Valheim

I snart fem och ett halvt år har den svenska spelstudion Iron Gate haft Valheim i Early Access. Som en liten indiestudio hade de en vision som de ville följa för att se till att allt blev rätt vid den officiella lanseringen. Frågan är om de har lyckats. Innan vi går in på det, behöver vi lista ut exakt vad Valheim är.

För länge sedan slogs Oden mot monster som hotade världsträdets existens. I ett sista försök att rädda det, separerade han världen Valheim ifrån de andra världarna och skapade ett fängelse för de han besegrat. Under århundraden av exil växte dessa monster sig starkare och starkare. När Oden såg detta började han skicka de vikingar som dött i strid till Valheim för att återigen besegra de monster som härjade där. En av dessa krigarna är du.

När du vaknar upp har du glömt mycket av ditt förra liv. Det enda sättet att få tillbaka dina minnen är att utforska världen runt omkring dig. Sedan plockar du upp träbitar och stenar och då minns du hur man gör enkla verktyg. Med upphittandet av djurhudar kommer du ihåg hur man gör enklare kläder och skydd. Ju mer du utforskar, desto mer kommer du ihåg. Till din hjälp har du Odens korpar, Hugin och Munin. De hjälper dig att navigera, kommer med tips om hur du slåss och överlag, hur du överlever på bäst sätt i din nya miljö. Eftersom spelet inte håller dig i handen alls, är all form av hjälp välkommet. Även den hjälp som talande korpar kan ge dig. 

Det är så här det börjar. Dödad i strid och inkastad i en värld där du ska besegra de farligaste monster som Valheim besitter. Vad kan gå fel? Svaret på den frågan är: en hel del!

Ett enormt jätteträd!

För det måste sägas redan nu. Valheim är inte ett spel som låtsas vara något det inte är. Svårigheten är stundtals brutal och om du inte har rätt utrustning med dig in i en strid, kommer du inte levande därifrån. Det gäller att utforska så mycket som möjligt, våga dig ut i det okända och vägra att ta döden som något som skulle vara permanent. 

Detta är ett survival-crafting-spel där du går runt och samlar material, bygger bänkar, vapen och annat som är bra för att överleva i den värld du spelar i. Ju fler saker du hittar desto fler saker kan du göra. I början är du fast med sten-, flinta- och trävapen men redan efter första bossen låser du upp möjligheten att bryta kopparmalm och tenn. Detta låser upp bättre vapen, verktyg och rustningar. Självklart behöver du bygga hus och sängar för att skapa en plats att komma tillbaka till när du – oundvikligen – dör. Här är en sak som spelet briljerar med; det känns riktigt roligt att leta material och att bygga på ditt hus. I början är du nöjd med att ha ett tak över huvudet och möjligtvis fyra väggar men byggandet är något som har en tendens att ta över, på ett bra sätt. Du vill hela tiden bygga mer och större. En liten hydda blir ett långhus och en yta som från början bestod av småkullar och stenar, blir snart en hel liten by. Jag älskar den mekaniken och att inte känna att jag tröttnar på det.

Striderna är såklart en av de sakerna som gör Valheim till det svåra spel det är. Fienderna slår hårt och ibland går den röda stapeln över vissa av dessa monster ner alldeles för långsamt. Du behöver lära dig hur du blockar perfekt för att få in ett par extra slag och hantera din stamina för att inte bli supertrött när du ska ducka för den slagserie som kommer. En annan sak som är viktigt är att lära sig vilka fiender som är mer mottagliga för de olika skadetyper som finns. Till exempel är trollen väldigt resistenta mot blunt skada (till exempel klubbor) men tar en hel del mer skada om du använder pierce (spjut eller pilar exempelvis). Det är en väldigt bra idé att testa dig fram i början för att åtminstone försöka få en liten fördel. 

Det går att spela med både mus och tangentbord eller handkontroll, och för en gångs skull i ett spel känner jag faktiskt inte att det finns någon direkt skillnad mellan de två alternativen. Oavsett vad du föredrar kommer du att få följsamma kontroller som känns naturliga från första stund och som dessutom är väldigt lätta att lära sig. Det finns ingen känsla av att spelet egentligen är designat för det ena sättet att spela och bara anpassat för det andra. Rörelserna känns precisa, menyerna är lättöverskådliga och det tar inte särskilt lång tid innan fingrarna börjar hitta rätt utan att man behöver tänka på det. Så välj helt enkelt det sätt du själv trivs bäst med – spelet gör ett bra jobb med att fungera lika bra oavsett vilket.

Oh Deer!

Ljudbilden är också bra. Den bjuder inte på några wow-ögonblick direkt, men den anpassar sig till vad du gör. Utforskar du bara vanligt har du en lugn och harmonisk musik medan den blir lite mörkare i tonen om du närmar dig något som eventuellt kan vara farligt. Var du däremot får ut det mesta av när det kommer till ljud och musik, är i de stora striderna där allt det där episka får ta plats. Den första bossen du behöver ta dig förbi är ren-älg-rådjuret Eikthyr och när metalmusiken blandas med blåsinstrument, kan jag lika gärna vara på stridsfältet och inte i ett tv-spel. 

Spelets visuella stil är något som jag förstår har delat spelarbasen i världen. Den är lite kantig och lite lågt texturerad och det är inte uppskattat av alla. Det tilltalade mig inte det minsta när jag först tog mig an spelet. Någonstans i bakhuvudet tänkte jag att jag lika gärna kan ta fram min PS2 och spela GTA: San Andreas. Men jag fastnar i karaktärsdesignen, monsterskapandet och miljön som imponerar när det åskar, regnar och snöar.

Det finns åtta bossar totalt och här imponerar spelet med sin mångsidighet. Det finns inte en enda boss som är lik den andra. Du slåss mot rådjur, trädjättar, flygande ismonster och mycket mer. Överlag är det en sak som Valheim gör väldigt bra. Fienderna är många, det är sällan du ser två stycken som påminner om varandra. Det ökar spelbarheten, i alla fall för mig. Både fienderna och bossarna är utspridda över olika biomer. Du börjar i den relativt trygga Meadows med sina gröna skogar men kommer snabbt över andra som är mer farliga. Till exempel finns Mountains som med sin kyla kommer att straffa dig om du går dit utan rätt kläder. I Ashlands brinner det överallt och där finns både lava och förkolnade skelett, medan det i Ocean finns sjödrakar och Leviathans. Sammanlagt finns där, precis som bossarna, åtta olika biomer att färdas till där varje biom bjuder på sina egna utmaningar och hinder. 

Förutom att plocka på dig resurser, finns det också hur mycket som helst att upptäcka i Valheim. Övergivna bosättningar, dolda kryptor och nya utmaningar finns överallt. Ett enkelt uppdrag som att dra iväg för att leta efter kopparmalm har en tendens att sluta i att antingen har du med dig tre bidrottningar, sju djurhudar, nio kottar, 14 tistlar och mer än 60 pinnar, men ingen kopparmalm – eller så går du fem steg i fel riktning och sen jagas du av ett troll som vägrar släppa aggro förrän du ligger död på marken och alla dina saker utspridda. Efter det börjar den fantastiska vandringen tillbaka för att hämta allt igen, fortfarande med trollet som övervakar din sorgliga gravsten. Garantin för att du återvänder med dina saker efter den bataljen är nästan obefintlig. Det är då du tänker igenom dina livsval och börjar samla saker någon annanstans som känns bättre.

Vänner som klättrar på en är det bästa jag vet.

En spännande mekanik är att din hälsa och stamina påverkas direkt av det du äter. Bättre kött ger mer hälsa till exempel och honung ger dig oslagbar stamina för de stora striderna. Du kan äta upp till tre olika kombinationer av mat och bär och det gäller här, precis som i resten av spelet, att experimentera dig fram till vad som känns bäst. En annan sak som måste lyftas fram är hur fysikbaserat och förankrat i verkligheten spelet är. Om du bygger din eldstad inomhus, kommer den att dö eftersom den inte får syre. Är du blöt betyder det att du rör dig lite långsammare på grund av blöta kläder, plus att din stamina regenereras långsammare. Till och med en sån sak att om du jagar djur, måste du befinna dig i motvind eftersom om du har vinden i ryggen, känner djuren av din doft mycket tidigare. Det är småsaker i sammanhanget men i det stora hela är det såna saker som bidrar till den fantastiska helheten.

Jag har spelat mycket i single player men kan inte låta bli att lyfta multiplayerdelen av spelet. Det känns som att Valheim är som gjort för att spela med sina vänner. Själva uppkopplingen och laddningstiderna är stabila och bra. Jag upplevde inte någonstans att spelet tappade i prestanda eller laggade, varken när jag var host eller när jag gick med i någon annans spel. Men att springa runt i skogarna, i panik undra var alla andra är medan du själv fastnar mot en sten; det finns inget som slår den känslan. En gemenskap som sträcker sig bortom andra co-op-spel och som verkligen tar fram den här andan i alla att: “Vi klarar detta tillsammans. Och om inte nu så definitivt nästa gång.” Fyra timmar senare sitter man där och har inte alls besegrat några hemska fiender utan har byggt ut sin bas eller uppgraderat bänkar för att kunna göra fler saker. Men det kan också vara en sån enkel sak som att plocka bort någons bortglömda mat från grillen eftersom det nu är en kolbit och inte längre ätbart. Just här behöver vi inte gå in och nämna några namn alls, men vi kan nöja oss med att säga att det förekom. Kanske lite mer ofta än sällan. 

Detta är inte ett spel jag trodde att jag skulle fastna för. Grafiken gjorde det definitivt inte. Men någonstans mellan den första lilla träkojan, den första gången ett troll slog ihjäl mig och timmarna jag spenderat med att bygga saker jag absolut inte behövde, lyckades Iron Gate fånga mig.

Och det är nog det finaste jag kan säga om Valheim. Jag vill tillbaka.

Testdator: AMD Ryzen 5 5600, 16GB DDR4, AMD Radeon RX 6600 XT