Vilket elände! Pesten härjar och den verkar inte nöja sig med att döda de stackars människorna som smittas, nej, nej den förvandlar dem givetvis till zombieliknande varelser som ger sig på intet ont anande människor. Som om inte det vore nog, håller en sekt på och ställer till med en massa oreda också. Till råga på allt har de kidnappat din dotter! Bäst du tar din stav samt andra vapen och beger dig ut i strid!
I Graven tar vi på oss rollen som en präst. Han har tyvärr tvingats till exil i ett pestsmittat träskmarkslandskap. Anledningen som ligger bakom exilen för prästen är att han stoppade en ritual, där en sekt ämnade offra hans dotter till något illasinnat ändamål. Tyvärr snor sekten med sig dottern och försvinner och den stackars prästen blir dömd för de sektmedlemmars liv som han släckte. När prästen anländer till byn Cruxfirth är han nu fast besluten att leta reda på sekten, ta tillbaka sin dotter och slå ihjäl alla som får för sig om att ställa sig i vägen för honom.
Genremässigt har vi att göra med ett actionspel i förstapersonsvy. Till en början ligger fokus på närstrider med din gamla trogna stav. Under tidens gång kommer du dock lära dig trollformler och även ha olika typer av skjutvapen till ditt förfogande. Allting är sedan gjort i ett retroutförande, både sett till spelets utseende och på sättet spelet för sig rent allmänt. Stilmässigt är det lite av en blandning av Hexen, Heretic och de tidigare Elder Scrolls spelen. Det är rättframt på så sätt att berättelsen bara är där för att sätta scenen och placera dig i rätt sammanhang, sedan är det bara att gå runt och slå/skjuta allt som kommer i din väg. Men det finns även ett fokus på att du ska utforska nivåerna grundligt. Således är det inte så enkelt som att bara gå från punkt A till punkt B, då Graven inte är uppdelat i banor på samma sätt som de mer traditionella förstapersonskjutspelen.
Utvecklarna har även kastat in lite lätta rollspelselement, där du genom att samla på dig guld kan köpa uppgraderingar till din utrustning. Det finns även lite sidouppdrag som du kan pyssla med om du vill, tyvärr är belöningarna du får för dessa sällan mödan värd. På det stora hela är dessa inslag trevliga, då de gör att spelet står ut en aning från liknande spel.
Till en början var jag oerhört positivt inställd till spelet. Jag gillade hur väl berättelsen etablerar huvudkaraktärens situation för mig och miljöerna hjälpte till att skapa en dyster stämning som jag gillade skarpt. Att spelet dessutom har inslag av äventyrsspel i form av problemlösning och pussel förde med sig att jag verkligen blev såld. Tyvärr måste jag säga efter att ha spelat bara en liten stund längre än de initiala intrycken, började spelet sakta men säkert falla ihop likt ett korthus. Till att börja med är spelets nivåer designade på ett ganska invecklat sätt. Det är inte nödvändigtvis ett problem i sig. Men eftersom att spelet inte har en karta eller någon annan typ av markering som förklarar vart du befinner dig, eller vart du ska ta vägen, slutar det oftast med att du frustrerat irrar omkring likt en dement åldring som glömt bort vart din bostad är. Jag vet att vissa gillar den här typen av design, men personligen blir jag bara irriterad när jag inte vet vart jag ska.
Striderna blir även dem oerhört träliga efter ett tag. Till en början är det inga problem, men fienderna du möter är till en början vare sig särskilt starka, eller många. Men ju längre in i spelet du kommer, möter du fiender som är både starkare och betydligt fler till antalet. Jag vet att de flesta spel är designade på detta sättet, men det blir extremt tråkigt när varenda fiende är en så kallad Hitsponge. Det vill säga att de suger åt sig dina träffar likt en svamp och du måste därför slå eller skjuta många fler gånger innan de slutligen besegras. Ha då i åtanke att du oftast måste tampas med ett tiotal sådan här fiender på en och samma gång. Alla fiender har dock svaga punkter som vi kan träffa för att besegra dem snabbare. Tyvärr förmedlar inte spelet vart dessa punkter befinner sig på fienderna särskilt väl. Vilket för med sig att du helt plötsligt hajar till av förvåning över hur mycket skada du plötsligt orsakade.
För att göra det hela ännu mer frustrerande för dig, måste du dessutom se till att använda rätt typ av vapen för dessa punkter, vilket spelet förmedlar lika bra som de svaga punkternas positioner. Du kommer alltså spendera största delen av striderna med att välja ett vapen, hoppas på det bästa och svära över hur mycket skada som fienderna tål. Den mest irriterande fienden i spelet är dock en ful fågel. Den flaxar omkring i luften och spottar giftiga projektiler på dig. Tro inte att du är säker bara för att den missade dig rent fysiskt. Nej giftet sprider givetvis även ut sig till en grön bubblande massa på ett omotiverat stort område innan det slutligen försvinner. Enda sättet att likvidera dem, är att skjuta dem med ditt armborst. Har du slut på ammunitionen? Det var ju tråkigt, då kommer fågeln stanna där uppe tills vidare.
Jag vill som sagt egentligen gilla spelet, då det finns en hel del in det som jag faktiskt tycker om. Jag gillar som sagt den dystra och mörka stämningen som är ett resultat av miljöerna och musikens samarbete. Tyvärr bidrar även miljöerna till mitt missnöje, då de också bidrar till att göra det svårt att orientera sig. De olika nivåernas rum är nämligen designade på ett sätt så att det känns som att du går runt i cirklar då allting ser likadant ut. Ljudbilden består mest av ambient musik, som används så pass sparsmakat, att du kommer glömma bort dess existens, men när den väl hörs blir det väldigt stämningsfullt. I övrigt bjuder ljudbilden på standard ljudeffekter från de olika vapnen och generiska stön och skrik från huvudkaraktären samt lite monsterbröl som du hört i flera andra spel. Vad som dock fungerar väldigt väl är kontrollen i spelet. Kontrollschemat känns naturligt och du kommer inte behöva reflektera över vart du placerar dina fingrar oavsett om det är mus och tangentbord, eller handkontroll.
I slutändan måste jag säga att Graven är en besvikelse. Det börjar lovande, med stämningsfulla miljöer och strider som i alla fall till en början är underhållande. Tyvärr inser jag ju längre jag spelar att det finns oerhört mycket som jag inte gillar. Allt från att springa vilse på nivåerna, då allt ser likadant ut och jag inte vet vart jag ska ta vägen. Till fiender som tål hur mycket stryk som helst. Till slut blir det en kamp att försöka hitta motivationen till att spela vidare, då alla problem jag har bara verkar bli värre ju längre jag kommer. De enda som kommer få ut någon underhållning av detta är stenhårda veteraner av genren. Vi andra kommer troligtvis vända spelet ryggen och gå ifrån det utan att se tillbaka.
Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet kommer även släppas under 2024 på Playstation 4|5, Xbox One/Series X|S och Nintendo Switch.
Graven. Lägsta pris 282 kronor enligt Steam 2024-02-09.
Recensionsex tillhandahållet av Fulqrum Publishing och 3D Realms.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.