Förhandstitt: Vampire Survivors

Gillar ni spel där man slaktar ondskefulla horder i mängder? Då har ni tur, för Vampire Survivors släpps snart i sin helhet!

Generiska namn på spel är intressant. Mest för att de verkligen kan överraska den spelare som vågar ge dem en chans. Ofta är dessa spel lika anmärkningsvärda som deras namn, men ibland snubblar man över något så spelmekaniskt intressant att titeln inte längre känns generisk, utan synonymt med något fantastiskt.

Så känner jag med vad vi hittills fått ta del av med det kommande spelet Vampire Survivors, vars titel fick mig att rulla med ögonen och sucka djupt. “Jaja”, tänkte jag. “Av de korta klipp jag sett så verkar det chill nog för att hinna skriva en förhandstitt”, eftersom recensioner brukar ta lite mer tid och analys att göra, än ett “första intryck”. Chill nog är ordet, men med en klausul att Vampire Survivors är chill i hur lätt det är att börja spela, men hur kolossalt svårt det förmodligen (och förhoppningsvis) kommer vara att bemästra.

Spel av den större sorten idag kräver ofta att man lär sig flertalet knappkombinationer, som i alla fall jag, med mitt såll till hjärna snart glömmer bort, särskilt om jag tar en kort paus på ett par dagar. Då måste jag sätta mig in i kontrollerna igen, ofta med hjälp av forum online från lika frustrerade spelare som mig själv eller långa sektioner stirrandes på en digital representation av en handkontroll i en pausmeny. Många lovande upplevelser som garanterat hade levererats om jag hållit ut har avslutats tidigt för att jag helt enkelt inte haft ork eller tid att lära mig flera olika spels intrikata kontroller. Självklart ligger det mesta av “skulden” på mig, men även en del på en alltmer krävande marknad och industri.

Låt mig förklara varför jag gör en så stor grej av detta.

Därför att det är skönt när ett spel kommer från ingenstans, som ger spelaren minimalt med kontroll över sin avatar och ändå kan leverera ett extremt involverande spel. Det är inte bara för att klaga på att “spel idag är för svåra för sitt eget bästa” eller något så ytligt; utan för att Vampire Survivors förvirrade mig till nya nivåer när jag först startade det. Det är ett “lättsamt” top down 2D “hoard mode/bullet hell/time survival”-spel, med rogue-lite element. Ganska många adjektiv. Tänk istället en arkadig twin-stick shooter – utan möjligheten att själva styra skjutandet. Det låter kanske banalt; som om man bantat bort kärnan ur genren i sig. Istället för att själv skjuta ner så många fiender som möjligt medan man duckar undan deras projektiler, kan du endast styra din karaktär ur farans väg, medan den i sig använder diverse vapen baserat på timers. Jag gör antagligen ett dåligt jobb att förklara hur smidigt det här egentligen är, för det är i grund och botten så enkelt att det låter dummare ju mer man försöker förklara det.

När jag startade upp första banan kändes allt så självklart: navigera med WASD och styra resten med musen, eller hur? Fel. Du styr allt med WASD eller piltangenterna och Enter, eller allt med musen. Att inte kunna styra hur och när jag anföll på egen hand gjorde mig så otroligt förvirrad. Det kunde väl inte vara så… begränsat? Kontrollmässigt – jo. Spelmekaniskt – absolut inte. Varje runda blir en balans mellan att spela defensivt för att inte avlida för snabbt, men samtidigt tjäna in så mycket mynt och erfarenhet för att kunna uppgradera sina karaktärer. När man går upp i nivå så gör man det endast under den rundan och de uppgraderingar/vapen man väljer per ’level’ stannar endast kvar under den rundan, men kan utvecklas vidare för att bli effektivare under senare rundor.

Medan det här kan låta segt till en början så lär man sig snabbt att det tillåter en att experimentera med många olika typer av uppgraderingar, vapen och karaktärer inom loppet av bara ett fåtal rundor. Varje karaktär kommer dessutom med ett förbestämt vapen och en typ av “buff”, vilka i sig erbjuder förvånansvärt varierande spelstilar i ett annat ganska så simplistiskt upplägg. För vi ska inte blunda för det: varje bana följer samma mönster. Det börjar med tunna horder av svaga fiender som försöker storma ens integritetscirkel och eskalerar såklart med tiden, till att slutligen täcka hela skärmen i ett hav av diverse fiender och siffror som visar hur mycket skada man lyckas åsamka dem. Tid är en till aspekt som spelar större roll än man först kanske tror. Ju längre man överlever, desto större chans har man att låsa upp fler karaktärer och nivåer. Vissa kriterier, särskilt gällande att låsa upp nya banor, kan verka fullständigt vansinnigt vid första anblick. Detta innan man inser att man redan lyckats låsa upp flera nya karaktärer och en ny bana, bara genom att spela själva spelet och naturligt bli bättre på det. Att experimentera med vilka karaktärer som funkar bäst med vilka buffs och vapen är orimligt kul i sig och kan leda till rundor som pågår långt mycket längre än man någonsin kunde ha trott.

Snart nog märker man dock att lite extra hjälp inför senare banor i alla fall inte skulle skada. Detta kan man få via att uppgradera och applicera en stor vidd av buffs från huvudmenyn. Dessa är sedan aktiva så länge man vill och märks inte av mer än de minimala buffar de ger under rundorna i sig. Vissa spelare kommer såklart klaga på hur dessa gör spelet alldeles för enkelt och inte bör användas för den enda sanna upplevelsen. Dessa spelare är desamma som klagar på de som använder mekaniker i spel såsom Elden Ring, placerade där av utvecklarna själva och inte inmoddade av andra spelare. Ignorera dessa spelare. Vill de slå huvudet mot en stenvägg för sitt eget nöjes skull får de gärna göra det; vi andra kan njuta av hur spelen är tänkta att kunna spelas. Dessutom är Vampire Survivors buffs så minimala att balansen aldrig känns skev och nästan är nödvändiga.

Variationen i den retroinspirerade grafiken är på gränsen till för sparsmakad. Även om de olika nivåerna erbjuder olika typer av estetik i miljöer och fiender så kan det nog bli uttjatat i det långa loppet. Eftersom spelet fortfarande befinner sig i early access-stadiet hoppas jag på att vi får ta del av lite större variationer per bana ju närmare version 1.0 vi kommer. Det är nämligen inte det att något är fult, snarare tvärtom, och jag vill inte ha tröttnat på vad vi har nu när det väl att dags att spela helheten.