Elden Ring: Nightreign

Tanken på att ta ett av världens bästa spel och göra det bättre är lika absurt som att försöka sätta en Grand Danois på en Dalmatiner och sen hävda att det är Pippi Långstrumps Lilla Gubben. Men tänk om det fungerar?

Introduktion

Förväntningarna på Elden Ring: Nightreign var helt ärligt ganska ljumma till att börja med. Personligen har jag aldrig förstått varför jag ska spela med andra personer när jag kan spela själv. När From Software således annonserade ut sin nya satsning i Soulsborne-universumet blev jag lite besviken. Ett spel som är så bra behöver inte putsas till något som det aldrig har varit. Ja, du kan spela multiplayer i de andra, men bara inom vissa områden och när du kallar på dem. Nightreign ställer allt det där på sin ända.

I detta nya, fristående spel, är du en av tre spelare online kallad Nightfarer, tillsammans möter ni fiender och letar skatter i den nya världen som heter Limveld. Vi återkommer till Limveld lite senare för att riktigt grotta ner oss. Spelsessionen är uppdelad i tre dagar. Den första och andra dagen springer ni runt på kartan, slåss mot olika fiender och samlar på er runor, vapen och utrustning. Allt detta medan världen sakta krymper och blir mindre, likt Fortnite (var inte oroliga, liknelserna stannar här) för att ni tillslut hamnar där natten tar vid och slutbossen för dagen befinner sig. Detta sker dag ett och dag två som sagt. När den tredje dagen kommer står ni på ett enormt, öde landskap och ska ta er an den absoluta finalbossen. 

I sann Elden Ring-anda är det dock inte så lätt att ta sig dit. Det kommer ta flera försök att ta sig igenom de första två dagarna till att börja med. När du sedan har lärt dig lite hur du ska hoppa och rulla undan är det dags att få spö av en hund med tre huvuden och ett temperament värre än en sån där tekanna som alla brittiska tv-serier har, som tjuter orimligt aggressivt när vattnet är vid kokpunkten. Efter att ha gjort om allt detta ytterligare en timme eller så, har ni äntligen besegrat hunden och återvänder till Roundtable Hold, som är er fristad mellan spelrundorna. Då upptäcker du att nu finns där ytterligare sex gudsliknande fiender att dö mot. Dessa kan du utmana hur många gånger som helst vilket är en trevlig liten touch tycker jag. För varje gud du besegrar kommer du närmare end-game och de stora, riktigt farliga fienderna.

Den eviga väntan har en egen screenshot

Gameplay

För erfarna spelare är det oerhört många saker att känna igen när spelet startar. Det finns referenser från alla tidigare spel: Dark souls 1-3, Bloodborne, Elden Ring och Sekiro: Shadows die twice. Det är inte bara olika fiender och texturer heller; det är musik och NPC:s också. Efter mina timmar i spelet hittills är jag inte heller helt säker på att jag ens har skrapat på ytan gällande alla referenser från Soulsborne-universumet.

Det finns sex stycken startklasser att välja mellan. 

Wylder: Den enklaste klassen. En balanserad klass som passar för alla. Inte dålig men inte heller den bästa klassen. Perfekt för dig som vill ha en enkel start. Eller tja, så enkel den kan bli.

Guardian: Detta är tank-klassen. Mycket hälsa och mycket skada. Bra för dig om du vill stå längst fram och ta stryk.

Recluse: Den obligatoriska magikern. Med lite distans och en blandning av olika magiska attacker kan du stå på ett säkert avstånd och ändå göra en del skada.

Ironeye: Om du inte tycker om att vara där alla står och slåss hela tiden, är detta klassen för dig. På ett säkert avstånd använder du din pilbåge för att sakta men säkert dra ner hälsan, även på de allra största bossarna.

Raider: Ännu en stark krigare som är ute efter blod. Ju mer desto bättre. Han är här för att leta efter en värdig fiende och det kan du hjälpa honom med.

Executor: En lite annorlunda klass då den baseras på parering och motattacker. Om du har spelat Sekiro: Shadows die twice kommer du att känna igen dig med denna.

Utöver dessa sex startklasser, finns det två som du låser upp längs med ditt spelande.

Duchess: En karaktär som förlitar på snabba attacker och manipulation av tiden.

Revenant: Om du är bekant med Elden Ring vet du att du kan frammana olika kreatur, så kallade Spirit Ashes för att slåss med dig. Revenant drar nytta av denna mekaniken för att överflöda slagfältet med allierade som är på din sida.

Mikael Rickfors sponsrar Nightreign!

När du har valt din klass kan du välja om du vill spela själv eller online med två andra. Svårigheten ökar beroende på om du är själv eller fullt gäng. Ni hoppar på er spökfågel som tar er till kanten av Limveld och sen är det bara att överleva. I takt med att arenan krymper behöver ni ta beslut om ni ska uppgradera era karaktärer, som nu bara helt enkelt levlar från ett till två, till tre och så vidare (till skillnad från de andra souls-spelen där du lägger uppgraderingar i dina olika attribut), eller om ni ska fokusera på att uppgradera era vapen. Det kan bli oerhört tufft för er att hinna med båda. Inte omöjligt, men tufft. Efter första dagen och bossen, återställs kartan till full storlek igen och det går därefter att utforska allting på nytt.

Utöver att uppgradera dina vapen kan du få passiva effekter som varar under just denna spelrunda. Det kan vara allt från mer hälsa, bättre chans för kritiska träffar och att din hälsa regenererar långsamt. Det finns oerhört många att välja mellan och det finns nästan alltid en passiv effekt du kan lägga till så att den passar just din spelstil. Detsamma gäller vapen och sköldar du kan hitta i kistor eller från de saker bossar tappar efter de blivit besegrade.

”Men Peter”, tänker kanske du nu. ”Hur svårt är det egentligen? Om du måste jämföra med föregående spel i serien?” From Software har aldrig lagt några fingrar emellan när det gäller svårighetsgrad. Nightreign är absolut ingen skillnad från det konceptet. När jag utforskar själv kommer jag nätt och jämnt till bossen den andra dagen. Jag har aldrig kommit längre än så när jag är ensam. I grupp är det enklare, men det är så beroende på vem du matchar med. Får du bra spelare kan du komma långt med det samarbetet. Får du spelare som inte är lika bra, eller om du kanske är en spelare som inte är lika bra, kommer ni att få det betydligt jobbigare. Men det är väl det som är charmen? 

Nu återgår vi till Limveld. Det är en värld som existerar i Elden Ring-universumet, men långt efter att the Erdtree har splittrats. Viktigt är kanske att nämna hur Nightreign inte är canon, utan mest ett stort ihopkok av alla de andra spelen som släppts. Hur som helst. Det finns oerhört många saker att upptäcka i Limveld. Långa grottsystem och utsträckta vidder blandas med kyrkor och tempel. Alla små områden har sin egna prägel, och även om kartan inte är så stor, kommer det att ta lång tid innan du har utforskat och kartlagt alltihop. Hela kartan är synlig från start, men att lära sig var saker ligger kan alltså ta sin tid. Det snabba tempot är också något som är nytt i Nightreign. Du kan numera hoppa, greppa tag i kanter för att klättra upp och tar numera ingen fallskada om vi bestämmer oss för att hoppa ned från onödigt höga höjder. Tillsammans med att kartan krymper snabbt hade jag velat påstå att en dag och natt i Limveld tar mellan 7-12 minuter att klara av. Sett till en hel expedition kanske du har mellan 25-35 minuter per spelomgång. Tid som går förbi fortare än du räknar med. 

När det gäller vapen har varje startklass sitt signaturvapen från början. Den största skillnaden i Nightreign jämfört med tidigare spel är att det inte finns några krav på vad du kan och inte kan använda. Vill du ha en pilbåge som fighter är det helt okej. Om du spelar som Recluse men känner att ett stort svärd är kul, är det också möjligt. Alla vapen är upplåsta från början och det är bara en fråga om hur stor tur du har som får ett vapen-drop du önskar dig. Det enda som eventuellt kan sätta käppar i hjulen är att en del vapen kräver att du är en särskild nivå. Du kan inte använda ett nivå 3-svärd om du är nivå 2, oavsett vilken klass du spelar. När spelrundan är slut återställs ordningen och nästa gång du spelar har du bara ditt startvapen igen. På så sätt kan du skapa i princip vilken build du vill när du startar ett nytt spel.

Small Jar Bazaar

När du har klarat bossen på den tredje dagen eller – ännu troligare – avlidit på vägen dit, får du en liten rapport om hur det gått plus några reliker och lite ”murks”. Varje nightfarer har en typ av bägare som de kan utrusta med olika typer av reliker. Dessa blir då en slags permanent boost du tar med dig ut i slagfältet. Det kan vara exempelvis att du ökar din styrka med två, eller att din attack ökar i skada när du är nära gift eller annan statuseffekt. Väldigt praktiskt, det finns till och med karaktärsspecifika reliker som signifikant ökar dina möjligheter att överleva.

Du får också murks, vilket är valutan du använder dig av i Roundtable Hold. För dessa kan du köpa emotes och nya reliker. Detta gör du hos Small Jar Bazaar, en liten kruka som kommunicerar med dig hjälpt av en griffeltavla. Det är ett kärt återseende av en väldigt omtyckt kruka från Elden Rings grundspel.

En annan sak du kan spendera dina murks på är nya utseenden och dräkter till alla spelbara karaktärer. Du har din standard-dress från början och du kan betala för att låsa upp resten. Vissa utseenden ligger gömda i varje nightfarers personliga resa. Dessa är små sekundära uppdrag att göra under din resa i Limveld. Du gör detta uppdrag samtidigt som du är ute på din expedition, vilket gör att du får ännu mindre tid på dig att hitta vad du behöver. Planera därför dina expeditioner noggrant.

Den bästa krukan i hela Limveld

Om vi nu lämnar allt detta för ett tag och pratar lite om kontroller och upplevelser så är det ganska smidigt att börja prata om kontrollerna. Som i de tidigare spelen är styrningen väldigt smidig och följsamt, även i mina knapptryckningar. Dock har jag stött på att det ibland är ett litet input delay från det jag trycker tills det händer på skärmen. Det är lite oklart vad det beror på, men om jag måste gissa är det för att svarstiden från servern ibland blir lite lång. Och då i sin tur blir all input från min sida lite fördröjd. Det händer som tur är inte särskilt ofta, men i ett spel som Nightreign där varje millisekund räknas, är det något som kan betyda skillnaden mellan nästa dag och en tidig död.

Musiken är som vanligt spektakulär. Det lite melankoliska spelandet med stråkar när du är i Roundtable hold som kontrast till det bombastiska och majestätiska ljudspåret vilket omringar dig när du hamnar i strid är en fröjd för örat. Tsukasa Saitoh, Yuka Kitamura, Shoi Miyazawa, Yoshimi Kudo och Tai Tomisawa är de genierna som ligger bakom kompositionerna och det märks att de har en tydlig kärlek till spelet.

Grafiken är också en fröjd för ögat. Den visuella stilen är något som känner igen direkt och färgteman genom hela spelet känns både relevant för sina områden och noga genomtänkt för att dra in oss spelare så fort som möjligt. Ett par grafiska buggar är det enda jag har märkt hittills och då har det mest handlat om någon textur som inte hunnit ladda in eller liknande.

Jag har spelat på mitt PS5 och här flyter allting på utan problem. Det är inga direkt framedrops eller något lagg att tala om. Om du har möjlighet att ha igång HDR när du spelar är det något jag verkligen rekommenderar, då jag personligen tycker att spelet blir lite mer immersivt och fängslande.

Eftersom Nightreign ska upplevas med två andra hade det varit oerhört korkat av mig att inte prata om just nätverksbiten. Du väljer vilken slutboss du vill spela mot och sen trycker du helt enkelt på att starta din expedition. Servern letar upp två stycken slumpmässiga spelare och sen är det dags för fight. Hur lång tid det tar är för närvarande svårt att säga, eftersom jag bara har spelat med andra recensenter. Detta innebar vissa gånger att väntetiden varit tre sekunder och andra gånger 15 minuter. Det går inte att ge ett ärligt intryck utifrån de premisserna tyvärr. Däremot kan jag säga att så fort vi alla är inne har jag inte upplevt några direkta problem alls.  Spelet flyter på utan lagg men kanske någon enstaka framedrop på sina stället. Det är dock absolut inget som påverkar upplevelsen. 

Vill du hellre bara spela med vänner är det så enkelt som att sätta ett lösenord som är exklusivt för er grupp. När du sätter ett lösenord kan du också bestämma om du vill spela två eller tre stycken. På så sätt är du inte begränsad till att söka upp främlingar att prata med. Sedan är det där en sanning med modifikation eftersom det inte finns in-game voice chat. Ni får förlita er till att markera på kartan vart ni ska, eller med de olika emotes som finns. Att gå in och göra en röstkanal på discord eller liknande är också något som förmodligen fungerar alldeles utmärkt om ni nu känner det oerhörda behovet av att prata med folk.

Slutord

Vad blir då mina sista tankar om Elden Ring: Nightreign? Jag är hänförd. Jag trodde inte att From Software skulle lyckas göra en värdig uppföljare till Elden Ring. Men nu sitter jag här och skriver de sista raderna och kan inte annat än att le. Det är många tankar och känslor i kroppen efter att ha spelat det i 30+ timmar på en helg. Glädje, eufori, irritation och frustration är några av dem. Alla som har spelat den här typen av spel vet exakt hur de där känslorna nästlar sig in under huden för att sedan fylla upp hela livet. Det är ett magnifikt spel som lyckas komplettera Elden Ring och dessutom få in så mycket referenser från alla de andra soulsborne-spelen. Jag tycker att detta är ett mästerverk och kanske kronan på ett verk som har tagit många år att bygga upp. Vad sedan framtiden bär med sig får vi väl upptäcka vid ett senare tillfälle, bara det inte är inom en snar framtid. För just nu har jag bara ett enda fokus.

Nightreign är gjort för att spelas med vänner. Det är du och de två du älskar mest (eller hatar, beroende på hur mycket ni dör) oavsett kommer ni att spendera hur många timmar som helst i Limveld.