En Garde!

I ett fiktivt bortglömt förflutet i ett lika fiktivt spansktalande land härjar en ondskefull tyrann. Orättvisa skatter och annat sattyg är det som får en laglös fäktare att ta på sig fjäderhatten och greppa sitt vässade svärd för att fäkta sig genom alla vakter och skipa rättvisa!

I En Garde! iklär vi oss rollen som Adalia de Volador. Hon huserar i ett fiktivt spansktalande namn, där hon har en liknande roll som Zorro eller Robin Hood, det vill säga att hon bråkar med överheten och tycker att det är rimligt att konfiskera tyrannen Count Dukes förnödenheter och ge dessa till medborgarna. Hon har ett svärd som är lika vasst som hennes tunga och har således en minst sagt retsam attityd mot de vakter som försöker upprätthålla lag och ordning enligt den tidigare nämnda tyrannen. Det är fartfyllt och fienderna är ibland väldigt många, det gäller därför att använda sig av alla hjälpmedel vi kan hitta i vår omgivning för att överleva och rädda dagen.

Vi har att göra med ett actionspel i tredjepersonsvy med närstrider i fokus. Det smygs även in lite plattformshoppande emellanåt och det är där i vi hittar en påtaglig svaghet i spelet. Det känns nämligen väldigt styltigt att styra Adalia. Jag kan inte riktigt beskriva det på något annat sätt, för det känns nämligen inte följsamt alls. En effekt av detta blir att jag stannar karaktären så fort jag känner att jag behöver justera kameran. Detta blir ett bekymmer när spelet tycker att du ska hoppa mellan hustak, eller burar som åker upp och ner, då det är väldigt lätt att hoppa fel. Detta har man dock löst vid andra tillfällen då vi ska svinga oss i rep, flaggstångar och ta tag i olika typer av avsatser, då Adalia kommer ta tag i dessa automatiskt. Även om du är hundraprocentigt säker på att du kommer missa, lyckas ändå karaktären ta tag i objektet. Vissa skulle nog säga att detta är lite väl förlåtande, men det känns som en kompromiss för att styrningen i övrigt är väldigt stel, men då ställer jag frågan varför inte styrningen åtgärdades så den blev mer följsam, eller varför exkluderades inte plattformsbitarna överhuvudtaget?

Spelet är uppdelat i fyra kapitel som alla inleds med att Adalia berättar hur det kommer sig att hon befinner sig på den aktuella platsen och vad hon ämnar uträtta där. Oftast handlar det om att Count Duke har en ondskefull plan som hon måste sätta stopp för, det går sedan ut på att fäkta sig genom alla hans vakter, för att sedan konfrontera tyrannen i egen hög person. Områdena fungerar som fokuserade banor, där du springer genom korridorer, där du stöter på en eller några fler vakter som du måste slå dig förbi. Du kommer vid ett eller två tillfällen dessutom råka ut för ett arenaområde, vilket är ett större öppet område, där det kommer välla in fiender och du måste verkligen använda din list för att överleva. Spelet gör klart för dig väldigt tidigt att det inte duger att bara hoppa in i striderna, vifta med svärdet och hoppas på det bästa. Dels kräver de olika varianterna av vakter som finns olika typer av taktik. Vissa måste du parera flera gånger innan du ens kan göra skada på dem. Andra fiender krävs att du överrumplar dem med hjälp av någon slags fälla.

Det är här spelets stora gimmick kommer in, användandet av omgivningen. I området finns nämligen lådor utspridda, det kan även finnas kittlar, hinkar, bord, krutlådor etcetera. Alla dessa kan du använda mot fienderna genom att sparka, eller kasta dem åt deras håll, de kommer bli överraskade av detta och tappa garden eller så blir de knockade till marken. Detta gör du för att ge dig lite andrum och försöka ta dig an en fiende i taget. Mycket av spelets underhållning ligger i detta. Det är väldigt kul att sparka ner fiender i vatten, kasta hinkar eller helstekta kalkoner som fastnar på huvudet av dem och sedan se dem förvirrat vifta med sitt vapen. Nackdelen med detta är att jag tycker det blir lite väl rörigt och kaotiskt. Det har bland annat att göra med att du inte själv kan bestämma vilken fiende som Adalia ska prioritera. Hon siktar nämligen in sig på den närmaste fienden och enda sättet att få henne att byta är att springa mot en annan fiende och bara hoppas att hennes fokus byts.

Med tanke på att vissa fiender dessutom kräver att du ska använda dig av någon av de fällor som finns i området, kommer jag på mig själv med att ofta springa som en dåre i området i hopp att hitta lämpligt hjälpmedel. Spelet uppmanar dig förvisso att du ska hålla dig rörlig, men ibland känns det mer som ett löparspel snarare än ett fäktningsspel. När du besegrar fiender fylls en gul mätare upp och när den är fylld kan du utföra vad spelet kallar för en hemlig attack. Det innebär att du kan utföra ett anfall med svärdet, eller en spark som, bryter genom fiendens försvar och knockar iväg dem. Som sagt jag tycker att det är underhållande på det stora hela, men det blir väldigt rörigt efter ett tag.

Spelet är väldigt kort. Det går att klara av spelet på fyra timmar och med tanke på att det egentligen inte finns något narrativ att tala om förstår jag och uppskattar den spellängden. Tyvärr lyckas ändå spelet bli enformigt. Med undantag för bossar, finns det fyra fiendetyper, men oftast möter du bara tre av dessa varianter på banorna. Banorna är även utformade på ett sätt att de känns mer eller mindre identiska. Visst miljöerna kan skifta en aning, men själva strukturen är väldigt lik varandra och jag kan ibland mentalt tänka “Tre, två ett här kommer en fiende!”. Nu är förvisso spelet gjort för att vara en kort och fartfylld upplevelse, men det förtar ärligt talat en hel del från helhetsbilden är jag rädd.

Det finns dock en hel del charm inpaketerat här. Jag tycker att den grafiska stilen passar dess knasiga humor, då den har en viss karikatyr-kvalitet över sig. Ljudbilden tjänar sitt syfte väl, då den ger en heroisk känsla i framförallt musiken. Röstskådespelarna gör även dem ett gott arbete i att ge spelet charmpoäng. Spelet har många delar i dialogen som får mig att fnissa flera gånger och alla röster passar den karaktären de tillhör bra och ger lite mer liv åt figurerna.

En Garde! är ett oerhört charmigt och bitvis väldigt underhållande spel. Tyvärr finns det en del problem som får det att kännas en aning opolerat. Styrningen är stel och plattformsbitarna är i sitt nuvarande stadie ganska onödiga. Och även om striderna i grund och botten är underhållande blir de lite väl röriga och kaotiska för min smak. Att spelet trots sin ringa speltid känns lite enformigt hjälper inte direkt till heller. Men är du ute efter en upplevelse som verkligen inte handlar om någonting annat än att ge dig en god stund under fyra timmar, rekommenderar jag att kolla in spelet om du skulle se det på en rea.