South of Midnight

Långt in i den djupa amerikanska södern gömmer sig rika makabra berättelser, redo att erfaras av oss vanliga dödliga. Så luta dig tillbaka, med banjon i famn när vi utforskar sydstatlig folklore, melankolisk tragik och fantastisk lyrik i det härliga äventyret som är South of Midnight!

Hazel, en ung kvinna. Hon har hela livet framför sig. Men osynliga strängar tycks dra hennes öde ut i den amerikanska söderns bakvatten i jakten på hennes förlorade moder. En översvämning är starten till vad som bokstavligen drar med hennes arma mor jämns med de strömma forsar som detta kaos orsakar. Ett kaos som låter Hazel, inte bara desperat försöka komma tillbaka till sin mor, men som även indirekt leder henne till att hitta sig själv och sin plats i världen. Att hon dessutom getts magiska förmågor som till synes verkar vara något som gått i arv i generationer gör det hela än mer abstrakt för henne. Eller för den delen att hon pratar med en tre meter stor fisk gör det hela inte bättre?!

South of Midnight sjunger en bluesmelodi av vemod och färgprakt, där varje scen är som hämtad från en uråldrig folksaga vid Mississippis strand. Detta tredjepersons actionäventyrsspel lyckas med något som jag länge sökt efter i ett spel; kombinationen av engagerande folksagor och mänskliga öden. Hazel som vi följer rycks ut på en smärre odyssé medan hon traverserar den amerikanska södern. Och som viskningar i ett öde träsk ekar de spöklika öden vi möter, inramade av den tunga sorg som vilar över regionen. Ett svårmod som konstant håller en boxningsmatch mot hoppet och tron. En match jag personligen kommit till att älska!

Hazels uppdrag blir inte bara att rädda sin mor, utan många gånger hjälpa de stackars själar hon träffar under resans gång. Att söka hjälp från sin mormor – som i sig inte verkar ha alla hästar i stallet om vi säger så, verkar inte hjälpa. Det är ut i träskmarker och öppna vidder som gäller. Vad som initialt verkar vara en naturkatastrof gömmer hemligheter som gör att hon måste utmana sig själv. En berättelse som i sig presenteras nära nog barnlikt i dess sagotappning, men som är njutbart välregisserad. Att världen du dessutom tar dig an har en märklig smitta gör det hela än mer märkligt… då hon som sagt egentligen bara söker att finna sin moder. Vem vet, kanske allt faller samman med ödet? En sak är säker, det är många gånger jag finner mig själv bli berörd över tematik som framförs eller olika karaktärers öden.

Hazel i all sin prakt.

Utan att gå in på detalj – då berättelsen och karaktärena hon möter är spelets främsta styrka – kan jag säga att resan hon gör resonerar starkt hos mig. Detta är en värld jag inte vill yppa allt för mycket om mer än att det kommer med ypperligt röstarbete som mänskliggör Hazel och de personer hon träffar på. Något som i mångt och mycket blir en symbolisk terapisession för henne. Trauman hon bär på – och framför allt trauman som de varelser hon träffar på har – skapar en härlig rustik och inlevelsefull berättelse som jag tycker ni bör ta del av. Förvisso är jag en inbiten fantast av folksagor vilket jag bör vara transparent med, men jag älskar den mix mellan folksaga och modern berättande som presenteras här.

Sedan har vi musiken som är bland det bästa jag hört på länge. Själfulla bandorkestrar där sången ackompanjerar väl de visuellt slående landskap som målas upp – för att inte tala om de märkliga varelser som uppenbarar sig är något alldeles speciellt. South of Midnights strävan efter en unik atmosfär nås med de smäckra själfulla låtar som framförs, där sången framförallt står ut. Sång som för övrigt berättar om de olika varelserna du träffar på – och denna folklore-fauna överlag.

På tal om det visuella har South of Midnight valt en väldigt säregen stil när det kommer till karaktärsskildring – eller för den delen spelet i sin helhet. Alla karaktärers animationer har anammat en ’stop-motion’-films visuella stil. Den där ryckiga animerade ’looken’ ackompanjeras av en smått överdriven karaktärsdesign – borderline karikatyr – som matchas av helt sinnessjukt vackra miljöer på sina platser. Det är inte en söderns återgivning du hittar på ett vykort – snarare en svettig feberdröm där bayou-mystik och gotiska skrönor smälter samman i en färgsprakande karikatyr. Aspekter som jag personligen älskar. Visst, det går att stänga av exempelvis den ryckiga animationsstilen på karaktärer – men att Compulsion Games ändå vågat gå med detta är uppfriskande i en annars generisk spelbransch.

Likt en varm sommarnatt i Louisiana kommer spelets styrkor med en eftersmak av myggbett – skönheten och charmen finns där, men man kan inte ignorera de små störningsmomenten.

Där South of Midnights konstnärliga aspirationer förhöjer det, sänks det istället med de mer praktiska sådana; själva sättet du spelar det. Detta är i grund och botten ett tämligen standardiserat actionspel. Hazel som karaktär kan ett antal förmågor och har mer eller mindre två typer av slag. Detta i ett spel som många gånger förlitar sig på att du som spelare måste vinna över sydstatsmonster om och om igen, gör att det dessvärre riskerar att bli generiskt. Striderna är dugliga, men efter några timmar har variationen utbytts mot ett tradigt nära nog automatiskt upprepande som inte direkt väcker intresse hos en. I och med att många strider behövs klaras av för att komma vidare i berättelsen, blir de därför mer av ett bagatell än något genuint roligt. Nu finns det mer än striderna dock som kan uppfattas bristande. Plattformande som då och då kan uppfattas inexakt eller för den delen en ibland lite väl simpel pusselmekanik adderar till en splittrad helhet – även om alla dessa tillsammans ändå skapar en viss variation spelet igenom. Ett spel som är tacksamt kort.

Bosstrider kan vara mer varierade med mönster som behövs läras, men även dessa känns lite väl lätta – och spelet överlag verkar inte ha självförtroende för sina egna strider. Så till den grad att jag kom till att fundera om utvecklarna ursprungligen siktade på att göra ett ’walking-sim’ eller rent narrativt spel med ’quick-time-events’. Det senare (QTE) hittas inte i South of Midnight, men jag får vibbar av att det potentiellt ville bli mer av ett Telltale-spel mer än ett actionspel – åtminstone under tidig utveckling. Högst spekulativt från mig, men känslan finns där ändå…

Striderna är kanske inte spelets största styrka, men de är välplacerade rent ”pace”-mässigt.

Taktpinnen hjälper till!

Tack och lov har Compulsion Games den goda smaken att aldrig hålla dig på en plats särskilt länge. För även om strider kommer och går, är de över i ett nafs – och pusselmekanik är så pass enkel att den mer faller in under parollen ’smårolig underhållning’ snarare än irriterande förtret. Just det konstanta framåtskridandet i berättelsen, parat med en sund 10-12 timmars spelsession gör att timmarna flyger och berättandet får stå i centrum. Karaktärer som äntrar scenen får sin berättelse berättad tämligen snabbt och gör att du effektivt dras med i den melankoli och finstämda skildring som ses i South of Midnight.

När det kommer till spelets – och stridernas – svårighetsgrad bör jag understryka att det finns hela fem svårighetsgrader. Att öka utmaningen i striderna kan definitivt hjälpa mot den torka av utmaning och spänning som sakta eroderat för mig – till att faktiskt göra även striderna roligare. Och då detta ändå finns som val, kan jag lätt konstatera att South of Midnight slutligen ändå ror detta till hamn. Spelet fullkomligen spritter av underbar lyrik, atmosfär och berättande som jag inte kan värja mig mot – eller ens vill spoila över huvud taget. När till och med striderna är uppskattande koncisa i längd och du hela tiden förs vidare till ett nytt sagoväsen – ett nytt djup i dess berättelse – kan jag inte annat än kapitulera för spelet.