Shenmue III

Fans har väntat på en uppföljare till Shenmue II i 18 år. Nu har det tredje spelet i serien äntligen släppts och frågan jag ställer mig är hur det är för en nykomling till serien att spela samt om det har varit värt väntan?

Shenmue III tar vid där tvåan slutade, Ryo Hazuki är fortfarande på jakt efter sin fars mördare, Lan Di, och har rest från Japan till Kina för att hitta spår som leder honom rätt. Han har träffat på en tjej vid namn Shenhua som tar med Ryo till sitt hem i en avlägsen by bland bergen. Väl där upptäcker han att några skurkar håller på och terroriserar de lokala stenhuggarna i byn för att få tag på en Fenixspegel. Ryo reagerar över det eftersom han själv har en drakspegel som han hittade i sin fars dojo, och han försöker då få reda på vad skurkarna vet och varför de letar efter spegeln.

Under tiden man försöker lista ut vad bovarna är ute efter så finns det en hel del annat att göra. Inget direkt vettigt, men det finns saker att göra. Man kan hjälpa ungar i byn med olika saker, träna Kung fu eller göra lite olika jobb för att tjäna pengar. Ett sätt att tjäna pengar är att hugga ved åt en äldre man, och då hamnar man i ett litet minispel där man ska försöka tajma in när man ska trycka på knappen för att Ryo ska slå ner yxan i vedkubben. Det är kul, den första gången, sen tröttnar jag snabbt på det för att det är så enformig, och det känns inte ens nödvändigt för spelet.. Det är dock inte det enda minispelet, utan när man tränar kung fu så blir det små minispel där med där man ska slå vid rätt tillfälle eller hålla Ryo kvar i en viss ställning så länge som möjligt för att öka hans uthållighet. De här minispelen känns vettigare, även om de också är enformiga. Det finns flera ställen att träna, jobba och göra andra saker så för att hjälpa till att hålla reda på allting har man en liten anteckningsbok, och den är min bästa vän. Allt man lär sig under spelet, som ledtrådar, vart man kan jobba eller träna och liknande, står i den här lilla boken. Vilket betyder att om man inte riktigt vet vart man ska ta vägen så finns det alltid någon form av ledtråd i boken.

Spelet har inte direkt bråttom med att berätta sin historia, även om det är rätt akuta grejer som behöver göras. För även om skurkarna håller på att terrorisera byborna verkar det ändå finnas tid till att leka kurragömma, leta upp en väldigt dyr spritsort eller hugga ved. Det hade ju varit trevligt om spelet hade tagit sin egna handling på allvar så jag kunde känna att det faktiskt är akut att göra vissa grejer, men istället verkar spelet dra ut på allt för att få in några timmar extra speltid. Jag tycker dock att spelets story är intressant, när det väl kommer igång. Det var inte långt ifrån att jag gav upp i början, men efter några timmar så började storyn ta fart och spelet fångade mitt intresse ordentligt, men sen saktade allt ner igen och mitt intresse dalade igen. Jag hade önskat ett högre tempo i berättandet, för även om händelser känns akuta för karaktärerna i spelet, så finns det inget som får mig som spelare att känna att det är brådskande.

Spelet verkar älska cutscenes, och det slänger dem i ansiktet på mig så fort de få chansen. Jag är inte emot cutscenes, förutsatt att de används rätt, och när det är en liten cutscene vid varje dialog man har med olika karaktärer så blir det snabbt tröttsamt. Det hade varit så mycket effektivare att enbart ha textrutor med vad de säger, så jag snabbt kan läsa igenom det, istället för att jag sitter och tittar på en interaktiv film utan egentligen något att göra. Även när det är mycket som ska berättas använder de cutscenes på ett, enligt mig, dumt sätt. Ett exempel är från början där man får mycket information om vad som händer, men istället för att för att dela upp det på något smidigt sätt får man istället en uppdelad cutscene där man får göra lite spelmoment mellan, som att gå ungefär fem meter, innan nästa del startar.

En gång till, MED KÄNSLA!

Grafiken ser riktigt bra ut, miljöerna och karaktärerna är väldigt detaljerade. Men tyvärr så är inte karaktärerna särskilt välgjorda när det gäller animationer, utan det känns som att jag spelar Soul Calibur VI med tanke på hur stelt allting känns. Jag köper stela karaktärer utan någon direkt personlighet i ett fightingspel som Soul Calibur VI, för där ligger inte fokus på story eller liknande plus att man skapar sin egen karaktär så då utgår jag från att det blir stela karaktärer. Men här har vi redan färdiga karaktärer med en ordentlig story och det känns ändå som att utvecklarna gjorde minsta möjliga för att ge karaktärerna någon form av personlighet i det här spelet.

Ljuddesignen är riktigt bra. Det finns lite stämningsmusik när jag går runt och beroende på vart man går så kan man höra ljud från miljöerna runt mig såsom fågelkvitter eller barnskratt. Jag brukar föredra japanska om det är originalspråket för film eller spel, och det brukar underlätta om undertexterna matchar det som sägs. Jag är ingen expert på japanska, men kan engelska såpass väl att jag vet när det är grammatiska fel i undertexterna, och det händer tillräckligt ofta för att jag ska irritera mig på det, men inte mer än det.

Kontrollen är inte direkt den smidigaste, men det finns betydligt värre. Jag styr karaktären hyfsat smidigt när jag promenerar runt, men när det är dags att slåss så är det en annan historia. Striderna är som ett långsamt fightingspel där man rör sig i tre dimensioner, och man slåss genom att trycka på olika knappar på kontrollen. Det känns konstigt att man ska trycka in attackkommandon så snabbt, när allting går så långsamt. Jag känner att det är två olika tempon som spelet vill att jag ska anpassa mig efter samtidigt, vilket blir rörigt för mig och slutar med att jag använder samma, enkla attacker hela tiden.

Jag har inte spelat något av de tidigare spelen, och jag märker snabbt att det här inte är ett spel för mig. Det är möjligt att äldre fans av serien tycker om spelet, men som en nykomling har jag svårt att se det här spelet locka till sig någon nyare publik. Det känns som att spelet är gjort för att avsluta storyn, och det har varit utvecklarnas enda fokus, men för att spelet inte ska kännas för kort har de fyllt spelet med ett ojämnt tempo när det gäller storyn och för att fylla ut de långsammare delarna av spelet har de lagt till minispel som känns onödiga. Alla cutscenes är också för att dra ut på speltiden, och det märks så tydligt att det egentligen är ett kort spel. För att vara ett spel som har haft 18 år på sig att komma på en vettig uppföljare tycker jag inte de har gjort ett bra jobb, och det borde inte spelseriens fans heller tycka.