Hem RecensionerSpelrecensionerPC Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin

av Danny Larsen

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin är det senaste tillskottet till Final Fantasy-serien (trots att det paradoxalt nog på vissa sätt är först rent kronologiskt. red.anm). Hur kommer det att stå sig mot de andra spelen i serien? Kommer det hålla sig till att vara i stil med de andra eller kommer det gå en helt ny väg? Häng med så ska vi se vad spelet har att erbjuda.


Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin är inte ett spel som är som de andra i den kända spelserien; det är snarare en blandning av ’Souls’-light och rollspel samt en oerhörd mängd slaktande av fiender. Men även mängder av nya och framförallt starkare vapen och utrustning ju mer man spelar. När jag säger ’Souls’-light menar jag att det har sparpunkter utspridda på banorna som du hittar och efter man använt en sparpunkt har alla fiender du slaktat kommit tillbaka på klassiskt manér. Med andra ord, om du ska ta dig igenom områden du redan tagit dig an måste du döda samma vidunder om och om igen.

Dräkter och vapen är något som du kommer plocka på dig hela tiden och jag menar verkligen hela tiden! För varje fiende som du tar död på släpper vapen och utrustning som du kan plocka upp. I början satt jag och kollade manuellt varje enskild ny sak och slängde på mina karaktärer den/de bästa. Men det fanns ett snabbare sätt att få det bästa, och det var genom att trycka på touch-plattan; och vips har du bästa möjliga utrustat. Det låter väl bra, men eftersom du hela tiden får nya saker för varje fiende eller kista du hittar, gör det att man frenetiskt går in i menyn och sätter på sig nya saker. Milt sagt omständligt efter ett tag. Många gånger innebar detta att när jag väl plockat på mig det bästa i prylväg från en fiende, kom det strax att bytas ut i alla fall.

Världen är i kaos, vem kan rädda den?

Detta gör att crafting-systemet tappar all mening eftersom man byter ut allt man har hela tiden. Det finns ingen mening att crafta överhuvudtaget i och med detta. Man plockar på sig saker och kan bryta ner de som man inte vill ha kvar till råmaterial för att kunna crafta med dem, men som jag skrev ovan finns det ingen mening med det heller riktigt.

Spelet är baserat på första Final Fantasy, men om jag inte redan visste om det hade det gått mig över huvudet. Samma sak med att de olika nivåerna är baserade lätt utifrån nivåer av tidigare Final Fantasy-spel, men eftersom jag läste det i en intervju efteråt var det inget som jag såg själv medan jag spelade. 

Vi får följa tre kämpar; Jack, Jed och Ash. Deras mål är att stoppa Chaos som förstör världen de lever i, men vem eller vad är Chaos? Är det en person som vi jagar eller är det bara en saga som man har spridit för att tro att det finns någon som man kan ta död på för att återställa världen till frid och fröjd? Jack är veterantypen som bara vill strida och ta sig till Chaos och bryr sig mer eller mindre inte om något annat. Jed är peppig och vill prata om minnen och försöker hålla humöret uppe mellan dem, och Ash är mellanmannen som är följer order men vill inte vara en som sviker sina medsoldater. Tyvärr känns deras karaktärer tråkiga och Jack som vi spelar som är den värsta av dem alla, jag har svårt att vilja hålla på honom och hans uppdrag. Han muttrar och grymtar korta svar och vill bara mörda allt som står i hans väg, Final Fantasy har så många minnesvärda karaktärer och han kommer inte vara en av dem.

Spelets historia lämnar mycket att önska, den är väldigt generisk och identitetslös. Tillsammans med spelets gameplay som mer eller mindre är att ta sig igenom de olika banorna, slakta fiender på löpande band och till slut möta en boss.

Stridssystemet kommer man använda väldigt mycket, då spelet mer eller mindre är en hack-and-slash enligt min mening. Du har en huvudattack som du kan kombinera med att göra flera av samma attack och sen avsluta med att trycka på en kombinationsknapp. Om du slår ner fienderna till en låg nivå kan man få upp en prompt att göra av avslutningsattack och göra slut på fienderna. Dessa kan vara att du sliter huvudet av ett skelett och slår ner det på kroppen, eller varför inte ta en magikers stav och hugger den i hans bröstkorg, du kan också göra en brottar-attack och knäcka dem över din nacke. När man gör dessa attacker förvandlas de till röda kristaller och när de dör gör de skada till de andra fienderna som finns i din omgivning. Det var coolt det första tio gångerna, sen blev det att jag tröttnade att se dem då man gör dem så ofta.

Spelet har såklart de klassiska klasserna (eller jobs som de kallades) man kan låsa upp, det finns allt från Red Mage till Dragoon. Genom att använda de olika och levla upp dem, låser man upp nya förmågor och attacker till dem. Men man kan låsa upp nya klasser om man levlar upp en och ibland måste man ha låst upp en eller flera andra klasser för att få tillgång till en specialjobb. Varje klass kan man levla upp till nivå 30, sen är det bara att välja en ny och börja levla upp den. Visst det är kul att vi har med mer eller mindre alla klasser som funnits i Final Fantasy, men jag hade hellre sett att man bara hade vissa och kunde specialiserat sig på dem än att ha alla man kan byta mellan. Det är kul om man vill ta sig tid att levla upp alla bara för att man kan, men i slutändan är det tid som jag kan lägga på annat, jag höll mig till vissa klasser som Swordsman och använde den primärt.

Banorna man tar sig runt på är som sagt inspirerade av tidigare spel i serien, det gör att vi har en stor variation på bandesignen och ingen annan är den andra lik. Banorna är ganska stora om man får ta sig framåt och ta sig an de fiender som står i vägen tills man möter bossen. Tyvärr är det samma upplägg på alla banor, spring igenom och mörda en boss. Banorna är linjära och man kan bara ta en väg, det finns genvägar man kan öppna upp för att kunna snabbt ta sig till en sparpunkt. Men ibland har jag insett att jag inte vet vart jag ska ta mig, jag springer fram och tillbaka tills jag hittar en liten småväg som jag helt har missar. Jag har inte hittat någon kartfunktion i spelet, vilket hade uppskattats väldigt mycket, men jag tog mig fram genom banorna även om jag inte hade en.

Musiken är en av de få saker som jag tycker om i spelet, den är passande och mysig att lyssna på, röstskådespelarna inte lika mycket så. Stela och oinspirerande, vilket gör att jag inte vill lyssna på dem (men mycket beror också på manuset de läser ifrån). Grafiskt skulle jag inte säga att jag är så imponerad med heller, problemet är att Horizon Forbidden West som jag har spelet innan gör att allt ser så mycket sämre ut. Med det sagt även om så ej var fallet är det inte high-end grafik vi ser här och ibland lite lågupplösta texturer. Spelet flöt i allafall på väldigt väl, men vad gör det om allt annat inte är bra.

Du har val i hur svårt eller lätt du vill ha spelet, och man kan byta svårighet precis när som helst. Har du problem med en boss, byt bara svårighetsgrad och kör vidare. Problemet är att det blir inte mer intressant eller bättre av att köra på svåraste, bara en till sak som kommer störa en under genomspelningen.

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin saknar identitet och känns som ett generiskt fantasy-spel med stela och tråkiga karaktärer och en historia som inte lockar mig att vilja veta mer om världen. Jag har alltid tyckt om Final Fantasy-serien, men det här lämnar en dålig eftersmak. Spelet är nog till för den som bara måste äga alla Final Fantasy-spel, men vänta då tills den hamnar på rea.


Specifikation

Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Spelet finns även till Playstation 4, Xbox One/Series X | S och PC.

Stranger of Paradise: Final Fantasy Origin.

Recensionsex tillhandahållet av Square Enix.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

 

i samarbete med PriceRunner

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar