag överlämnade en hel del ansvar över ”Unplanned” till David, sen drog jag till Norrköping för föreläsningen om vad och hur man kan göra efter utbildningen eller i alla fall vad jag hade gjort, sedan till Örebro för mitt första avsnitt av Nördlivs podcast som spelades in med en majoritet av oss på plats i Fredriks lägenhet, och efter det bar det av till Alingsås för festivalen och visningen som bjöd på en hel del blandade känslor och en del grejer vi upptäckte behövde fixas till innan filmen överhuvudtaget kunde övervägas att säljas – en åsikt som alla i gruppen kanske inte delade på en gång. Jag ska inte gå in på detaljer men detta var en hektisk period av mitt liv jag verkligen inte saknar. Det påminde mig om varför jag blev utbränd en gång i tiden och varför jag till nästan vilket pris som helst vill undvika det i framtiden. Jag blev sjuk på flera sätt, min kropp började stänga ner och jag behövde ibland sova hela dagar för att orka med. Men 36 timmar innan visningen hade vi en screener-DVD och en offentlig publik hade för första gången sett vår film. Ett av våra delmål var uppnått.
I och med festivalen gjorde jag även ett par intervjuer som ett försök att marknadsföra vad vi hade gjort. Två stycken för engelska sidor och en för min hemstads lokaltidning MVT som, precis som tidigare, felciterade mig återigen. Jag började skicka ut mitt och Patriks segment för recensioner vilket är ett heltidsjobb bara det, samtidigt som de skulle anmälas till festivaler världen över och framförallt klippas klart. Jag rekommenderar ingen att göra detta på egen hand.
På sensommaren fick vi plötsligt kontakt med en VOD-distributör i England tack vara en av de engelska intervjuerna. Detta gällde dock endast ”Unplanned” och ”Hästfilmen” så det blev lite obekvämt när man var tvungen att säga att om våra filmer skulle kunna ses av fler så var vi tvungna att släppa dem separat från resten av antologin. Den var av väldigt varierande kvalité enligt alla de vi pratade med och som tog sig tid att se hela. De flesta hade sett halva sen stängt av och då kände vi att det helt enkelt var bättre att släppa våra segment som vi helt kunde stå för och se till att fler kunde se just de istället för att folk stängde av något halvvägs igenom. Men det är en industri och vi hade ett bra avtal som väntade oss så vi gjorde vad vi ansåg vara bäst. Självklart vill vi alla jobba med varandra igen och då hoppas jag verkligen att vi kan göra något riktigt bra som alla vill se från början till slut.
Jag ska inte tråka ut er med hela avtalsgrejen men mycket saker med copyright och sånt behövde hanteras sen dök plötsligt våra filmer upp i en samling skräckkortfilmer på Vimeo under namnet Chunks of Horror (2018) där ni nu kan köpa eller hyra våra alster för en mindre kostnad än för en billig pizza i en småstad.
För att försöka summera hela grejen nu så kan jag säga att resten av året har bestått av att sluta avtal med ett gäng galna tyskar som vill ge ut fåra filmer på DVD i en begränsad utgåva med mängder av extramaterial, extramaterial vi jobbat på nu i jul till exempel (inklusive de scener vi spelade in i min stackars mors badrum).
Sedan hade vi ju Comic Con i Stockholm som Nördliv besökte i september som blev lite av en minisemester trots att man reste runt en del. Efter det bar det av till Malmö för ännu en fotografering och en avstickare till Ljungby för sista scenerna i Brinn som solen.
Vad som sker just nu är svårt att summera för allt sker just i detta nu.
Men det är mycket kul på gång och framtiden verkar ändå rätt ljus när det kommer till filmandet. Men 2019 ska för mig bli lite lugnare. Jag ska skriva mer, hitta ett stabilt jobb och göra ett par projekt jag personligen verkligen vill göra och inte bara producera för att producera.
Hoppas ni hade kul med årets kalender, att ni tog er igenom denna vägg av text till årskrönika (jag skulle lagt in bilder men sitter tyvärr utan internet i stort) och att 2019 blir fantastiskt för er. Jag hoppas och tror vi hörs mer nästa år. (Istället lägger redaktionen in lite bilder 😉 red.anm.)
Tack och hej för mig för 2018 och som jag lovade så får ni här en nyårskaramell i form av en tidsbegränsad länk till en av grejerna jag jobbat på i år.
Gott nytt år och god fortsättning!
