Call of Duty: Modern Warfare 4

Call of Duty: Modern Warfare 4 är tre helt olika spelupplevelser under en och samma fana; med en storydriven kampanj, det nya extraktionsläget DMZ och ett stort multiplayer-paket. I min recension tar jag mig an varje del i tur och ordning och bryter ned vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra.

Del 1: Berättelsen och enspelarkampanjen

Berättelsen inleds med en trupp bestående av sydkoreanska och amerikanska marinsoldater som hamnar mitt i en nordkoreansk överraskningsattack i staden Hajin. Jag tar mig an rollen som Park Hyun Jun, en ung värnpliktig soldat under obligatorisk militärtjänstgöring. Park bär upp ungefär hälften av kampanjens sexton uppdrag och levererar de storskaliga krigskådespelen.

Parallellt följer jag Kapten John Price dagarna före kriget och att få höra Barry Sloans ikoniska röst i rollen som Price känns som en lika varm och trygg hemkomst som Doug Cockles Geralt. Hans uppdrag fokuserar på hemliga operationer där de moraliska gränserna suddas ut i takt med att hans besatthet av sina motståndare driver honom att gå emot sina kamrater. Berättelsen knyter ihop flera långvariga trådar som vi fått ta del av från de tidigare ”moderna” Modern Warfare-spelen, men spelen med samma namn som kom mellan 2007 och 2011 har helt suddats ut från historien.

Apropå historien så minns vi som spelade originalet av Modern Warfare 2 uppdraget No Russian, hur vi som terrorister mejade ner oskyldiga på en flygplats och kontroversen kring det. I detta spel har vi ett par obekväma men narrativt motiverade uppdrag där jag spelar ur en nordkoreansk soldats perspektiv, vilket kan ses som denna generations No Russian-moment. Utan att avslöja för mycket måste jag också lyfta Mads Mikkelsens insats. Han levererar en skurkroll med en sådan närvaro att det är en karaktär jag kommer att minnas under en lång tid framöver. Men i ärlighetens namn var tröskeln för en minnesvärd skurk ganska låg, vem minns ens namnet Alden Dorne längre och det var bara ett år sedan.

Spel- och vapenmekaniken är i absolut toppklass med följsamma kontroller, intelligenta fiender och varierad terräng. Jag har växlat mellan att spela med mus och tangentbord och PlayStation 5-kontroll där båda sätten fungerar finemang, även om jag föredrar att spela med handkontrollen. Jag kastar mig mellan intensiva eldstrider på gatorna i Hajin, gränder i Paris, bostadshus i Mumbai och ett folkfyllt Times Square. Kampanjen bjuder på klassiska Michael Bay-filmiska moment som rapellering nedför byggnadsväggar, eldstrider på rasande broar och biljakter där jag från en skåpbil kastar ut sprängdeg mot förföljande fordon.

Blir effektfullt med explosioner på natten.

Jag behöver nämna en låt som spelas upp. Som ett oldschool hiphop-fan där 90-talet med Wu-Tang Clan och RZA var det bästa som hänt blev jag otroligt glatt överraskad när Modern Warfare 4 använder Wu-Tang Clans klassiker C.R.E.A.M. från 1994 i två olika utföranden. Originalet sätter tonen redan i öppningssekvensen, men det som verkligen sticker ut är den nya remixen som spelas under eftertexten. RZA och producenten Martin Wave har satt ihop en version där de koreanska hiphop-stjärnorna LEE YOUNGJI, E SENS och Jay Park växlar mellan engelska och koreanska. Jag kommer inte bli förvånad om låten hamnar på många topplistor, den ligger åtminstone på min spellista. C.R.E.A.M. (Call of Duty: Modern Warfare 4 Remix)

När jag ändå är inne på ljudet så kan jag nämna ljudbilden. Musiken spelas upp i väl valda stunder utan att någonsin ta över, utan förstärker i stället de dramatiska händelserna mycket väl. I övrigt ges det enormt mycket utrymme åt vapenljuden och soldaternas rop på slagfältet, vilket skapar inlevelse.

Tekniskt sett märks det att kampanjen är byggd för att pressa den grafiska motorn maximalt på ett sätt som flerspelarlägena sällan gör. På min PC (i7-12700F, RTX 4070 och 32 GB RAM) i 2K-upplösning flyter spelet på utan problem och ligger stadigt långt över 100 FPS med grafikinställningarna på högsta nivån. Ljuset på de regnvåta gatorna i Paris och de begränsade siktförhållandena i snöstormar ser riktigt bra ut och under de hektiska eldstriderna med miljontals partikeleffekter märkte jag att prestandan sällan slöas ner.

De flesta av uppdragen är tydliga “Gå från punkt A till punkt B för att sedan fortsätta till punkt C”, men det finns en sektion i spelet där uppdraget Stranded utspelar sig på den nordkoreanska landsbygden. Den påminner mycket om Black Ops 6-uppdraget Hunting Season där vi fick ströva omkring fritt bland oljefälten i Irak. Min trupp är avskuren bakom fiendens linjer och jag börjar under jorden med enbart en pistol och måste göra området säkert för evakuering genom att förstöra tre bevakade anläggningar. Jag kan storma målen direkt, men kartan uppmuntrar till utforskning av sidouppdrag och olika pussel.

Samtidigt har kampanjen designval som jag ifrågasätter. Progressionen är helt bortkopplad från övriga spellägen, vilket innebär att jag inte tjänar någon vapen-XP eller spelarnivåer. Stranded är dessutom det enda uppdraget med riktiga hemligheter, vilket gör resten av kampanjen tom på sidoupptäckter. Frånvaron av ett co-op-läge är en missad möjlighet för det öppna uppdraget. Sedan är spelet kort, vilket ju inte alltid är en nackdel, men här tycker jag att det tog slut för fort. Rent tidsmässigt så klarade jag av kampanjen på ungefär 5 timmar och om jag skulle bedöma Modern Warfare 4 enbart utifrån enspelarläget så skulle spelet inte vara värt sin höga prislapp. Trots detta levererar kampanjen en mycket stark och underhållande skjutupplevelse.

Del 2: Den traditionella multiplayern

Nytt Call of Duty, ny progression. Allt jag gjort i tidigare spel är nu borta och mina tidigare hårt förvärvade skins är förpassade till historien. Detta kan göra att många som lagt mycket tid och pengar i tidigare spel i serien drar sig för att starta detta och det förstår jag helt, men det är en del av spelets regler när en ny era inleds.

När jag väl kastar mig in i matcherna är det uppenbart att Modern Warfare 4 prioriterar högt tempo och rörlighet framför realism. Att ta sig över hinder går smidigt och en ny glidteknik gör att jag genom att dubbeltrycka på huka mitt i en sprint kan falla på rygg och skjuta mellan fötterna. Träningsläget Proving Grounds ger mig utrymme att bemästra denna rörlighet innan jag kastar mig in i matcherna.

Genom att använda olika vapen tjänar jag erfarenhet som låser upp tillbehör och kamouflage. När ett vapen når sin maximala nivå låses nya Apex-tillbehör upp, vilka fungerar som kraftfulla kombinationer med egenskaper som vanliga delar inte kan erbjuda. För den som tycker att Gunsmith-menyerna är röriga eller rent av tråkiga, så finns färdiga uppsättningar via verktyget Gunny. Det krävs dock att jag låst upp tillbehör till vapnen innan detta verktyg kan användas. När jag väl använder det så får jag välja på tre olika förinställda lägen på de enskilda vapnen. 

Kort avstånd: Bäst för aggressiv spelstil och strider i trånga utrymmen. 

Balanserat: Ett säkert och mångsidigt val.

Långt avstånd: Bäst för att hålla avstånd och kontrollera långa siktlinjer. 

Jag måste inte köra på Gunnys bygge rakt av utan jag kan välja att acceptera uppsättningen eller gå in och ändra på enskilda tillbehör i efterhand. 

Välj operatör och snickra ihop hur och vad du vill skjuta med.

De klassiska lägena är inte nyskapande och vi får egentligen det vi alltid fått i form av Team Deathmatch, Domination, Search & Destroy, Hardpoint, Gunfight och Free-for-All, vilket kompletteras av återkommande inslag som Gun Game och Frontline. De helt nya lägena ger dock ett välkommet tillskott: Inflation och Collateral inför en pengaraspekt. I Inflation blir spelare med stora pengasummor synliga måltavlor på kartan i en klassisk Team Deathmatch, medan Collateral spelas med samma struktur som Valorant eller Counter-Strike, där intjänade pengar under spelrundan används till utrustning inför nästa.

Det storskaliga 32-mot-32-läget Ground War återvänder under namnet Combat Outpost, där en variant av Domination utspelar sig kring en stor karta med olika byggnadskluster. Dock finns inga förstörbara byggnader. Läget inkluderar även fordon som oftast är med och bestämmer utkomsten av en strid. Skalan och matchlängden på cirka 20 minuter fungerar bra.

Den absolut största svagheten i multiplayerdelen är dock fortfarande matchmakingen. Den färdighetsbaserade hopparningen (SBMM) fortsätter att skapa skeva matchbilder, där jag ibland kan känna att jag toppar listan för att i nästa match hamna långt utanför poängtavlan. Utvecklarna lovade inför och under betan att de arbetade på att förfina och utveckla systemet för att skapa en jämnare och mer rättvis upplevelse, men i praktiken märks tyvärr väldigt lite av dessa utlovade förbättringar. Matcherna blir snabbt extremt svettiga och utmattande, där varje god prestation omedelbart straffas med betydligt hårdare motstånd i nästa lobby. Jag gillar att spelet låter en tjäna ihop till sina streaks genom att faktiskt spela på målet och ta flaggor. Grunden är förvisso det klassiska systemet där jag får ett poäng mot en streak genom elimineringar utan att dö, men via spelets hybridliknande Smart Streak-system ger även handlingar som att säkra zoner eller ta flaggor framsteg på mätaren, vilket belönar en objektivnriktad spelstil också.

Ljudbilden i flerspelarläget förtjänar också att nämnas. Här finns ingen bakgrundsmusik under själva matcherna, utan allt fokus ligger på vapen, explosioner och röstchatten och det låter krispigt och kristallklart. Den inbyggda ljudfunktionen fungerar strålande, jag hör klockrent i 3D var exakt alla fotsteg kommer ifrån och om en granat studsar till precis bredvid mig. Det finns visserligen en extra betaltjänst man kan köpa för runt 200 kronor som är ett integrerat rumsligt ljudläge skapat av Embody som använder så kallad HRTF-teknik för ännu bättre rumsuppfattning men det är inget jag har testat.

Del 3: Det nya extraktionsläget DMZ

DMZ är spelets öppna världs-extraktionsskjutare för 60 spelare i PvEvP (spelar- mot spelare- mot miljö), som utspelar sig i Hajin på den koreanska halvön. Varje spelpass inleds i min Forward Operating Base (FOB), vilken fungerar som ett nav för förråd, vapensmed och tillverkning via 3D-skrivare. 3D-skrivaren behöver recept som antingen låses upp genom att öka i nivå eller hittas i världen. Denna används för att skriva ut bland annat nya skyddsvästar, ammunitionslådor och diverse tillbehör som behövs på stridsfältet.

Läget är utformat för grupper om tre spelare med möjlighet till matchmaking, även om jag kan starta en match som duo eller solo. Som solospelare får jag viss hjälp av self-revives, men ställs alltjämt mot fulltaliga trupper på en öppen spelplan. Innan start väljer jag mellan Story Missions, Dynamic Ops med slumpmässiga uppdrag eller Free Roam. Samtliga alternativ körs i en gemensam instans där andra spelare alltid är närvarande.

Varje session är tidsbegränsad. När klockan rinner ut drar ett strålningsmoln in över kartan, vilket sätter press på evakueringspunkterna. Jag kan avbryta och evakuera via valfri punkt när som helst, men om hela truppen slås ut förloras all medtagen utrustning och min valda operatör. Bankade pengar kan återuppliva dem, men det är inte billigt.

Kartan befolkas av datorstyrda AI-soldater som bjuder på stor variation i form av patruller, konvojer och luftunderstöd. Spelet har en Threat-level, en hotnivå som fyller två funktioner, dels fungerar den som en efterlysningsnivå där mer kaos skapat av mig drar till sig allt aggressivare motståndartrupper, dels visar den vilken svårighetsgrad ett visst område på kartan har. En hög hotnivå kan ibland utlösa en nästan oändlig ström av datorstyrda fiender. Hur väl DMZ står sig över tid beror helt på hur mycket man uppskattar extraktionsgenren och den gradvisa jakten på bättre utrustning.

Dör jag, är operatören förlorad tills jag har råd att köpa tillbaka hen.

Sammanfattning, för- och nackdelar samt framtiden

När jag summerar mina intryck av Call of Duty: Modern Warfare 4 så är det klart att spelet levererar en otroligt underhållande och varierad skjutupplevelse. Om jag ser till det mest positiva så ser jag en engagerande kampanj med fantastiska skådespelarinsatser, en tekniskt polerad PC-upplevelse, ett djupgående extraktionsläge i DMZ samt en fantastisk vapenmekanik. Men det finns även en baksida, den korta kampanjen i förhållande till prislappen, den nollställda progressionen från tidigare spel och en matchmaking som fortfarande ställer till det för mig som en spelare som inte försöker vara bäst utan endast vill ha roligt.

För mina förhoppningar inför framtiden hoppas jag framför allt att denna del av Call of Duty får ett längre liv än bara ett år och tillåts växa. Jag hoppas att utvecklarna faktiskt fortsätter att finslipa på matchmakingen så att den blir mer rättvis. Men framför allt hoppas jag att spelet inte börjar luta sig för mycket mot strikt realism. Där ute har vi redan Battlefield, Delta Force och WarDogs – det jag vill ha här är det arkadiga, det snabba och det där löjliga. Jag har absolut ingenting emot tecknade skins eller galet färgglada vapen, för det är en del av den Call of Duty-absurditet som separerar krigsrealismens elände från den rena spelglädje som jag söker. Vill jag se elände slår jag på nyheterna; vill jag ha roligt när jag spelar en skjutare startar jag Call of Duty: Modern Warfare 4.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070