Vi kan nog alla relatera till att vi inte alltid vill träffa våra grannar. Kanske är det en dålig dag, kanske behöver hunden gå ut fyra på natten och man går ut i bara morgonrocken eller så sticker det ut ett stort glasspaket, tre chokladkakor och en påse ostbågar ur matkassen och man har gjort sitt allra bästa för att verka vara en välanpassad vuxen människa utan några större skavanker. De flesta av oss behöver däremot inte vara rädda för att våra grannar ska strypa oss om vi hamnar lite fel. Samtidigt går de flesta av oss inte in hos grannar utan tillåtelse heller.
Hello Neighbor 2 är en värdig uppföljare som snarare än att bara göra samma sak igen, faktiskt innoverar och gör det bättre. Genom att ha fler byggnader att infiltrera och kunna röra sig fritt emellan under stora delar av spelet, ger spelet en känsla av open-world som inte finns i det första. Du har också en hel hop grannar som ogillar att du snokar. Och just det, varför snokar du? För journalistik, såklart!
Du spelar som Quentin som jobbar för Raven Brooks Banner. Du bor i vad som verkar vara en sändningsstudio och/eller övervakningsanläggning på en kulle. En pojke har försvunnit och du har tagit på dig att komma fram till vad som har hänt. Runt kvarteret har du placerat ut övervakningskameror och följer från studion vad som har hänt.
Rent narratologiskt är något jag gärna hade sett, en mer personlig koppling mellan Quentin och det försvunna barnet eller den huvudsakliga antagonisten i både Hello Neighbor och Hello Neighbor 2, Theodore Peterson. Vi får heller inte riktigt någon bakgrund till varför just denna story är så viktig för honom vilket gör att han som karaktär känns väldigt platt. Detta gäller även alla andra karaktärer i spelet.
Något jag sett kritiseras är att slutscenen är märklig och ologisk, här kan jag inte alls hålla med. Utan att avslöja för mycket, tänker jag påstå att den mycket väl stämmer in på typen av trauma som upplevts. Här har vi något avsevärt mer intressant berättarmässigt. Att undersöka denna relation är något som skulle ha kunnat skapa avsevärt mer intresse i storyelementen, om det var något som var målet.
Ser vi till spelets stämning, då?
Någon enstaka gång ryckte jag till, men i det stora hela är spelet inget som kräver taklampan på. Animeringsstilen är lekfull och om än musiken kan vara stämningsfull är den aldrig rakt ut skrämmande.
Det huvudsakliga problemet jag upplevde när jag spelade var att man ibland blev av med föremål man plockat upp under spelets gång, när man blev fångad. Det verkade vara totalt slumpmässigt. Ibland dök sakerna upp på ursprungliga upphittsstället, ibland försvann de helt och andra gånger hamnade de där man blivit påkommen och fångad. Detta i kombination med hur lätt det var att bli påkommen och mängden utforskning som krävdes för de olika pusslen gjorde att man både behövde ett bra minne för att minnas exakt var man hittade sakerna från början, att minnas var sakerna tappades och ibland även en omstart av spelet för att de skulle dyka upp överhuvudtaget. Vid ett tillfälle tappade jag en kofot i gräs och den var inte överhuvudtaget synlig på skärmen ur någon vinkel, där blev jag tvungen att starta om spelet. Med tanke på att vissa delar av denna anledning behövde göras gång på gång medan det för varje gång blir svårare att undkomma – detta på grund av AIn bakom fienderna.
Hello Neighbor 2 använder sig av en AI som delas mellan alla fiendekaraktärer. De lär sig alltså din spelstil och blir på så sätt svårare och svårare att komma ifrån ifall du inte lär dig att göra ditt bästa för att undvika. Ett minst sagt intressant koncept! Det enda problemet är om, som jag beskrev ovan, du behöver göra om samma steg upprepat och det blir svårare för varje gång. Efter en viss punkt tappar jag intresset för att försöka plocka upp en kofot och stänger ner spelet för att jag ändå ännu inte vet exakt var jag är på väg och därför springer runt i blindo tills jag blir fångad och åter ska finna kofoten och undkomma grannen.
Ett annat problem var kontrollerna. Det är väldigt få kontroller som användes, men det fanns ingen tydlig logik för när den ena eller andra skulle användas vilket gjorde varje tillfälle ett lås skulle öppnas eller en knapp skulle tryckas på lite av ett fummel mellan knappar.
Spelet kommer också med en innovation som inte fanns med i det första: det finns kameror du kan använda för att övervaka vad som händer runt dig. Du kan placera ut en kamera och bära med dig en skärm på vilken du kan följa sändningen. Jag fann dock aldrig något smidigt sätt att använda detta – att hela tiden behöva skifta mellan redskap och skärm vilket gjorde att detta som redskap helt enkelt inte tillförde något annat än en kort “ååh, intressant!” följt av några besvikna suckar över hur det inte gick att använda.
Mycket klagan, men fanns det något positivt också? Självfallet! Spelet var inte dåligt, och jag blev ofta om dagarna sugen på att spela vidare. Pusslen var oftast lagom svåra och intressanta. Tack vare att man var i kontak (eller, huvudsakligen undvek kontakt med) flera olika karaktärer blev det inte enformigt. Jag rekommenderar spelet för folk som tyckt om de tidigare spelen och som vill leka med AI-komponenten. Tyvärr kan jag däremot inte rekommendera det i allmänhet för alla.