The Dark Pictures Anthology: House of Ashes

The Dark Pictures Anthology-spelserien är nu tillbaka med den tredje delen; House of Ashes. Precis som de föregående spelen är det upp till dig att göra de rätta valen för att alla ska överleva, men kan du lyckas med denna uppgift eller är de alla dömda att dö en hemsk död? Följ med mig ner i mörkret och se vad som döljer sig där.

House of Ashes är den tredje delen i serien där föregångarna Man of Medan och Little Hope lämnade en del att önska. Så frågan är om de har utvecklat vidare spelserien eller bara kör på sitt egna race. 

Om ni har läst Mattias förhandstitt på House of Ashes vet ni med er att de har lyssnat på spelarfeedback och gjort lite förändringar. Den största förändringen som vi kan se i spelet är att det nu kommer med möjlighet att kunna snurra kameran runt oss i 360 grader. Det är en ändring som jag uppskattar väldigt mycket eftersom jag är en spelare som tycker om att utforska alla skrymslen jag kan hitta.

Det känns som de inte försökt bygga spelet med förutsägbara jump-scares som de föregående spelen hade. Här har man fokuserat på mörker, skuggor och ovisshet. Spelet leder oss sakta framåt, men vad är det som väntar runt nästa hörn och vad är det som vi knappt skymtar långt bort i den mörka korridoren; vän, fiende eller något ännu värre?

Spelet är spelat ur tredjepersons-perspektiv där kameran ligger en bit bakom över axeln när man går i trånga korridorer och flyttar sig bakåt när man är i öppnare omgivningar. Det är uppskattat att man kan kontrollera kameran istället för att den är statisk. Nu kan man utforska mer på ett sätt vi tidigare inte kunde, speciellt när spelet har så mycket att hitta! 

Kameran ligger tätt bakom axeln i korridorerna.

Spelet är också mer actionbetonat då det utspelar sig i Irak under Irakkriget där ett gäng soldater är ute i jakten på Saddam Husseins hemliga vapensilo. Vi får följa och styra fyra av de Amerikanska soldaterna; Rachel King, Jason Kolchek, Nick Kay och Eric King. Utöver dem får vi även följa med och styra den Irakiska soldaten Salim Othman. Det är en väldigt blandad skara av karaktärer och personligheter, en del som jag gillade från start och andra som jag ogillade från start. Man ska dock inte döma någon för ett första intryck, då man kan lära sig något nytt om dem under spelets gång som låter oss se dem i ett annat ljus… 

På jakt efter den hemliga vapensilon slår irakiska soldater tillbaka och mitt under striden rämnar marken under deras fötter. Under dem finner de att de hamnat i ett gammalt tempel, men de är inte de första som varit där. Det har varit arkeologer där tidigare, men det ser inte ut som de tog sig därifrån, undrar varför det är så? De amerikanska och irakiska soldaterna har varandra som fiender, men tyvärr är de inte ensamma nere i mörkret, det finns något som de alla bör frukta mer än varandra. Kan soldaterna överkomma deras olikheter och hat mot varandra och samarbeta för att ta sig ut, eller kommer det sluta med en kniv i ryggen långt ner i de mörka katakomberna?

Det finns val, val och val i spelet…

The Dark Pictures Anthology-spelen är uppbyggda på val som man måste göra och House of Ashes är precis likadant. Här kommer man få upp dialogval som kommer att förändra vad de olika karaktärerna tycker om varandra, vilket kommer få konsekvenser senare i spelet. Vi får återigen leka med QTE (Quicktime-event) i spelet som verkar ha förenklats och gjorts tydligare i sitt utförande. Det är lättare att se vad man ska trycka och placeringen på skärmen precis rätt så man ser den bra. QTE kan vara att trycka A vid rätt tillfälle i takt till en karaktärs puls, eller under en attack trycka på rätt knapp i tid för att undvika en ond bråd död.

Salim Othman.

Spelet rekommenderar handkontroll eftersom det är ett tredjepersonspel lämpar den sig bättre, men man kan om man vill köra med tangentbord och mus. Det är inget svårt kontrollschema, vanligt för genren, se till att hålla koll på vilken knapp som sitter var när ett QTE bara dyker upp.

Spelet har väldigt mycket som kan hittas. Vi får återigen återse de mystiska tavlorna som kan visa en möjlig framtid. Bara för att vi ser det som sker i tavlan, betyder inte att det kommer att ske. Man får vara uppmärksam och se om man kan ändra ödet för våra kära soldater. Utöver tavlorna finns det massa informativa lappar, föremål och saker som man kan titta på som kommer ge oss en bild av vad som pågår och vad som har hänt innan. Alla saker kommer ge oss en bättre bild och låta oss som spelare få lite mer kött på benen om vad tusan som har pågått i templet innan man trillade in i det.

Vill man inte spela själv finns det två alternativ till det. Du kan köra online med en kompis eller sätta dig i soffan och spela ihop med upp till fyra kompisar. Online får man köra med varsin karaktär samtidigt, medan man i soffan väljer en karaktär man vill styra och sen får man vänta tills den karaktären skall spelas med. Det är alltid kul att dela misär i mörkret med vänner, men gör inte fel val då det kan straffa en kompis utvalda karaktär.

Utöver spelets huvudhistoria finns även Curators Cut, enkelt förklarat är att det är samma historia men att man får följa andra karaktärer och se vad de gjorde i spelet när man inte såg dem eller bara spela som dem. Det här är intressant då man får mer info om vad vissa karaktärer gjorde eller få annan dialoger från föregående genomspelning.

Målet med spelet är att få alla fem hjältar ur templet med livet i behåll. Jag skulle önska jag kunde säga att jag hade lyckats med det. Men på både vanliga genomspelningen och på Curators Cut kom jag alltid en man kort, ibland utan att jag kunde påverka vissa handlingar för att rädda dem. Det är det här som är spelets återspelningsvärde. De val man gör bestämmer vilka man kan rädda. Det är kul att testa på olika val, men när man väl har gjort dem kan man inte snabbt ladda om och få dem ogjorda om de var dåliga.

The Curator kommer mellan vissa kapitel i spelen komma med lite insikt och tankar om hur det har gått för oss, samt kanske en liten hint som kan hjälpa. Det är skönt att de har en röd tråd och The Curator är en del av det som håller ihop serien. Jag hade gärna sett mer av honom då han verkar vara en intressant karaktär som gärna vill säga för mycket snarare än att hålla tyst.

Jag har varit väldigt vag om spelets berättelse och vad som gömmer sig i templet, men jag tycker att det är för dig att upptäcka och se om du finner det intressant och skrämmande. Vi har haft spel där gas gav hallucinationer eller att allt bara händer i vårt huvud. House of Ashes har en liten överraskning som du inte förväntar dig, mer än så säger jag inte… 

Överlag måste jag säga att min upplevelse med House of Ashes har varit överraskande positiv. Istället för att slänga saker på spelarna i hopp om att något skrämmer dem, har man här arbetat mycket på mörker och skuggor och vår naturliga rädsla för vad som kan dölja sig däri. Genom spelets atmosfär och det grafiska målar upp vad vi ser i spelet mörker, tillsammans med musik och en ljudbild som väcker en nyfikenhet på att vilja se vad som gömmer sig i mörkret. Spelet är vad du förväntar dig av ett The Dark Pictures Anthology-spel, men med det sagt är det inte en dålig sak. Vi har nu 360 grader som vi kan utforska och förbättrade QTE, inget mer slitande av hår för att det är otydligt. Historien, karaktärerna och vad som gömmer sig i mörkret är en intressant historia som man kan få uppleva själv eller med vänner, inte bara ur ett perspektiv utan två. Jag hade nästan förväntat mig jump-scares deluxe, men fick här ett spel som inte förlitar sig på billiga trick utan försöker bygga upp mer. Är det perfekt? Nej, men vad det gör är riktigt bra och jag gillar att få ta del av alla karaktärers öden, även om det bara är dåliga.