Resonance: A Plague Tale Legacy

Resonance: A Plague Tale Legacy blandar action, smygande, pussel och utforskning med en berättelse som snabbt blir spelets allra starkaste kort. Här finns en värld som bjuder på vackra miljöer, välskrivna karaktärer och en atmosfär där ljus och mörker ständigt står i centrum. Frågan är bara om dessa delar tillsammans lyckas skapa ett värdigt nytt kapitel i serien.

En berättelse som är svår att släppa

Det första som verkligen slog mig med Resonance: A Plague Tale Legacy var hur snabbt berättelsen lyckades fånga mitt intresse. Det här är ett spel där det är väldigt lätt att tänka ”bara lite till” för att sedan upptäcka att flera timmar har försvunnit. Mitt tips är därför att börja spela när du har gott om tid, för risken är stor att både sömn och andra vardagliga måsten får vänta när du väl har kommit in i berättelsen. Det är en sådan berättelse som får en att hela tiden vilja veta vad som händer härnäst, och för egen del hade jag svårt att lägga ifrån mig kontrollen.

Vi spelar som Sophia, en ung kvinna som bär på ett tungt förflutet. Som barn hölls hon på ett kloster där kyrkan utförde experiment på henne. Redan då plågades hon av märkliga syner, där en mystisk ö ständigt återkom. Det är just dessa syner som till slut får hennes far och hans bäste vän Faro att bege sig till ön för att försöka hitta svar på vad som egentligen händer med henne. Resan får dock ett tragiskt slut. Sophias far dör på ön, medan hon själv tvingas stanna kvar långt därifrån. Åren går och den tidigare utsatta flickan växer upp, men minnena och synerna finns fortfarande kvar. När vårt äventyr sedan tar sin början dröjer det inte länge innan händelserna leder henne tillbaka mot den mystiska plats som hennes far en gång reste till.

Det är här som berättelsen verkligen börjar nysta upp de frågor som planterats tidigt i spelet. Vad är det hon egentligen ser? Vad finns på ön? Och varför har just hon blivit indragen i allt detta? Det är framför allt berättelsens förmåga att hela tiden skapa nya frågor som gör den så svår att lägga ifrån sig. Precis när en fråga verkar ha fått sitt svar dyker det ofta upp något nytt som gör att nyfikenheten väcks igen.

Finns sämre ställen att växa upp på

Och känslorna får verkligen ta plats. Vid flera tillfällen kändes det nästan som att jag satt och tittade på en riktigt bra film snarare än spelade ett tv-spel. Karaktärerna lyckas förmedla sina känslor på ett övertygande sätt och röstskådespelarna gör ett väldigt bra jobb med att ge dem liv. Sophia är långt ifrån ensam under sitt äventyr. Vid hennes sida finns Leni, som både fungerar som stridskamrat och blir en av hennes första kärlekar. De två har en fin dynamik och bjuder på både kärleksfulla och småelaka kommentarer under resans gång, alltid med glimten i ögat.

Även samlarföremålen bidrar till deras relation. När vissa föremål hittas får vi mindre berättelser som ger mer bakgrund till karaktärerna och samtidigt växer relationen mellan de båda. Sedan har vi Faro, som var kapten åt Sophias far och senare blivit något av en fadersgestalt för henne. Han har lovat Sophias far att ta hand om flickan, men ganska snart börjar det märkas att Faro inte berättar allt. Det finns saker han håller undan, och hans intressen verkar inte alltid ligga i hennes bästa. Det är just sådana detaljer som gör karaktärerna intressanta. De känns inte som enkla hjältar eller skurkar, utan som personer med egna motiv, hemligheter och brister. Alla de viktigare karaktärerna får dessutom en tydlig utveckling under äventyrets gång. Det är just här Resonance: A Plague Tale Legacy lyckas som bäst. Spelet kanske inte uppfinner hjulet när det gäller spelmekanik, men berättelsen gör ett imponerande jobb med att få mig att hela tiden vilja fortsätta.

Mellan mörker, ljus och hemligheter

Rent spelmässigt blandar Resonance: A Plague Tale Legacy flera olika ingredienser. Här finns strider, smygande, pussel och gott om möjligheter att utforska omgivningarna. Det är egentligen inget av dessa områden som revolutionerar genren, men tillsammans skapar de en riktigt trevlig helhet. Striderna är kanske den minst unika delen. Vår huvudperson har ett svärd som används både för attacker och pareringar. Lyckas du parera en attack töms fiendens uthållighet, och när den når noll öppnas möjligheten att utföra en avslutning. Tre träffar är allt som krävs för att ta död på en fiende, vilket gör att du behöver hålla koll på vad som händer runt omkring dig. Framför allt senare i spelet, när flera fiender, när flera fiender kan attackera samtidigt, gäller det att hålla sig på tårna.

Jag döper honom snabbt till Leonardo

Utöver svärdet finns även en änterhake som kan användas mot vissa fiender. Den är exempelvis väldigt effektiv mot fiender som håller sig på avstånd, som bågskyttar. Striderna är däremot inte särskilt utmanande, inte ens på de högre svårighetsgraderna. Det finns ändå en bra variation bland fiender och situationer, vilket gör att striderna aldrig hann kännas särskilt enformiga. Tempot kan däremot bli högt och det är lätt att svepas med. För egen del gjorde det att jag ibland missade möjligheter att utforska omgivningen. Inte nödvändigtvis för att jag inte ville utforska, utan helt enkelt för att jag var alldeles för nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Spelet har dock några partier som bryter av tempot. De så kallade kurra-gömma-sektionerna drar ner tempot en del, även om jag trots det uppskattade dem.

En av de saker jag verkligen fastnade för var hur spelet använder ljus och mörker. Eftersom dessa element spelar en stor roll i flera av spelets mekaniker blir kontrasten mellan dem extra viktig. Och här har utvecklarna verkligen lyckats. Ljuset känns levande mot det mörka och skapar en atmosfär som gör att världen sticker ut. Det är inte bara en mekanik som används för att lösa problem, utan något som också bidrar till spelets visuella identitet. På tal om det visuella är det svårt att inte stanna upp ibland. Vattnet är särskilt imponerande och såg vid flera tillfällen nästan löjligt verklighetstroget ut. De olika miljöerna lyckades också fånga min uppmärksamhet så pass mycket att jag ibland helt enkelt stannade upp för att titta på dem. Musiken passar dessutom väl tillsammans med miljöerna och den tidsperiod spelet utspelar sig i. Tillsammans med röstskådespeleriet förstärker den känslan av att världen lever.

Här var det trångt, kan ni flytta på er !

För den som gillar att leta efter saker finns det dessutom gott om anledningar att lämna huvudvägen. Under resans gång går det att hitta olika samlarföremål, och det finns även ett färdighetsträd. Det är inte särskilt stort och innehåller bara ett fåtal förmågor, men de som finns känns användbara och kompletterar striderna på ett bra sätt. Det går också att hitta olika svärd gömda i små helgedomar. Dessa kräver vanligtvis att någon form av pussel eller problem löses för att du ska kunna ta dig in. Dessutom är helgedomarna ofta ganska väl gömda, så den som bara rusar fram genom berättelsen kommer med stor sannolikhet att missa en hel del. Utforskandet kan dessutom göra oss starkare. När tuffare fiender besegras kan du få en Resonance-poäng som kan användas till att låsa upp nya förmågor. Dessa poäng går även att hitta gömda runt om i världen, vilket gör att utforskandet belönas på flera olika sätt. Det finns alltså en tydlig anledning att ta sig tid att titta runt.

Pusslen är ytterligare en del av äventyret och de flesta är relativt enkla. Det fanns egentligen bara ett tillfälle under hela spelet där jag fastnade ordentligt. När jag väl förstod lösningen kände jag mig nästan lite korkad över att jag inte hade kommit på det tidigare. För den som verkligen avskyr pussel finns det dessutom hjälp att få. Du kan trycka på en knapp för att få ledtrådar, och väntar du tillräckligt länge får du nästan lösningen serverad. En annan rolig detalj är boken som Sophia bär med sig. När vi var små skrev vi kanske ner saker i en bok för att komma ihåg dem, och här fungerar den på ett liknande sätt. Sophias far har skrivit ner flera anteckningar om ön och dessa kan hjälpa till både med att lösa pussel och att hitta rätt.

Spelet erbjuder dessutom fem olika svårighetsgrader: Narrative, Easy, Normal, Hard och Nightmare. Narrative passar den som främst vill uppleva berättelsen, medan Easy gör striderna något mer utmanande utan att de blir särskilt svåra. Normal är den balanserade svårighetsgrad som spelet rekommenderar. Hard var däremot mitt val eftersom jag visste att den här typen av spel passar mig. Nightmare finns också, men efter att ha fått smaka på döden ett antal gånger på Hard kände jag inget större behov av att ta reda på hur illa Nightmare faktiskt kunde bli. Det fina är att svårighetsgraden kan ändras när som helst, så det finns egentligen ingen anledning att känna sig låst om spelet skulle bli för svårt. Hela äventyret tog mig ungefär 16 timmar, men jag lyckades inte hitta allt. För den som gillar att samla på sig precis allt finns det därför mer att hämta. Efter att spelet är avklarat kan du välja vilket kapitel du vill spela och även vilken sektion av kapitlet du vill återvända till. Du kan dessutom se vilka föremål du saknar från respektive del, vilket gör det betydligt enklare att gå tillbaka och hitta det du missat.

Jag ville bara visa lite snygga miljöer

Ett arv värt att bära vidare

Spelet lyckas framför allt med det som är allra viktigast för mig i ett berättelsedrivet spel: det får mig att vilja veta vad som händer härnäst. Det finns egentligen inget revolutionerande i striderna och pusslen är för det mesta ganska enkla. Ändå fungerar helheten väldigt bra tack vare berättelsen, karaktärerna, atmosfären och det ständiga drivet framåt. Jag uppskattade också hur mycket det faktiskt finns att upptäcka vid sidan av huvudvägen. Samlarföremål, gömda svärd, färdigheter och andra hemligheter ger en anledning att sakta ner och undersöka världen lite noggrannare.

Tekniskt sett hade jag dessutom tämligen få problem. Jag stötte på några mindre buggar under mina cirka 16 timmar. Vid ett tillfälle fastnade en fiende i en vägg när jag försökte dra honom till mig med änterhaken, vilket gjorde att han varken kunde attackera mig eller komma loss. Jag hittade även ett föremål som inte gick att plocka upp och en fiende som lyckades fastna bakom en osynlig vägg. Inget av detta förstörde dock min upplevelse och i det stora hela var det en väldigt välpolerad resa. Det här är ett spel som lyckas få mig att tappa tidsuppfattningen, väcka min nyfikenhet och faktiskt bry mig om karaktärerna. När ett spel får mig att vilja fortsätta spela trots att jag egentligen borde göra något annat, då har det gjort något väldigt rätt.

Resonance: A Plague Tale Legacy är kanske inte perfekt, men det behöver det heller inte vara. För mig är det framför allt en stark berättelse, en vacker och stämningsfull värld och ett äventyr som jag hade riktigt svårt att lägga ifrån mig. Och ibland är det faktiskt precis det jag vill ha av ett spel.

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090