Ary and the Secret of Seasons

De belgiska utvecklarna på Fishing Cactus släpper sitt nya spel: Ary and the Secret of Seasons. Det är en blandning av plattformar, svärdstrider och pussel, satt i en gullig tecknad miljö. Fungerar blandningen, eller blir det något rörigt? Blir resultatet som ett snöfall i slutet av maj?

Ary – förkortning för Aryell – är en helt vanlig flicka. När vi först får stifta bekantskap med henne, och hennes gulligt tecknade värld, leker hon med dockor på sitt rum. Leken ackompanjeras av episk, orkestral musik. Den tappre riddaren ska besegra det onda. Riddaren får problem, men som tur är har Ary en docka av sig själv. Hon ska precis komma till undsättning och rädda dagen, när det plötsligt hörs ett skrik. Det är hennes mamma som ropar efter henne. Ary blir ivägskickad till marknaden för att gå ett ärende åt sin mor. Väl där attackeras marknaden av hyenor. Lyckligtvis hittar Ary en slev och pucklar på dem. Efter striden hittar hon ett träsvärd där namnet ”Flynn” finns ingraverat på dess handtag. Det är hennes försvunne tvillingbrors svärd. Väl hemma igen blir hennes pappa, som är vinterns väktare, åkallad till Dome of Seasons – rådet för de fyra årstidernas väktare – för ett krismöte.

Ary tar, inte helt olikt Mulan, på sig sin fars uppdrag. Hon klipper håret kort, tar sin tvillingbrors dräkt och svärd. Hon tar även med sig sin fars vinterkristall, som låter henne manipulera fram vintern ur tomma intet. Sedan beger hon sig till rådet. När hon kommer fram ser hon de tre andra väktarna utslagna. Det framgår att deras ”årstidskristaller” blivit stulna. Ary ger sig av för att söka efter kristallerna, och sin bror. Handlingen är inget nyskapande i sig; du har en McGuffin (Flynn) och du ska samla kristaller som innehåller de fyra elementen, *host* Final Fantasy *host*, eller i det här fallet: årstiderna. Handlingen i sig är varken trist eller unik. Den är habil. Karaktärerna som handlingen cirkulerar kring, är stundvis underhållande, stundvis outhärdliga och häver ur sig populärkulturella referenser på löpande band. En del av referenserna landar ändå helt okej! På det stora hela står handlingen i centrum, men den känns sekundär. Efter ett par timmar tryckte jag mig förbi dialogerna, men såg filmsekvenserna.

Gulligt, men bristfälligt.

Det är alltså ett spel där komponenterna är gulligt tecknat, pussel, plattformshoppning och svärdstrider. Dessvärre känns stora delar av designen relativt billig. Den tecknade stilen i ”Ary” må vara gullig, men den är också en obehaglig blandning av något från tidiga 00-talets Cartoon Network och det alldeles fruktansvärda XBOX 360-spelet ”Avatar Adventure”. Det finns inte någon riktig charm i det visuella. Stundvis kan spelet ändå se ganska mysigt och färggrant ut. Spelets nederbörd, framförallt snön, är stora partiklar som verkligen syns. Det får till och med en notorisk julmotståndare som mig att längta till den brutalt överskattade högtiden. Don’t @ me. Nederbörden ändrar sig även efter hur Ary rör sig; springer hon ser det ut som att det snöar snabbare och mot henne. Man kan köpa olika kläder åt Ary. Vissa av dräkterna ger henne förmågor, andra har rent kosmetiska syften. Den sammanlagda speltiden landade runt 10 h. Det var tillräckligt för att hinna tröttna på både, den stundvis charmerande, visuella designen och spelets gameplay. Trots sin hyfsat enkla design, och storleken på spelet (strax under 7 GB), stötte mitt Playstation 4 på lagg oroväckande ofta.

Oftast blir miljöerna och dess karaktärer väldigt intetsägande. Inte nog med att karaktärer ser likadana ut, de säger också exakt samma saker. Fienderna har inte heller de någon särskilt märkbar variation. De är mer varierade än exempelvis byborna, men de sticker inte ut på något sätt ut. Det skadar världsbygget något enormt. Jag blev aldrig heller särskilt uppslukad av spelet. Spelets musik har en bekant karaktär; den är mystisk, stundtals överdådig och sätter stämningen (om än dåligt). Jag upplevde inte att musiken fastnade över huvud taget. Ingenting med den stack ut. Den gjorde till viss del jobbet, men oftast stack mina tankar om hur jag skulle klara ett pussel ut betydligt mer. Vissa delar av musiken är bra. Spelets huvudmeny har exempelvis en Blood of Cuchulainn-liknande melodi. Hög mysfaktor!

Arys Japan-liknande hem

Gällande spelets mekanik är det egentligen bara en som nämnvärt sticker ut – förmågan att manipulera de fyra årstiderna. Man kan ändra till en viss årstid först efter man har letat upp dess årstidskristall. Det är ett tämligen intressant koncept; miljö och fiender reagerar olika på olika årstider. Exempelvis blir de blåa snöfiender med sköld, sköldlösa om man använder sommar mot deras vintriga natur. Om fienderna flyttar sig ur cirkeln av årstiden du valt, då bryts förändringen och skölden kommer tillbaka. Spelets annars ganska tråkiga miljöer, blir mer visuellt dynamiska.

För att ändra årstid inom större områden, närmar man sig en viss typ av stenar som har ett lysande mönster i sig. Man kan även använda andra objekt (färgkodade stolpar, lysande klot och en gul energikälla). Lägger man en årstidsförändring i närheten av dem, blir stora området förändrat till just den årstiden. Den största effekten det har (utöver det visuella) är att vissa objekt (som plattformar, väggar) inte finns i en del årstider. Hela objekten syns inte, men man ser deras konturer i form av en vattenliknande, halvt genomskinlig massa.

Porten till Dome of Seasons

Spelets kontroller är inte någon rolig historia. Att hantera kontrollerna är något frustrerande. Man kan parera, slå med svärd, skjuta slangbella och rulla. Parering fungerar som det ska; man får en indikation om att fienden ska slå och du trycker på din kontroll. Inga konstigheter där. Slår man efter lyckad parering sträcker Ary ut svärdet och snurrar ett varv med det. Däremot när man ska svinga svärdet utan att parera blir det problem. Man får ingen som helst känsla av att slåss med svärdet. Träffarna känns, likt Dark Souls II, aldrig riktigt som träffar. Jag förväntar mig inte heller att de ska bära samma vikt som Joels slag i The Last of Us, men någon känsla bakom slagen bör ändå finnas. Det kommer toner ut från fienderna när man slår dem. Oturligt nog, låter tonerna, inte heller de, särskilt tillfredsställande. Det känns aldrig riktigt bra att använda svärdet. Har man beslutat sig för att slå, då ser man till att träffa! Ary fryser nämligen till efter man tryckt på knappen. Det finns ingen återvändo från ett svärdsslag. Träffarna på fienden känns aldrig heller något speciellt. Svärdets hantering är bara det näst jobbigaste med kontrollerna.

Hopp, försök styra, AAAARGH!!!

Det jobbigaste med kontrollerna är att styra Ary. Hon rör sig väldigt mycket genom minsta tryck på kontrollen. Det hade varit okej om man faktiskt kunnat ändra inställningarna kring det. Istället blir det ett moment fyllt av aggression. Genom att hon förflyttas så mycket, även genom försiktiga inputs av spelaren, och att det stundvis är ett plattformspussel, blir det oerhört frustrerande. Ary har inte heller någon skugga vilket gör det ännu svårare att klura ut var i luften man befinner sig. Man kan greppa tag i kanter på plattformar om det är så att man inte kan hoppa tillräckligt långt. Det funkar dock bara hälften av gångerna. Ska man använda sig av utmaningar i form av plattformar i spel, måste åtminstone kontrollerna arbeta för spelaren, inte mot spelaren. Så är inte fallet här.

Det skedde vid flera tillfällen när jag skulle göra kortare hopp, att Ary flög för långt och ner i ett stup. Oj vad synd då. Det enda som hade kunnat göra plattformssegmenten sämre hade varit om isfysik hade implementerats. Isfysik finns inte alls i spelet även fast det finns gott om is. Lite konstigt är det ändå. Visst, isfysik skapar uteslutande frustration hos mig, men det fyller också en funktion; utmaningarna blir svårare. Nu är redan kontrollerna ett hinder i sig, så spelet hade kanske inte gynnats av ytterligare utmaningar!

Utöver de bristfälliga kontrollerna finns vissa andra problem. Spelets autosave är det bästa med spelet. Hur kan egentligen en autosave skilja sig från andra? Jo, den sparar ofta. Väldigt ofta. Detta är utan tvekan det bästa med spelet av två anledningar. 1) den fungerar och 2) den räddar förlorade framsteg. Ganska ofta hände det att jag trillade genom världen och fastnade. Jag var därför tvungen att avsluta spelet och gå in igen. Om det inte hade sparats så pass ofta som det ändå gör, hade jag haft timmar av förlorade framsteg. Eller, det stämmer inte helt och hållet. Vissa av gångerna när jag glitchat mig genom världen och fastnat, aktiverades autosave. Jag fick börja om från min manuella sparningsfil och därmed ta igen förlorad progression. Det var nästan lika svårt att komma över som kontrollerna. Om spelet inte hade en så långsam laddningstid vore det inte lika mycket av ett problem. Varje gång jag tvingades starta om spelet tog det ungefär 1 min från huvudmenyn tillbaka in i spelet. Samma sak gäller laddningstiden när man går in och ut ur områden/byggnader.

Snötäckta palmer

Jakt!

Nu till elefanten i rummet. Om du som jag älskar Nintendo har du säkert lagt märke till att det finns många och slående likheterna med en viss spelserie. Jag talar om Zelda-serien i allmänhet, och Wind Waker i synnerhet. Toner när man träffar en fiende? Japp. Svärdsnurrförmåga? Jo då. Gulligt tecknad design? Visst. Handlar om att få tillbaka ett försvunnet syskon? You bet! Som om detta inte vore nog, finns det även ett föremål som heter ”Pegasus Shoes”. Ett återkommande föremål i Zelda-spelen heter ”Pegasus Boots”. Hommage eller kreativt svältfödda skapare? Välj själv. Jag ser det som en kombination av de båda. Likheterna må vara slående, men det märks att de skapat spelet med kärlek till Zelda-serien. De har tagit många komponenter från serien, men de har adderat egna element (ex: möjligheten att ändra årstid). Spelet står alltså på egna ben, även om benen är vingliga och krokiga.

Sammanfattningsvis usch, nej. Det är verkligen inte roligt att spelet så pass svårt att ta till sig, det gör ont i mig. Jag önskade verkligen att det levde upp till en charmerande gömd diamant. Men icke. Om det inte är de långa laddningssekvenserna, de irriterande glitcharna eller den horribla gameplay, är det för att det estetiska stundvis är helt effektlöst, eller bristen på känsla av träff när man landar en attack. Jag önskar att den visuella designen var mer finslipad, för jag ville tycka om den, verkligen. En svaghet hos mig är intressant estetisk design; även om ett spel är dötrist skulle jag kunna ta till mig det trots monotonin. Sidouppdragen är oerhört tråkiga. Gå till en person, prata, gå tillbaka, prata med person igen. Den typen av uppdrag. Det positiva är att man kan ändra Arys kläder, årstidsmekaniken och att spelet sparades väldigt ofta. Annars var det inte mycket solljus värt att kasta på spelet. Det är bara att hoppas på en snöfri avslutning av maj 2021…