ZERO PARADES: For Dead Spies

Du är en spion som ska tillbaka till fältet efter att mer eller mindre blivit straffkommenderad till en kontorstjänst i flera år. Återkomsten blir minst sagt kärv när din partner till det kommande uppdraget har blivit katatonisk. För att det ska bli än mer besvärligt har du inte ens fått reda på vad ditt uppdrag är.

ZERO PARADES: For Dead Spies är det nya rollspelet från utvecklarna ZA/UM Studios. De är mest kända för att de tidigare har släppt Disco Elysium. Även om huvudförfattarna till den titeln inte är kvar längre, är förväntningarna ganska höga, går det ens att toppa eller för den delen tangera föregångaren?

Vi tar på oss rollen som Herschel eller CASCADE som hennes kodnamn är. Hon är en kommunistisk spion som jobbar för en organisation vid namn The Operant Beaurau, som i folkmun kallas för The Opera. Ett antal år innan vår berättelse var hon en välrespekterad agent, men ett jobb som hon och hennes närmaste kollegor jobbade på gick helt åt skogen och som straff hamnade hon på en slags kontorstjänst och har inte fått jobba på fältet sedan dess. Nu har dock tiden kommit för henne att få möjlighet till upprättelse och ska få ta sig an ett uppdrag igen.

När hon anländer till staden Portofiro för att träffa sin partner PSEUDOPOD, visar det sig att det kommer bli besvärligt. Partnern sitter nämligen helt katatonisk i en stol, helt okontaktbar. När Herschel ringer till sin närmsta chef, får hon stränga order att att sätta sig på första bästa flyg hem. Men hon kan inte bara låta partnern vara kvar i sitt mystiska stadie, utan att veta vad som utlöste det. Hon vet ju inte ens vad uppdraget handlar om, nej det är bäst att luska lite på egen hand. Det visar sig dock inte vara det lättaste, då potentiella fiender gömmer sig överallt och när en fråga besvaras, ställs en ytterligare fråga direkt efter. Vad har hänt? Finns det ens svar att få?

Vi har att göra med ett så kallat CRPG (computer role playing game) med en isometrisk vy. Vi ser med andra ord allting från en kamera som är placerad snett uppifrån. Vi rör karaktären genom att klicka oss fram i miljöerna, pratar med individer, plockar upp objekt samt löser ett och annat problem. Varje handling vi utför kommer att ge oss färdighetspoäng som vi använder för att uppgradera våra färdigheter.

Jäkla osis att partner är okontaktbar där på stolen.

Till att börja med får vi välja vilken typ av agent vi vill vara. Det innebär att vi kan välja om Herschel ska vara mer intelligent och analytisk, fysiskt stark eller om hon ska vara mer spirituell. Vi kommer då få färdighetspoäng fördelade på förmågor som styrker den typen vi väljer, för att sedan ge oss tre färdighetspoäng för att höja en valfri annan förmåga. För den som inte vill placera sig i ett fack, går det att välja en en helt neutral variant, där vi får fördela samtliga poäng som vi själva vill. Jag uppskattar detta då det kan tilltala Hardcore rollspelarna och de som är lite mer avslappnade.

En sak som påminner om föregångaren är att dina förmågor kommer att prata med dig som några slags inre tankar. Jag är väldigt svag för det här greppet, då det är ett bra sätt att förmedla karaktärens trasiga psyke.

Förmågorna är lite väl många att lista, men de är indelade i kategorier. Vissa är fysiska, och representerar hur väl Herschel hanterar kroppsliga prövningar. Intelligens handlar om hur väl vi analyserar situationer och människor och de spirituella är hur de filosofiska färdigheterna fungerar.

Det förekommer inte direkt några strider. Det finns förstås situationer, där vi blir hotade med att någon tänker skjuta på oss, eller att någon försöker hugga oss med ett tillhygge. Scenen stannar då upp och vi får i en textruta välja vad vi vill åstadkomma, sedan rullas tärningar för att avgöra huruvida vi lyckas eller inte. Jag själv har inget emot detta, men jag kan tänka mig att andra blir uttråkade för att det bara är en massa text hela tiden. Det förekommer förvisso röstskådespelare, men faktum kvarstår att du kommer att spendera mycket tid till att titta på och lyssna på text.

Färdighetsprövningarna sker på klassiskt rollspelsmanér. Om du vill utföra en handling, som kan vara alltifrån att försöka bryta sig in genom en dörr, till att försöka lista ut huruvida en karaktär ljuger för dig eller inte, kommer tärningar att kastas. Hur väl du kommer lyckas baseras på hur bra du är i den specifika kategorin prövningen avser. Har du höga poäng i intelligens, kommer du ha större chans att klara dessa prövningar. Innan du trycker att tärningar ska kastas kommer spelet tala om för dig hur stora chanser du har att lyckas eller misslyckas. Du kan trycka på en knapp som heter Exert. Du kommer då rulla tre tärningar istället för två, men du kommer att bli lite straffad för detta.

Förutom färdighteterna finns det även tre stycken tillstånd som Herschel kan råka ut för. Nere i vänstra hörnet ser vi hennes huvud i profil. Bredvid det finns en ruta med tre mätare. Dessa mätare representerar ångest, trötthet och delirium. Handlingar och samtal kommer att höja dessa mätare med jämna mellanrum och om dessa mätare blir fulla, kommer färdighetsprövningar i samma färg bli svårare att klara av. Går det att sänka dem då? Ja det går, men det finns en balansgång. Du kan såklart sova, men du kan inte sova närsomhelst, utan det måste ha passerat minst tio timmar i spelet för att kunna göra det igen. Du kan sänka dem genom att konsumera saker. Kaffe sänker din trötthet, men ökar på din ångest. Alkohol sänker din ångest, men ökar din delirium och cigaretter sänker delirium, men ökar tröttheten. Jag gillar ändå det här, då det ger lite taktiktänk. Jag kan nämna att om du lyckas väldigt bra i vissa handlingar kan dessa tillstånd sänkas också. Om någon berömmer henne till exempel, kan Herschels ångest sänkas.

Världsbygget har uppenbarligen viktigt för utvecklarna. När du träffar karaktärer kan du ha både filosofiska som politiska diskussioner med dem. Du får då möjlighet att själv avgöra huruvida Herschel verkligen ska fortsätta vara en kommunist, eller om hon ska anamma en helt annan linje. Jag kommer på mig själv att sitta och rikta blicken utåt, till den riktiga världen ibland. Staden som det hela utspelar sig i har en typ av hotbild mot sig, då det ryktas om att en utländsk kraft hotar att annektera staden. Hur hanterar invånarna det? Vissa verkar tänka på det dagligen och har ångest över det, medan andra mer resonerar “Händer det så händer det.” Det känns väldigt trovärdigt och levande.

Det finns mycket jag gillar här. Jag är väldigt förtjust i mysteriet, att inte ens veta vad uppdraget är och jakten på att försöka få ett svar på vad som hänt partnern är väldigt kittlande och motiverar mig till att spela vidare. Alla NPC:er vi träffar är intressanta på sina sätt. Vissa av invånarna vill även ha din hjälp och kan ge dig så kallade SideQuests det vill säga uppgifter som egentligen inte är nödvändiga, men kommer att potentiellt ge dig större förståelse för världen, eller bara få invånarna att uppskatta dig mer. Vem vet det kan vara bra för.

Det finns dock problem kopplade till stycket ovan. Jag känner nämligen ofta att jag mest famlar omkring i mörkret och vet knappt vad jag ska göra egentligen. Förvisso, kan vi hävda att det är ett sätt att försätta oss ännu mer i huvudpersonens huvud, då det förmodligen är precis vad hon känner. Jag kan dock inte hjälpa att jag känner mig frustrerad när jag ränner omkring i staden på jakt efter en specifik person eller bostad, men att det är oklart vart den befinner sig. Staden vi befinner oss i känns också så väldigt utspridd och antalet uppgifter som vi kan göra, både till sidoberättelserna och huvudberättelsen är så många att jag har lätt att känna mig överväldigad.

Vi har en karta, men den är skapligt otydlig. Till en början fattade jag inte ens att det fanns ett vitt kryss som talade om vart jag befann mig. Istället för att intressanta byggnader och dylikt skrivs ut med text, sitter det bilder som från något slags tidningsurklipp där istället, vilket gör att det blir plottrigt.

En bar! Bara trevligheter här förutsätter jag?

Jag har problem med vissa av de quest vi får. De har nämligen en tendens att bara upphöra, utan att du egentligen får någon belöning för mödan. Detta gäller både för huvudstoryn och sidoberättelserna. Det känns som att vissa av dem inte riktigt leder någonstans.

För att stänga gnällådan en aning, kan jag säga att grafiken är väldigt passande. Med neonaktiga vattenfärger och ganska groteska karaktärporträtt. En slags konstig blandning av grådassighet och färgglatt?

Ljudbilden har många ambienta ljud för att få miljöerna att komma till liv, kombinerat med ett ganska suggestivt och jazzigt soundtrack. Det förekommer även en ensemble med röstskådespelare, där alla gör ett riktigt bra jobb och det känns som att alla röster har valts med största omsorg till samtliga karaktärer. Speltiden sträcker sig uppåt 25 till 30 timmar, vilket gör att det finns gott om tid att grotta ner sig i spelets alla mysterier.

Jag må ha lite problem med spelet och en del av mig funderar på om likheterna med Disco Elysium är lite för många? Likheterna finns där ja, men i slutändan tycker jag att ZERO PARADES: For Dead Spies gör tillräckligt mycket för att kunna stå på egna ben. Jag kan inte heller blunda för att jag har svårt att släppa spelet. Jag funderar på vad som kan vara ett bra val att göra framöver, eller vad jag ska försöka åstadkomma vid en eventuell annan genomspelning. Gillade du Disco Elysium eller för den delen Esoteric Ebb som släpptes tidigare i år, gör du helt rätt i att spana in det här!

Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB