Azur Lane: Crosswave

Ett mobil spel som blev en animerad tv-serie, som sedan blev ett spel på både dator och konsol… Hur hamnade vi här egentligen?

Azur Lane är från början utvecklat till mobil av de kinesiska tillverkarna Manjuu och Yongshi, och kom ut till både iOS och Android sommaren 2017. Tydligen så är mobil spelet ett av de mest populära, och har tagit marknaden med storm. Det blev även en animerad serie som kom ut med tio avsnitt under 2019, och nu i början av det här året så har det även kommit som spel till PC och konsol.

Men vad är det här för spel, det marknadsförs som ett action spel. Jag ser det lite som en tredjepersonsskjutare med element av twin-stick shooting. Du är något som kallas ”ship girls”, små söta japanska tjejer i alldeles för små kläder som är utrustade med skepp på ryggen. Ja det låter konstigt för att det är konstigt; så himla japanskt som det bara kan bli. Inget faller riktigt naturligt, och ej heller den icke-existerande storyn. I striderna så svävar man runt ovanför vattenytan för att skjuta på krigsskepp, flygplan eller så krigar man rentav mot andra elaka ship girls. Men historien om tjejerna med megakanoner är aldrig fokus riktigt, utan det är först och främst spelmekaniken; ett actionspel, som ser okej ut, men som egentligen inte gör något mer än att bombardera fiender med enormt stora mängder skottsalvor i tredjeperson…

Men för att försöka förklara storyn…

Den stora ploten i Azur Lane: Crosswave är att en okänd fiende som kallas ”sirens” har tagit över de vida haven, och för att ta tillbaka haven så skapar mänskligheten kvinnliga krigsfartyg (fråga inte). Det var inte meningen riktigt från start, men dessa krigsfartyg fick mänskliga känslor vilket gjorde att det blev inbördes bråk och en kil slogs emellan två fraktioner som kom att kallas Azur Lane samt Red Axis. Mycket taget ifrån 1940-talet med namn som Iron Blood (Tyskland) och Sakura Empire (Japan). Medan Azur Lane har namn på sina fraktioner som Eagle Union och Royal Navy, uppenbart taget från det goda Amerika. The Red Axis har såklart gått över till Sirens och använder nu deras teknologi för att ta världsherravälde.  Och det är här vi kommer in, då vi i Crosswave får följa den unga tjejen Shimakaze från när hon precis har blivit en ship girl och framåt medan hon klättrar högst upp i rankerna. Ja, som ni märker, så är det sannerligen svårt att försöka berätta detta skal till story – och till stor del så skapas fler frågor än vad kan besvaras. Men där har ni den; ologisk som den är.

Problemet är dessvärre att det blir väldigt repetitivt ganska fort; man åker runt, undviker motståndarens kulor och bomber samtidigt som du själv skjuter med ditt huvudvapen som aldrig tar slut. Du har ett par specialattacker som du använder så fort cooldown har försvunnit, men det här är egentligen allt du gör. Spelet lider av att det finns dåligt med fiendevariation och alla platser du slåss vid påminner om varandra. Det hade varit kul om dem gjort spelmekaniken djupare, där strategier eller mer ingående taktik varit betydelsefullt. Men ack nej…

Man har tillgång till många karaktärer i spelet som man kan köpa för in-game pengar, men som jag har förstått så är inte alla tjejer med från mobila versionen, men nog är det många i alla fall. Du kan sedan växla mellan någon av de tre som finns tillhanda under striderna – på valfritt sätt.

Vapen har man såklart, det finns en bra variation och man kan mixa hur man vill. Men trots mängden vapen, så uppfattas det aldrig som att det gör något skillnad sett till skada; oavsett vilken klass man möter eller använder. Utan så länge man rör sig och håller skjutknappen intryckt så kommer man vinna. Alla fighter avslutas med att du får en rank, där högsta rank är S. Och efter 40-50 strider så fick jag mitt första A, där allt innan dess bara var S! Spelet är inte svårt och höjer man svårighetsgraden så tål bara motståndaren mer, och jag känner att spelet inte blir direkt svårare, utan bara mer utdraget.

Grafiskt så ser det ut som en japansk anime och när du befinner dig i spelets hubb-värld, så kan du åka runt till de olika event som finns för story eller strider. Så när det kommer till denna del, så upplevs spelet som en färgglad värld med chibby karaktärer. Problemet är dessvärre att spelet är som tidigare nämnt klassas som ett action spel, fast trots det så är Azur Lane: Crosswave mer av en visuell novell, med lite gameplay inslag strösslat lite här och där. Det är så otroligt mycket dialog att läsa igenom, att även om det finns roliga scener, och karaktärer med unika underhållande röster (allt är inläst dialog), så är det bara för mycket. Att läsa dialog i 5-20 minuter för att sedan strida i 2 minuter, bara för att återigen läsa dialog i tio minuter. Nej det är bara inte ok.

Storyn är som sagt både generisk och tråkig, även om man nu inte spelar Azur Lane: Crosswave för storyn. Men med tanke på mängden text man måste läsa, och det faktum att det bara är drygt 20 procent gameplay i spelet så går det inte att tycka annat än att de borde ansträngt sig mer. Tack och lov, så finns det dock en högst uppskattad snabbspolningsknapp.

Ljudet är dock bra, har inget att klaga på här, det är rätt fantastiskt att alla ship girls har sina egna röster och pratar igenom alla dialoger. Spelets röster är däremot på japanska så jag förstår i alla fall inte – men för de som gillar originalröster så finns det åtminstone något här. Musiken däremot är inget som man minns men det är heller inget som stör.

Vem är detta till för?

Jag funderar på vem spelet är till för men kan inte komma på någon typ av spelare riktigt. Det är väl om man gillar visuella noveller kanske. Spelet saknar djup när det kommer till gameplay, och det blir tjatigt med de lättklädda japanska skolflickorna som fnittrar och beter sig som barn. Jag fick inte ut något av spelet mer än att striderna var roliga till början, innan man insåg hur repetitivt det faktiskt blev efter en liten stund. Som arkadspel, absolut. Kör man nivå efter nivå och det blir svårare och svårare, med power ups, ja då hade det kunnat varit något men inte så som det är nu. Även om portningen inte är dålig rent tekniskt; det kraschade aldrig, hade inget lagg eller tekniskt strul i allmänhet, så håller det inte som spel, och är absolut inte värt den kalla femhundring som spelet kostar.