Riders Republic

Lystring alla fans av extremsporter! Här har vi spelet just för er. Ni undrar säkert vilken specifik sport det rör sig om? Då kan jag tala om för er att det rör sig om nästintill alla extremsporter, eller i alla fall Mountainbike, Snowboard/Skidor samt Wingsuit. Hoppa på eller klä på dig valfritt fortskaffningsmedel och bege dig ut i vildmarken. Åk fort längs med vägarna, kasta dig ut för backarna och visa för alla vilka cirkuskonster du kan prestera. 

Spelet tar sin början med att vi får skapa vår karaktär. Karaktärsskaparen är verkligen inte något extravagant. Vi kan ändra på ansiktet hudfärg, frisyr, kön och så vidare. Vår karaktär kommer sedan till ett ställe som kallas för The Republic. Här hänger extremsportare av olika slag och ränner omkring på den enorma kartan och kör omkring som dårar och jagar alla adrenalinrusher de kan hitta. Vad går spelet ut på då? Vi ska åka som en dåre, visa våra färdigheter i att köra fort eller att göra konster med vårt fortskaffningsmedel. Det finns givetvis ett mål i form av att delta i olika typer av tävlingsarrangemang och helst bli bäst i slutändan.

Riders Republic skrider genast till verket med att få oss att tävla i evenemangen. Innan den öppna världen öppnar upp sig ordentligt blir vi i stort sett ivägslussade till nya evenemang i grenen cykling. När vi har tagit oss an dessa öppnar världen upp sig och den är enorm. Jag skulle gissa på att en stor del av dagen skulle gå åt om man hade försökt åka från ena änden till den andra. Man uppmanar spelaren till att utforska alla områden på egen hand, men vill man inte fara omkring i timtal bara för att komma till ett evenemang, kan man använda sig av spelets fast travel-funktion. Man kommer förvisso ett hundratal meter från destinationen, men det går klart mycket fortare. Det som snabbt slår mig här är att jag inte känner mig tillräckligt motiverad att utforska kartan. Det kan vara jag själv som inte tycker att det är särskilt kul att åka runt på måfå, studsa omkring som en galning och visa hela världen att jag minsann inte behöver hålla mig i styret när jag cyklar.

En anledning till detta är att jag inte har upplevt att spelet erbjuder mig tillräckligt mycket att locka fram utforskaren i mig. Här finns inga galenpannor till NPC:er som fnittrande utmanar dig att köra deras vansinniga bana. Det finns stuntutmaningar på kartan, men där får du nöja dig med en avdankad extremsportare som fortfarande försöker vara hipp via komradio. Jag har problem med denna snubbe. Han slutar aldrig prata. Han ger förvisso introduktioner till banan och lite peppande snack, men man har ansträngt sig så enormt att han ska vara humoristisk, men för mig faller humorn platt och jag väntar hela tiden bara på att han ska hålla tyst.

Förutom tävlingsevenemang och stuntutmaningar finns det även landmärken och “reliker” att upptäcka. Landmärken är mest till för spelarna som gillar att leka med spelets photo mode och den skaran hör inte jag till. “Relikerna” är äldre och gärna spexigare modeller av de fortskaffningsmedel som redan finns i spelet. Vad sägs om att byta ut Mountainbiken till en damcykel, varför inte hoppa på ett par vedträn istället för skidor? Dessa reliker skänker såklart lite underhållning, men av någon anledning känner jag mig inte tillräckligt engagerad för att dammsuga kartan efter dem. För mig känns det som att tävlingarna är det som har huvudfokus och om man ändå kan skutta direkt till tävlingarna, sitter jag och funderar på varför det var tvunget att vara en öppen värld? Jag förstår att folk gillar friheten som kommer med en öppen värld, men för min egna del hade spelet tjänat på att vara mer strömlinjeformat.

Andra saker som finns att pyssla med är att man kan tävla mot ett gäng andra spelare i att göra konster för att få så höga poäng som möjligt. Man kan delta i ett race där man tävlar mot över 40 stycken andra spelare, vilket är kul mest på grund av det kaotiska infernot som utspelar sig på skärmen. Man kan även gå lektioner i att göra konster samt handla exklusiv kosmetika i en affär. Spexighetern genomsyrar verkligen spelet. Dels i form av utstyrslar man kan välja. Om du bara vill kan du flänga omkring som en astronaut, en gummigiraff iförd en kostym samt nöja sig med att enbart ha på sig underkläder. Den tidigare nämnda humorn är ett annat bevis och slutligen har vi i utforskningsläget, där det inte spelar någon roll vilket underlag du befinner dig på. Om du bara vill kan du åka skidor ute i öknen eller cykla i jättedjup snö. Spelet är uppenbarligen inte intresserat av att bli taget på allvar, således kan man undra varför jag ens besvärar mig med att kommentera det.

Jag tycker till en början att det är lika kul att bli omkörd av en dåre på skidor när jag cyklar omkring i öknen som alla andra, men det går så pass långt att jag tycker att det bara blir plojigt. För mig hade det nog varit roligare om man hade gjort en spektakulär animation om hur man misslyckas när man har fel fortskaffningsmedel på fel underlag. 

Kamerahanteringen gör mig väldigt kluven. Jag gillar att man primärt har två varianter av hantering. Vi har trickster där man inte kan hantera kameran alls då spakarna används för att hoppa och göra konster. Racer heter den andra varianten där man har full kamerakontroll och man hoppar samt gör konster med ABXY-knapparna (eller motsvarande playstation-variant). Jag rekommenderar att man byter variant beroende på om det är en tricktävling eller ett race du ska vara med i. Kom bara ihåg att byta tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit mig hes på karaktären när jag försöker justera kameran och han börjar hoppa på stället som en dåre. Det går givetvis att köra med mus och tangentbord, men om du vill att spelet faktiskt ska vara hanterligt rekommenderar jag handkontroll. För med tangentbord blir det rörigt och frustrerande. Under tävlingarna är det välgjort. Det är lätt att hantera fortskaffningsmedlet och fartkänslan är definitivt där. Dock känns det en aning sladdrigt. Jag kan åka på en raka, men sedan innan jag vet ordet av är jag vid sidan av vägen, eller så misslyckas jag med hopp som egentligen inte är svåra. Att karaktären dessutom ramlar för minsta lilla gör inte saken bättre heller.

Även om grafiken inte kommer att vinna några priser är det ändå vackert och det är en rik variation på miljöer och klimat, vilket är trevligt då det verkligen inte känns som att jag åker genom samma landskap och bana hela tiden.

En teknisk företeelse jag har irriterat mig på är att spelet tenderar att nollställa mina tekniska inställningar. Spelet har en röst som läser menytexten för dig om du inte stänger av den. Även om jag stängt av den återkommer den efter att jag startat upp spelet efter en paus. Likaså bestämmer spelet sig för att återigen skruva upp ljudvolymen så högt att jag tror att mina trumhinnor ska sprängas, även om jag redan ställt in hur jag vill ha det. Varför gör det så? Är det en bugg? Är jag ensam om att ha upplevt det här? Det enda jag vet med säkerhet är att jag irriteras gruvligt av det.

Riders Republic bjuder på fartfylld och spexig underhållning. Jag är övertygad om att fans av extremsporter kommer att få ut mycket glädje av detta. Tyvärr har jag svårt att hitta ett driv av att fortsätta spela. Jag är inte sugen på att undersöka den öppna världen för att jag inte ser någonting som lockar mig med det. Hade spelet varit mer strömlinjeformat och om man hade tonat ned tokigheterna en aning, hade jag nog kunnat vara mer positivt inställd. Även om detta är ett bra spel, tycker jag att det har en lite för stor aura av lattjo lajban-projekt över sig och det känns som att det finns en hel del förlorad potential här. Är man ett fan av den här typer av sporter kan man spana in spelet, vi andra kan avstå och invänta något annat.