Innehållsförteckning
En enormt stor krigszon, inget handhållande och all min surt förvärvade utrustning på spel varje gång jag kliver ut ur helikoptern. Den nya storskaliga militärskjutaren Wardogs sätter mig mitt i hetluften i en kompromisslös militärsandlåda där ett enda misstag kan kosta mig allt. Här är mina samlade intryck och allt ni behöver veta inför resan till Östeuropas övergivna industriella bergsområden.
Wardogs kastar in 100 spelare fördelade på tre lag i en taktisk FPS-sandlåda. Huvudmålet är enkelt: de tre lagen kämpar om kontrollen över huvudzonen vilket är den stora cirkeln någonstans på kartan och målet är att bli det första laget som når 100 poäng.
Det finns en tajmer i spelet och varje gång den fylls går en poäng till det lag som har flest spelare i zonen. Det gör att matchlängden varierar kraftigt då en runda kan vara allt från ett snabb 15-minutersblixtanfall till ett utdraget kallt krig på nästan två timmar. Det finns också en mindre, rörlig kontrollzon inuti poängområdet. Befinner jag mig i den räknas jag som två spelare för mitt lags total, så att kontrollera den zonen kan göra stor skillnad.
När jag startar en match väljer jag en fraktion. Detta är inte permanent utan jag får välja en ny varje runda, men om jag spelar med kompisar måste vi såklart se till att alla väljer samma.
Gäller att planera sin framfart.
Fria val men tydlig progression
Wardogs har inga fasta klasser, så jag kan mer eller mindre välja spelstil utifrån vilka vapen och vilken utrustning jag vill ta med mig. Om jag till exempel vill spela medic hjälper saker som defibrillatorer, men det tar ett tag innan jag låser upp just sådan specifik utrustning. Progressionen är uppdelad på sex olika roller: assault, medic, support, recon, driver och pilot.
När jag är osäker på hur jag samlar XP för en specifik roll kollar jag bara i menyn. Håller jag musen över en pryl står det direkt vilken roll den hör till. Till exempel att hamra upp byggen ger mig support-XP, lappa ihop någon ger medic-XP och att hitta fienden med kikaren ger recon-XP. Det finns också en övergripande Wardogs-nivå som låser upp grejer separat. När jag väl gått upp i nivå får jag sedan spendera mina hårt förvärvade pengar för att låsa upp utrustningen permanent till min utrustningsuppsättning.
Vikt och ekonomisk risk
I början får alla 10.000 dollar, vilket räcker till en helt okej startutrustning. Jag har dock begränsat med utrymme i startväskan, så jag kan inte bära med mig hur mycket som helst. Till de första matcherna kör jag därför på gratisvapnet som spelet erbjuder och håller resten av kittet billigt. Dör jag blir jag trots allt av med allt jag tog med mig in i striden.
Eftersom Wardogs lutar åt sim-hållet har jag betydligt fler system att hålla koll på än i vanliga krigsspel. En viktig detalj är vikten. Vapen, skydd och ammunition påverkar direkt hur jag rör mig: bär jag för tungt sänks sprinthastigheten, vapensvajet ökar och jag siktar långsammare. Att packa på sig maximalt med skydd i tron att överleva längre straffar sig alltså direkt så fort jag behöver förflytta mig.
En annan detalj jag verkligen gillar är hanteringen av ammunition. Magasinen fylls nämligen inte på magiskt när jag laddar om. Har jag skjutit tomt måste jag öppna väskan och manuellt flytta patroner från patronlådan till magasinet (eller snabbfylla med C-tangenten). Glömmer jag bort det står jag förr eller senare där mitt i en eldstrid och laddar om med ett tvär tomt magasin.
Ibland går det inte som jag tänkt mig.
Storskalig karta och lagets logistik
Ytan vi spelar på är helt gigantisk, totalt 256 km² medan själva stridszonen slumpas fram på ett 2×2 km stort område. Varje fraktion startar i ett eget hörn av kartan och att ta sig därifrån till striderna är ett projekt. Att kuta till fots är bara att glömma om man inte vill tillbringa en evighet med att hålla in shift-tangenten. Att haka på ett fordon eller ta skjuts med en helikopter är helt avgörande för att hinna fram. Och på tal om helikoptrar: tyckte du det var svårt i Battlefield är detta på en helt annan nivå. Jag rekommenderar starkt att du kör lite i träningsläget innan du försöker skjutsa lagkamraterna, annars blir det en kort flygtur.
Stupar jag i stridszonen finns chansen att bli återupplivad av en lagkamrat, men annars väntar den dryga turen tillbaka från basen. När laget väl skrapat ihop 20 poäng låser vi upp ett spawnfordon. Kör vi fram ett sådant och parkerar i närheten av zonen kapar vi restiden rejält. Det gäller bara att gömma eller skydda fordonet ordentligt för om fienden hittar den blir det snabbt ett lätt byte.
Wardogs är ett spel som kretsar helt kring sin krigsekonomi. Startkassan på 10.000 dollar täcker det mesta i början, men precis allt kostar: från vapen och ammunition till bandage, kikare och fordon. Att bli av med utrustningen när jag dör känns svidande i början, men som väl är rullar pengarna in rätt snabbt. Bara genom att hålla mig vid liv inne i zonen tickar det in en passiv inkomst. Elimineringar och assisteringar ger mest, men jag tjänar också på att bygga baser, köra transporter eller återuppliva och bandagera lagkamrater. Pengarna sparas mellan matcherna på ens konto så att jag kan bygga upp en rejäl stridskassa. Och har jag en riktig skitrunda går jag bara in med billigaste möjliga kit och plockar vapen från döda spelare.
Grafisk realism och skitig ljudbild
Rent grafiskt mäter det sig inte riktigt med Battlefield, men den avskalade realismen gör sitt jobb otroligt väl. Det är fantastiskt kul att spela prickskytt här och jag älskar att ligga på hustak eller trycka i buskage och plocka fiender på avstånd. En del i att det känns så bra beror mycket på grafikdesignen: spelet saknar helt de där gigantiska linsreflexerna (scope glare) som annars avslöjar en i mer traditionella skjutare. Det finns inte heller några ikoner ovanför fienderna, mina lagkamrater har en färgprick i lagets färg, medan motståndarna helt saknar markering. Ser jag en figur utan prick är det alltså bara att trycka av. Enda sättet att faktiskt se vilken fraktion en fiende tillhör är om jag spelar Recon och spanar på dem genom kikaren.
Detta gör att jag konstant sitter på helspänn. Med tanke på att spelet har vådabeskjutning är det lätt hänt att skjuta en kamrat av misstag, kasta en granat i basen eller råka slå ihjäl någon med en hammare. Grafisk skärpa blir därför helt avgörande när jag försöker urskilja om den där lilla rörelsen i ett buskage på 300 meters håll är en vän eller en fiende.
Ljudbilden sitter mitt i prick. Spelet skippar helt arkadiska träffmarkörer och klatschiga ljud vid huvudträffar till förmån för en rå och smutsig känsla. Vapnen låter riktigt bra med tung feedback och efter att ha testat ett par olika vapen är de lätta att skilja från varandra rent akustiskt, jag hör direkt om det är en karbin eller ett prickskyttegevär som avlossats i närheten. Det gör att jag kan planera min anfallsvinkel utifrån vilka vapen jag kommer stå mot. Ekot i trapphusen och dova explosioner på avstånd gör det lätt att läsa av var striderna pågår. Närhetschatten lägger dessutom till ett extra lager nerver när jag kan tjuvlyssna på fiender som diskuterar medan de rensar rummet bredvid.
Tålamod, tålamod..
Pacifistläge och att spela solo
Vill jag inte ligga längst fram i eldgivningen finns det mycket värde i ren support. Jag kan lägga hela matcher på ren logistik som att skjutsa folk till fronten eller plocka fram hammaren och bygga upp så kallade FOB:ar (framskjutna baser). Att bygga dessa befästningar direkt i stridszonen ger laget en trygg plats att parkera spawnfordon vid, bemanna artilleri eller bara söka skydd när fienden kryper på.
Även om Wardogs grundfilosofi propsar för att spela i grupp går det förvånansvärt bra att kliva in som solospelare. Tack vare närhetschatten hittar jag nästan alltid folk att sluta upp med direkt på slagfältet och eftersom nästan alla support-handlingar ger klirr i kassan vill folk faktiskt samarbeta. Det går givetvis att strunta i laget och göra sin egen grej, men det sätter också högre press på mig. Blir jag nermejad i en avlägsen skogsdunge där ingen kan återuppliva mig är all utrustning jag bar på mig förlorad. Efter ungefär tio timmar med spelet kan jag konstatera att spelet är svårt och tidvis enormt frustrerande som när jag blir knäppt av en prickskytt från halva kartan eller hamnar rakt under en hovrande attackhelikopter. Men trots det har jag otroligt roligt. Känslan av att vara den som prickar en intet ont anande fiende eller skjuta ner helikoptern med ett raketgevär, den är fin. Ingen runda är den andra lik och jag kan redan nu se hur spelet kommer att skapa otaliga spektakulära Wardogs-moments som kommer dyka upp i socialamedier.
Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070
