Ruffy and the Riverside

Plattformsspel, en grundpelare inom spelvärlden – något som väcker en hel del minnen för många, skulle jag misstänka. Det finns klassiker som Super Mario 64, Banjo-Kazooie, spel som helt enkelt är skapade för en bred spelarbas.

Det är många spel under åren som försökt efterlikna charmen hos spelen jag nämnde ovan; allt från gameplay, grafik (eller dess art style), musik – allt. Att mäta sig med titanerna är tufft, och det är tyvärr inte ovanligt att många som ger sig in i 3D plattforms-genren inte lyckas fullt ut heller. Det krävs en hel del kompetens för att få spelet att kännas rätt.

Det absolut första jag noterade var dess charm och karaktär – spelet börjar med en plattform som kollapsar à la Bayonetta, spelet är smockfullt med referenser till andra spel, vilket funkade lite som en morot för mig när jag letade efter så många referenser jag kunde hitta!

Under tiden allt kollapsar får du bekanta dig lite hastigt med spelets största funktion, nämligen SWAP. Med RB-knappen kan du scanna texturer och applicera dem på andra ytor via RT-knappen – i det här fallet (pun not intended) är det ett vattenfall vid den kollapsande plattformen, samt en vägg med klätterväxter – scanna klätterväxten och applicera den på vattenfallet för att klättra upp och ta dig ur knipan.

Nu börjar spelet på riktigt, det är dags att utforska staden Riverside. Staden är inte stor, knappt en stad – men det är tillräckligt med liv i den för att den ska kännas någorlunda levande. Om man spelar som mig, är det väldigt lätt att glömma storyn till en början – första området har en del att bjuda på, såsom pussel av olika svårighetsgrader och varianter; allt från att förstöra lådor så de skapar ett specifikt mönster, till att flytta om symboler så de matchar beskrivningen som ges. Spelet förklarar saker sporadiskt, oftast kopplat till händelser i storyn, det var lätt hänt att jag körde fast eftersom jag inte hade tagit mig dit jag skulle för att hitta en lösning.

Världen är semi-öppen, uppdelat i olika platser, varav huvudhubben är Riverside. Det finns sidequests att göra och hemligheter att upptäcka, och hittar man ett ställe som man inte har access till där och då, så kommer det dyka upp i ett senare skede via storyn.

Gameplaymässigt är det tydligt att spelet är inriktat mot barn, (X) används för att attackera, antingen trycker man flera gånger för en simpel combo, eller håller in den för att ladda upp för en snurrattack, likt Crash Bandicoot. Fienderna är simpla, de kräver oftast ett slag för att dö, eller så håller man in (X) för en snurrattack vilket är en garanterad vinst. (A) används för att hoppa, och trycker genom att trycka på den igen glidflyger Ruffy, likt Breath of the Wild, med sin trofasta kompanjon Pip! Det jag önskade fanns, dock, var förmågan att dubbelhoppa – Ruffy kontrolleras helt okej för det mesta, men kan det kännas som att han glider något innan han stannar helt, detta kan göra plattformssegmenten relativt frustrerande när de kräver precision. Samt att den ikoniska svarta skuggan som finns vid landningar knappt är synlig, om den hade varit mörkare hade det varit ett plus, då det är svårt att landa rätt.

Tyvärr dröjer det inte lång tid innan man lär sig allt spelet har att erbjuda, och det görs inget nytt under spelets gång för att utmana spelaren. Att applicera texturer för att lösa pussel eller ta sig vidare är spelets starkaste sida, men är också det enda det har att erbjuda – inga nya uppgraderingar tillkommer, det enda som går att uppgradera är ens uthållighet – som ser precis ut som det i Breath of the Wild, hur många hjärtan man har och hur snabbt man läker efter att ha tagit skada. Dessa uppgraderingar köper man med guldmynt som finns utspridda runtom i världen, och de dyker upp på nytt med jämna mellanrum, vilket gör att det alltid finns pengar att hitta. För att köpa uppgraderingar till ens mantel betalar man 100 mynt, vilket ger en möjligheten att hoppa på tre olika knappar, som avgör:

1) vilken av dina mantlar får egenskapen, Ruffy har tre färger att välja mellan, röd, blå och grön, det enda som skiljer dem åt till en början är färgen.
2) hur fort dina hjärtan läker om du tar skada, eller om Ruffy får tillökning på staminahjulet.
3) om det ökar med noll, ett eller två poäng.

Tack vare hur långsamt hjulen roterar går det att tajma in rätt enkelt vad man själv vill ha, och som jag nämnde innan har mantlarna i sig har inga speciella egenskaper, de är enbart kosmetiska, men i mitt fall träffade jag den blå manteln flest gånger – jag spelade med en blå mantel helt enkelt.

Collectathon-delen ska vi inte glömma heller, det finns fjärilar att fånga, Etois att hitta (tänk Korok’s från The Legend of Zelda: Breath of the Wild). Etois används för att rengöra smutsiga vattenkällor, när man funnit tillräckligt många av dem. Det enda frustrerande är att man måste gå tillbaka till deras “bas” varje gång man vill rengöra en källa, vandra tillbaka med dem dit de ska, och sen upprepa processen. Det är relativt enkelt att identifiera var de gömmer sig, om ett träd eller annat objekt beter sig lite udda, som att det gungar lite väl mycket i jämförelse med andra saker, så är det bara att ändra texturen på objektet och vips! En Etoi upphittad. Notera de fantastiskt charmiga fluffbollarna som är vid Veenas fötter, och i hennes famn. Det är nästan värt att leta rätt på alla 30 Etois bara för deras utseende.

Dreamstones är ett till objekt som kan samlas, den nyttjas för att kunna göra om texturer på vissa material runtom i världen, första texturen man lär sig att “rita” om är vatten, vilket jag försökte och det såg fruktansvärt ut i jämförelse mot originaltexturen, men det var ett kul litet tillägg. Dessvärre testade jag det enbart en gång, vilket var på vattenytor, men det går att göra om fler texturer än bara vatten för den som är kreativ!

Det jag vill ge beröm för var att jag enbart körde fast på 2 olika pussel – men jag kunde ändå kringgå dem via ”fusk”. De som krävde en del tänkande kändes ändå logiska nog att kunna förstå och lösa utan att använda sig av en guide. Den största delen av svårighetsgraden finner man i pussel, då striderna i sig, vare sig det är mot de vanliga småfienderna eller bossarna, bara handlar om att trycka X vid rätt tillfälle och kanske hoppa då och då för att undvika vissa attacker.

Den största pussel/plattformsutmaningen jag hade bestod av att balansera och hoppa mellan tre flottar, de var inte statiska på vattenytan utan vikten skiftades beroende på var Ruffy befann sig. Stod man fel vinklades flotten och han gled ner i vattnet, varpå pusslet startade om. Det som behövdes göras i pusslet var att ändra en vikt till metall från trä, samt få upp slussen som höll tillbaka vatten. Slussen var i sten, så den behövde göras om till trä. När det var gjort fylldes en pool med vatten, varpå tre flottar flöt upp till ytan, förutsatt att stenlådorna förstörts som låg på dem. När poolen blev fylld började plattformssegmentet – och här hade jag utmaningar med att antingen landa rätt på flotten eller placera mig korrekt på den. Stod jag fel gled jag av och drunknade, eller så blev flotten vinklad fel vilket gjorde att jag inte kunde hoppa högt nog och landade i vattnet. Om Ruffy drunknade så började pusslet om på nytt, men efter några försök insåg jag att jag kunde kringgå nästan allt hoppande helt; genom att ställa mig på sista flotten och därifrån frigöra vattnet, jag sparade tid och kunde direkt hoppa till sista punkten utan problem. För det mesta är alla pussel genomtänkta, och ibland rentav briljanta. De mer avancerade pusslen kan man till och med köpa svaret till direkt, vilket är uppskattat om de upplevs som vaga eller om man är för trött för att tänka.

I andra zonen var det fyra pelare med höbalar av olika material. Vid dem fanns en grävling som sa att han inte kunde gräva sig upp till dem. Det jag fått lära mig via andra sidequests var att: Höbalar är lättast, därför skörast, följt av höbalar i trä – under spelets gång får man lära sig att objekt i trä går att slå sönder, följt av höbalar av metall, slutligen, höbalar av sten. Första tanken var då att göra några av de nedre höbalarna till hö, låta de övre bestå av sten eller metall i en förhoppning att de nedre skulle gå sönder av vikten. Det funkade inte. Okej, nästa tanke, gör om några till trä och slå sönder dem för att bygga plattformspelare. Gick inte heller. Jag började leta efter andra material jag kunde använda – men det är bara vissa material som kan användas i kombination i vissa objekt. Efter ett tag insåg jag att jag kunde ta mig upp till en hög höjd, glidflyga ner till pelarna och ta mig till knappen via den vägen – vilket funkade. Misstänker inte att utvecklarnas intentioner var att lösa pusslet som jag gjorde det.

Jag vill nästan bo här.

Grafikmässigt är spelet inte banbrytande – men gör det den ska, och omgivningarna kan vara väldigt vackra. Jag önskade dock att de gick fullt ut med pappersstilen. För alla karaktärer är 2D och ser ut som utklippta figurer, som i Paper Mario, men omgivningarna är i full 3D och påminner en hel del om grafiken i Banjo-Kazooie. Jag blev smått besviken första minuterna av spelet när jag insåg det, och det skar sig i stilen. Men, man vänjer sig. Jag tror dock att fullt fokus på 2D omgivningar med matchande texturer hade fått spelet att särskilja sig mer från mängden – då många plattformsspel verkar följa samma stilistiska drag med grafik som är lägre upplösning, hade spelet gått fullt ut med en stil hade det varit perfekt rent visuellt enligt min mening.

En grej som är oerhört viktig för spel är ljudet; allt från musiken till de olika ljudeffekterna som finns däri. Det är en låt som har satt sig på hjärnan, “Happy Canyon”. Den har precis rätt energi som matchar den oerhört färgglada världen Ruffy befinner sig i, och jag finner mig själv nynnandes på den lite titt som tätt under dagarna. Ljudeffekterna gör sig jobb, de ger en bra feedback på vad som händer på skärmen, men ljuden som Ruffy ger ifrån sig ibland är precis lagom gullig så man inte hinner tröttna på dem. Men överlag är musiken, likt spelet, kompetent.

På tal om musik – denna ön har också riktigt bra musik, och pussel!

Slutligen, SPOILERS – spelets story, inget att hänga i granen direkt. Spelet är riktat mot barn vilket märks, och det är absolut inget fel med det, däremot är det lite oklart vad storyn vill förmedla. Ruffy är en livfull karaktär som vill göra det som är rätt. Det är dock många gånger som spelet kräver att fusk för att vinna, och det uppmuntras till och med, när det är tävling  med höbalar eller att göra coola tricks med höbalar. I dessa tävlingar spelar det ingen roll hur väl Ruffy presterar, utan han kommer alltid förlora. I tävlingssegmenten har alla motståndare uppgraderade höbalar, med motorer som gör att de åker snabbare, medan Ruffys höbal bara är en… höbal. För att vinna förklaras det att tävlingen måste riggas, genom att sabotera banan, annars går det inte. Fusket rättfärdigas genom att det är det enda rätta som går att göra för att vinna, och i sin tur räddar man världen genom det. Jag hoppades på att jag skulle kunna uppgradera min höbal så den är i samma nivå som motståndarnas, men något sådant alternativ finns inte. I slutet får man även reda på att ens fiende genom spelet, Groll, faktiskt är ens bästa kompis som skulle testa Ruffy för att ta reda på om han verkligen är “The Chosen One”, det kanske vore mer rimligt att ge spelaren alternativ till hur man kan vinna utan att behöva fuska.

Med allt ovan sagt, Ruffy and the Riverside är kompetent, dock lite väl långt. För många år sedan släpptes ett spel vid namnet Tiny & Big: Grandpa’s Leftovers, spelets funktioner var att du kunde kapa objekt såsom du ville med hjälp av en laser, vilket användes för att ta sig igenom världen och lösa pussel. Det skedde aldrig någon riktig förändring i gameplay, spelet hade kunnat blivit väldigt långtråkigt, men spelet var runt 3 timmar långt, vilket var en perfekt längd för upplevelsen. Jag tror Ruffy and the Riverside hade gynnats av en kortare speltid – alternativt om de hade byggt på de huvudsakliga funktionerna ytterligare. Som ett barnspel är det kompetent, och antagligen lagom utmanande, inget jag skulle rekommendera till mina vänner, men kanske till min systerdotter. Spelet är charmigt, kompetent, men det saknas en del för att det ska bli ihågkommet i längden.