Surgeon Simulator 2

Kirurgi är någonting som kräver en säker hand. Här accepteras inte några människor med händer som darrar likt asplöv. Hur blir det då om en kirurg bara har EN av sina armar till sitt förfogande? Precis det här får vi utforska i Surgeon Simulator 2! Dra på dig gummihandskarna och häng på dig läkarrocken, för här ska opereras!

Här har vi alltså uppföljaren till Surgeon Simulator (2013). Jag skulle vilja säga att första spelet var en succé, men jag kan inte mer än anta att så var fallet. Allt jag egentligen såg av spelet var att ett gäng Youtubers spelade in tramsiga videos när de spelade spelet, men jag har ingen aning om hur spelet togs emot av “vanliga” spelare. Hursomhelst, uppföljaren är här, bland annat med möjligheten att dra på sig Doctor Emmett Browns (Christopher Lloyds karaktär i Tillbaka Till Framtiden) brinnande läkarrock och slitna skyddsglasögon. Det här måste väl vara bäddat för ytterligare en succé… Eller?

Det absolut första som händer i spelet är att man får spela genom en tutorial, där man får bekanta sig med spelets ökända mekanik och gimmick. Vilket är att din karaktär springer runt med sin vänstra arm utsträckt som att man vill visa upp sin vigselring för hela världen, eller att man förväntar sig att alla man möter ska kyssa den vördnadsfullt. Din största uppgift är sedan att i huvudsak styra handen och armen, för att greppa tag i rätt instrument, kroppsdel eller organ och försöka utföra olika typer av operationer. Oftast handlar det om att du ska avlägsna en kroppsdel eller ett organ (ibland både och) och byta ut detta mot ett nytt. Utöver det, ska man dessutom se till att patienten inte förblöder. Detta kan motverkas en aning med två sprutor; en gul sådan som stoppar blödningen och en röd spruta som används för att fylla på mer blod med.

För varje nivå skruvas svårighetsgraden upp en aning. Främst genom att det blir svårare att hitta de instrument man behöver, men också vart man ska hämta och lämna kroppsdelar och organ. Det kan till och med vara ett pussel i sig att komma in i operationssalen, eller att hitta den överhuvudtaget! Med spelets minst sagt medvetet svårhanterliga mekanik, är det bäddat för trams och spelaren förväntas att fnissande ta sig an utmaningen och försöka samarbeta med sin partner för att lösa dessa knasiga situationer. För det är någonting som det läggs krut på i det här spelet; samarbete! Så fort du är färdig med tutorialen uppmanas du att spela tillsammans med en vän och jag kan lugnt säga att det är någonting att rekommendera. Vissa av nivåerna känns extremt svårhanterlig att göra ensam, det märks att spelet verkligen är tänkt att spelas tillsammans med någon.

Hur är det då att fnissandes ta sig an utmaningen då? Är det så pass kul att spela? Svaret på den frågan är: Ja… En stund i alla fall. En liten stund. Till en början sitter man och skrattar åt hur löjligt svårt det är att hantera framförallt armen. Man riktar armen med musen och greppar fingrarna med en av musknapparna och det är ofta mycket lättare sagt än gjort! Det är väldigt ofta man bara står och greppar luft. Det är dessutom mycket lätt att stöta till objektet man vill greppa och är det ett runt sådant, får man springa efter det medan det rullar längs golvet. Är man då två stycken som spelar, är det faktiskt ganska underhållande att se sin partner springa som en fåne och jaga saker på golvet. I övrigt är kontrollschemat som i ett vanligt FPS spel.

Problemet kommer sedan när man har spelat uppåt en timme ungefär, för då inser man att det är mekaniken som är grejen, svårigheten ligger inte så mycket i själva nivåerna, utan det är för att man med flit har skapat en bökig spelmekanik. Efter ett tag började det kännas enformigt, det slutade ärligt talat vara underhållande. De försöker grädda till det en aning med någon slags story, med karaktärer som pratar till dig via ett PA system, men eftersom att mekaniken är som den är, flyger den högt över spelarens huvud. 

Spelet har en charmig tecknad stil med musik som är tänkt att passa väl till utseendet, men jag var tvungen att stänga av den efter ett tag, för i kombination med hur spelet spelas, gick den mig bara på nerverna. Karaktärerna som pratar i högtalarna har man också försökt skriva en humoristisk dialog till, men humorn där känns väldigt forcerad och tillför egentligen ingenting till spelet, då den i stort sett bara blir någonting som låter i bakgrunden. 

Jag har ärligt talat svårt att se någon vettig publik för det här egentligen. Visst, jag kan förstå att någon Youtubemänniska, eller Twitchstreamare kan få ut någonting av det här, eftersom de har en publik som gladeligen tittar på när deras favoritunderhållare gör dumheter för allmänhetens beskådan. Jag, däremot, har svårt att tänka mig vad en “vanlig” spelare får ut av det? Knasig multiplayer med den polare? Ja kanske, i ungefär en halvtimme sedan är jag övertygad om att de flesta tröttnar och jag är också mycket säker på att det är den typen av spel man bara spelar en gång. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket substans av underhållning för att väcka mersmak. Ges spelet ut gratis någon gång, eller om det är extremt prissänkt, kan man testa det om man är väldigt nyfiken. Annars kan man hålla sig borta.