Honeycomb: The World Beyond

Det finns en genre som har exploderat de senaste åren. Med spel som Ark, Conan Exiles och Valheim har survival crafting tagit spelvärlden med storm. Det innebär att nya spel i genren behöver hitta ett sätt att sticka ut och erbjuda något eget.

Berättelsen i Honeycomb: The World Beyond tar sin början efter att mänskligheten har förstört jorden, som nu har fått förfalla under flera generationer. För att överleva begravde vi oss själva och har blivit besatta av att försöka hitta en lösning på att återuppliva den. Vi har kämpat hårt för att bli biologer och hjälpa mänskligheten att återvända hem, men nu väntar ett nytt uppdrag. Nu är det dags att försöka hitta lösningen på bortaplan. Efter några månader i rymden, ensam i en liten kapsel, landar vi på en okänd planet långt ute i universum. När vi väl kommer ut så möts vi av glada färger och främmande landskap, samt en snabb guide i hur vi rör oss: framåt, bakåt, sida till sida, hoppa och klättra. Sedan är vi redo att möta den färgglada världen. I början får vi väldigt enkla uppdrag att utföra: gå hit och bygg detta. Vi har även en scanner som hjälper oss på vägen genom att kunna läsa av olika material runt om i världen. När vi har scannat ett material får vi även reda på vad det kan användas till, eftersom vi då upptäcker olika recept där materialet ingår. Egentligen är det ganska få saker som vi faktiskt kan läsa av och när du väl använder scannern – vilket känns som större delen av tiden – lyser redan scannade objekt upp som lampor på skärmen. Än så länge handlar uppdragen om att hämta en sten, skapa rep av växtfiber, sätta ihop dessa två, och vips har vi en spade. Det tar inte lång tid innan vi stöter på ett djur och lär oss hur vi ska interagera med det. Hoppa och ducka upprepade gånger så blir det nyfiket och vi kan få klappa den och kanske till och med mata den. Det är dock inte alla djur som uppskattar sällskap…

Encyclopedia

Vi möter egentligen inga direkta utmaningar i spelet annat än att saker tar tid. Att hitta och scanna alla blommor samt bygga en svävare är exempel på typiska uppdrag som dyker upp. Dessa hjälper oss att utforska världen och undan för undan lära oss nya saker. Men… är vi verkligen ensamma? Vem har gjort statyn som föreställer en bläckfisk eller har hängt drömfångare i ett träd? Dock är det ändå tämligen få saker vi kan aktivt interagera med och det är långa avstånd mellan uppdragen eller dessa efterlämnade mysterier. Delvis känns det som att vi enbart springer runt på måfå och hoppas att hitta den nya resursen vi behöver. På turen kan vi dock sticka oss på taggiga buskar eller trampa på giftiga svampar. Detta kan ge oss olika statusar, som blödning eller förgiftning, vilket påverkar vårt mående. Även atmosfären är en fiende och tiden vi kan vara ute är begränsad, i alla fall till en början. Detta är ett trevligt tillskott till spelupplevelsen och det gör att vi måste tänka oss för, planera våra utflykter och stanna upp eller agera snabbt när vi väl råkar springa på något okänt på planeten.

För att utveckla både basen och den biologiska mångfalden får vi också möjligheten att leka gud. Som en biolog vet vi nämligen hur vi skall kunna experimentera med den biologiska mångfalden. Vi kan ympa växter och kombinera olika arter, nästan som en galen vetenskapsman. Men för att ens kunna experimentera behöver vi naturligtvis bygga oss en bas, och för en biolog är det inte ett hem utan ett labb. I basen bygger man även många odlingspallar för att kunna odla både redan existerande växter och de nya mutationer vi har skapat, men även de nya mutationerna som man slängt ihop. Denna aspekt sticker ut från genren, men känns dessvärre ganska begränsad när det kommer till möjligheterna. Man måste även överväga vad man tar med sig hem då man har ett begränsat utrymme i sin ryggsäck, och den baseras på vikt. Du har i starten bara 50 kg att bära med dig, och varje sak du plockar upp har sin bestämda vikt. Oavsett om det är en frukt, en metallbit, ett verktyg eller den flygande skateboarden har allt en vikt.

Grafiken är helt okej med dagens mått mätt. Den är varken dålig eller särskilt imponerande. Användningen av starkare färger gör att världen känns lite mer främmande och inte bara som om vi hamnat i någon generisk regnskog. Djuren är även dem välskapade. De känns bekanta, men ändå inte helt familjära.

Här går det fort!

Kontrollen har en enkel WASD-layout för att röra sig och ”E” för att interagera med objekt. Det finns även tangenter för att interagera med journal, förvaring och kartan. Rörelsekänslan är däremot lite sladdrig, speciellt när vi åker på vår flygande skateboard, särskilt när vi åker på vår flygande skateboard. Jag körde med mus och tangentbord, men spelet stöder både Xbox- och PlayStation-kontroller. I bakgrunden hörs dov musik som inte lämnar något större avtryck. Den är lugn och passar spelets tempo, men blir snabbt anonym. Ljudeffekterna är helt okej, men precis som mycket annat i spelet är de inte särskilt varierade.

Jag kan se potential i spelet. Det försöker bryta lite mot mönstret av genren med en intressant värld som just nu känns lite innehållslös, även med inslag som att få leka bioingenjör. Jag kan ibland få det där lilla “jag ska bara”-läget för att få till en bänk, eller hitta en specifik resurs men inte alls på samma sätt som flera andra spel i genren har lyckats göra. Det drogs dessvärre även med en del stabilitetsproblem och buggar under min tid i den nya världen.

Gillar du ett mer lugnt spel, med utforskande av en stor karta och byggande utan strider (dock fortfarande med risk för att dö) samt experimenterande så kan detta spel vara något för dig. Jag uppskattar spelet och vad det vill vara, men det är inte tillräckligt polerat eller innehållsrikt för att få mig att tänka: ”Jag ska bara göra en sak till” när jag egentligen borde stänga av.

Testdator: AMD 9600X, 32B DDR5, ARC B580