Din by, din familj, dina vänner och bekanta. Allt förstördes av de demoniska horderna och inget kunde stoppa dem. Nu har du bara hämnd i tankarna och är redo att göra vad som helst för att få den… Det är dags att bekämpa eld med eld.
Efter att du fått se din by brännas ner får du skapa en karaktär. Förutom utseende ska du också välja en klass, eller nja, du säljer din själ till en av sex demoner. Beroende på vilken demon du väljer får du tillgång till den demonens träd av aktiva och passiva förmågor, och din karaktärs framtida spelstil är i grova drag klar. Till exempel Beelzebub, som ger dig starkare attacker och tillgång till bättre förmågor ju mer rage du har. Baal leker med gift och dennes följare blir mästare på ämnet och kan förgifta både levande och spöken. Alla sex demoner lutar starkt åt en viss spelstil, så det gäller att välja det som passar dig.
Det är inte ovanligt i RPG-spel att din karaktär kan bli lite vadsomhelst under resans gång. Du börjar som ett tomt blad, skräddarsyr det som passar dig, åtminstone sett till förmågor. Hellslave går rakt mot denna trend med ett klassystem som sätter tydliga ramar för hur din karaktär kommer vara under hela spelets gång. Personligen gillar jag denna lite stelare form av system, speciellt här där klasserna är extremt olika.
För att få din efterlängtade hämnd ska du göra en lång lista med uppdrag och bara en lång lista med uppdrag. Det må finnas en världskarta du kan resa runt på, men spelet är linjärt å det grövsta. Du ska göra rätt saker, på rätt plats i rätt ordning. Detta skiljer sig också från den moderna trenden av att allt ska vara open world och känns ärligt talat som en frisk fläkt. Spelet vet vad det gör bra och ser till att du får det.
Det spelet gör bra är nämligen strider och dungeon crawling. Varje uppdrag tar dig till en plats som ska undersökas, ofta en mörk grotta eller övergiven stad. Du går omkring på en karta och kan trycka på cirklarna på denna för att få en mer detaljerad bild vad det är du faktiskt ser. Bilderna som visas är extremt väl målade och passar in perfekt i denna värld av helsvarta skuggor. Den grafiska stilen går att likna vid den vi ser i Darkest Dungeon. Musiken är riktigt bra och stämningsfull, men stridsmusiken kan bli lite tjatig efter ett tag då den spelas väldigt ofta.
Dessa cirklar har också händelser kopplade till sig. Det kan vara lite extra loot, en välsignelse från valfri demon eller strider, vilket är spelets absolut starkaste sida. Striderna är turbaserade med en tidslinje. Med andra ord måste inte din runda ”ta slut” bara för att du använt en attack, förutsatt att attacken eller förmågan är snabb nog. På samma vis har vissa klasser och vapenförmågor effekter saktar ner fienden och skickar dem längre ner på tidslinjen. Det finns också en liten markör för när det har gått tio sekunder, vilket är viktigt då detta är en trigger för många av spelets händelser. Till exempel har du en förmåga som kallas momentum som tillåter dig att välja mellan tre bonusar (som du valt i förväg) var tjugonde sekund. Tidigare nämnda gift och bleed skadar fiender som har det var tionde sekund, och flera av dina förmågor pågår mellan dessa markörer. Du får ungefär veta vad en fiende är kapabel till om du hovrar över den med muspekaren, men inte exakt allt. Det gäller att noggrant planera vilka förmågor som används när, samt hålla ett öga på din hälsa, energi och rage mätare så att du har allt du behöver för kommande attack. Allteftersom spelet pågår kommer din karaktär gå upp i nivå och låsa upp fler förmågor och spelmekaniska moment.
Men så var det den lilla petitessen att du sålt din själ. Förhoppningsvis inte ett problem förrän du dör, och spelar du bra är det länge kvar till dess. I stället har du en kraftfull förmåga som låter dig bli besatt av din valda demon. Du samlar på dig blood points när fiender dör och fyra av dessa låter dig aktivera demon form. I detta läge är du mycket starkare än vanligt och det just din demon specialiserar sig på förstärks. I Baals fall gör alla dina attacker extra giftskada, medan Beelzebub ger dig extra mycket rage. Denna förmåga tar dock tyvärr slut alldeles för snabbt, men förhoppningsvis har du dödat dina fiender innan dess. Fiendevariationen är också bra och varje ny plats du besöker introducerar alltid en ny fiendetyp. Spelet har fyra svårighetsgrader (men hade bara tre i början på förra veckan) och går att anpassa om du vill ha en hård utmaning eller bara känna dig som demon-batman för en stund.
Ett problem är bristen på utrustning till din karaktär. Du har en större mängd platser att ha utrustning på jämfört med andra spel, till exempel är armarna uppdelade i handskar och vrister i stället för att bara vara en zon. Tråkigt nog kommer du ha hittat all utrustning som går att finna redan efter spelets tre första timmar. Efter det kommer du bara hitta samma prylar, igen, och igen, och igen… Jag hade hellre sett lite färre zoner och större variation på prylar.
Allt jag beskrivit med Hellslave än så länge låter bra, och det är just nu ett helt okej spel, men jag kan inte ge det mer beröm än så, då spelet inte är färdigt. Under den vecka jag spelat har det kommit uppdateringar varje dag som förändrat vapen, fiender och specialförmågor. En strategi som fungerade i början på veckan fungerade inte några dagar senare. Buggarna i spelet har kommit, gått, sen kommit tillbaka på något vis. Procenttalen som ger dig bonusar i allt från mängden XP efter en strid till ökad chans att ge dina fiender bleed har varit, och är fortfarande, fantasisiffror. Visst sker det en ökning, men den är antingen mycket större eller mycket mindre än det som faktiskt står. Det verkar också skilja sig slumpartat om ökningen är additiv eller procentuell, vilket bara stärker det halvfärdiga intrycket. Det finns också en hel del översättningar som skulle behövt ses över en extra gång, inte på ”all your base are belong to us”-nivå, men ändå märkbart bristfällig. Visst är det egentligen fantastiskt att utvecklaren så snabbt fixar det som är fel med sitt spel, men jag köper hellre en färdigbakad bulle än en frusen som jag måste vänta på att den tinat.
