I en värld där falska gudar dyrkas och döden väntar bakom varje hörn återvänder Mortal Shell med en uppföljare som framstår som betydligt större, brutalare och mer självsäker än sin föregångare. Efter några timmar med betaversionen är det tydligt att Cold Symmetry inte bara vill göra mer av samma sak – de vill ta serien till nästa nivå.
Soulslike-genren är idag mer konkurrensutsatt än någonsin, och det är omöjligt att inte dra paralleller till giganter som Elden Ring. Mortal Shell II bär dock sin inspiration med stolthet samtidigt som det fortsätter att utveckla de idéer som gjorde originalet unikt. Den här gången kliver vi in i rollen som Harbinger, en profetisk varelse skapad för att återta den gudomliga varelsen Undermethers stulna Ova, detta är en sorts ägg med ofödda gudomliga avkommor som är centrala för berättelsen och som måste räddas från de monstruösa väktare som håller dem fångna. Resan tar oss genom förbjudna skogar, uråldriga tempel och mörka fängelsehålor i en värld som upplevs som både fientlig och fascinerande. Spelets berättelse är fortfarande höljd i mystik, men premissen lyckas snabbt skapa en känsla av syfte och nyfikenhet.
Skal av krigare och friheten att forma sin spelstil
Den mest unika delen av Mortal Shell-serien är fortfarande dess Shell-system, och uppföljaren verkar bygga vidare på konceptet på flera intressanta sätt. Istället för att skapa en karaktär från grunden tar vi kontroll över fallna krigares kroppar – så kallade Shells – som alla erbjuder egna styrkor, förmågor och spelstilar. Under testperioden fick jag bland annat tillgång till Tiel, vars förmåga att bli osynlig öppnar upp för ett betydligt mer aggressivt och lönnmördarbetonat spelupplägg. Möjligheten att kombinera hans skugg- och gifteffekter med kraftfulla överraskningsattacker gör honom till ett tydligt exempel på hur olika Shells kan förändra hela spelupplevelsen.
Möte med en stor boss!
Vid sidan av detta introduceras Tarstones, kraftfulla föremål som fungerar som förstärkningar och som blir kraftfullare ju mer de används. Tillsammans med uppgraderingssystemet för varje Shell skapas gott om möjligheter att experimentera med olika spelstilar, även om jag personligen saknar möjligheten att själv fördela attributpoäng vid nivåhöjningar. Varje nivå ger istället generella förbättringar till karaktären. Det gör progressionen lättillgänglig, men riskerar också att begränsa möjligheten att skapa riktigt specialiserade karaktärer. Samtidigt finns det redan nu flera olika vapentyper att upptäcka. Ett massivt tvåhandssvärd kompletteras av snabbare alternativ som yxa och dolk, medan pistoler, armborst och andra sidovapen ger striderna ytterligare variation. Det känns som att kampanjen vill ge spelaren fler verktyg än tidigare utan att förlora seriens identitet.
En värld som vill bli utforskad
Det som imponerade mest på mig var kanske inte striderna, utan spelmiljön i sig. Mortal Shell II satsar på en sammanlänkad öppen spelvärld som upplevs betydligt större än originalets, men utan att för den skull fyllas med meningslösa transportsträckor. Utvecklarna har själva beskrivit omgivningarna som ”expansiva men kompakt”, och det är en beskrivning som träffar rätt efter mina första timmar. Över sextio dungeons sägs finnas utspridda över kartan, och redan i betan finns gott om sidospår, hemligheter och alternativa vägar att upptäcka.
Här finns det en del att leka med.
Beacon-systemet spelar här en viktig roll. Dessa fungerar både som sparpunkter och som nav för resandet genom spelvärlden, men de innehåller också egna utmaningar där spelaren kan rena områden från mörker för att låsa upp nya vägar och belöningar. Det är ett smart sätt att ge varje plats ett tydligare syfte än att bara fungera som en checkpoint.
Visuellt imponerar spelet redan nu. Karaktärsmodellerna är detaljrika, fiendedesignen är groteskt fantasifull och miljöerna lyckas förmedla den där karakteristiska känslan av förfall som serien blivit känd för. Ljudbilden förstärker dessutom upplevelsen ytterligare, särskilt när musiken växlar upp under mer intensiva strider och nästan drar åt det hårdrocksinspirerade hållet. Den brutala tonen genomsyrar också striderna. Avhuggna lemmar, blodiga avslutningar och skoningslösa fiender gör att varje seger känns förtjänad. Samtidigt lyckas spelet behålla den där lockande känslan av upptäckarglädje som är så viktig för genren.
En utav de som hjälper oss genom resans gång.
Från kolbit till diamant?
Jag uppskattade det första Mortal Shell, men det var också ett spel vars ambitioner ibland översteg dess resurser. Mortal Shell II ger däremot intrycket av att vara resultatet av en studio som fått möjlighet att vidareutveckla sina bästa idéer och bygga vidare på den grund som redan fanns. Det mest imponerande med betan är kanske hur färdig den upplevs vara. Under min speltid stötte jag inte på några märkbara buggar eller tekniska problem, och helheten gav snarare intrycket av ett spel som närmar sig målsträckan än ett projekt som fortfarande letar efter sin identitet.
Samtidigt finns det fortfarande områden som kan utvecklas vidare, inte minst kring karaktärsprogressionen och hur mycket frihet spelaren ges att skapa egna karaktärsbyggen. Men om resten av spelet håller samma nivå som det jag hittills fått uppleva finns det goda möjligheter att Mortal Shell II blir betydligt mer än bara ännu ett soulslike. Det framstår som en uppföljare som förstått exakt vad som fungerade i originalet – och som nu har självförtroendet att sikta betydligt högre.
Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090
Denna förhandstitt baseras på PC-versionen.
Mortal Shell II. Inget pris finns på Steam vid skrivandets stund 2026-06-17.
