Transformersliknande robotar idkar racing och använder sin boost och inbyggda vapen för att komma över mållinjen snabbare än motståndarna. Kan det vara lika finslipat som det är enkelt? För inte havererar väl något så enkelt…
Man får möjligheten att skapa sin egen robot. Ge den ett namn, välj vilka färger den ska ha, sätt på ny utrustning och kör järnet. Efter några lopp ökas robotens nivå och ny utrustning låses upp. Det är en hyfsat kreativ karaktärsskapare där man kan sätta vilken typ av del som helst (vapen, axelskydd etc.) på vilken del av kroppen man vill. Utrustningen och vapnen har alla olika för- och nackdelar. Vissa vapen skjuter snabbare men gör lägre skada och viss utrustning ger mer liv men ingen extra hastighet.
Spelet har startats och du har skapat din karaktär. Det är dags att starta ett race – men det finns bara quick race att välja. Här har du inget val, quick race agerar någon slags tutorial du måste spela. Men det är ett vanligt race. Efter racet finns en ”kampanj” men det är ingen berättelse eller kontinuitet, bara ett gäng slumpmässiga banor att klara så bra som möjligt. Nå ja, du står nu på startlinjen och ser din robot. Bredvid dig står… diamantformer i olika färger? Ska det inte tävlas mot andra robotar? Jaha, diamanterna är tydligen robotarna. Men varför ser de inte ut som robotar?! Hur mycket av en antiklimax är inte det och då har spelet knappt börjat! Det är inte det värsta med det visuella. Diamanterna kan jag faktiskt se, när de står stilla vid startlinjen. Efter startsignalen händer det så mycket visuellt. Banan och dess färgrika detaljer flyger förbi samtidigt som diamanterna snabbt färdas framåt. Jag kan inte minnas en enda nivå från spelet. Hade jag mints dem vore det omöjligt för mig att urskilja dem från varandra. Det här i kombination med att robotarna inte är robotar gör spelet till en enda röra.
Låt oss säga att du kan godkänna den här visuella fadäsen och låter spelet börja. Du upptäcker att du har en boost. Wow, mer fart, härligt! Du ser hur en mätare går från 100% och sjunker stabilt. När den når låga nivåer blir den röd och en röst säger ”energy levels are low”, som om man inte såg det. Använder man boosten när den laddat upp några sekunder senare hör man rösten igen: ”energy levels are low”. Varenda gång. Lyckligtvis går det att stänga av rösten, men den är på som standard. Detsamma gäller musiken som är skapt av och för folk som vill jäklas med närstående. Till en början är den bara enerverande, men sen blir det mycket, mycket värre. Musiken går varken att urskilja eller fly från. Det spelar ingen roll om man stänger av ljudet, irritationen och huvudvärken är fortfarande intakt.
Bortser man från den bedrövliga estetiken kanske det finns gameplay som väger upp. Men ack! Det är inget större fel på spelets gameplay, verkligen inte. Men det finns inte något som är extraordinärt heller. Det är enkelt och sparsmakat. Gasen i botten är automatisk och det man gör är att: styra, boosta, skjuta (som siktar automatiskt) och hopp i sidled för att ”drifta” i kurvor. Alla kontroller fungerar bra, helt klart, men det finns inte mycket att egentligen göra när det finns få möjligheter och att spelet är så pass automatiserat.
Break Arts II är ett spel i mängden som ändå sticker ut – på fullständigt fel sätt. Enkelheten är det inget fel på, men ackompanjeras det av en så enformig musik att man håller på att krevera samtidigt som det inte går att titta på världen utan att tvingas till paus p.g.a. huvudvärk, då finns det inte mycket att hämta här.
Denna recension baseras på Playstation 4 versionen.
Spelet finns även till PC.
Break Arts II. Lägsta pris ca 156 kronor enligt Steam och 179 kronor enligt Playstation 2022-01-21.
Recensionsex tillhandahållet av Playism.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
