SaGa Frontier Remastered

Final Fantasy VII Remake var inte bara ett av förra årets största spel – det var också en remake på ett av de största spelen någonsin! Av alla JRPG’s från 90-talet man kan välja att remaster på var det ett genialt val. SaGa Frontier då, var det lika genialt att fräscha upp? Knappast…

Handlingen i spelet är inte en handling, det är sju handlingar. Man får nämligen välja en av sju karaktärer och de har en handling var. Handlingen skiljer sig åt, men man spelar i samma värld. Blue är en magiker vars förutbestämda öde är att mörda sin bror, Emilia ska hämnas sin mördade fästman och roboten T260G som har glömt sitt uppdrag. Jag tycker att det är ganska underhållande att spela olika karaktärers kampanjer eftersom inte bara handlingen är annorlunda, deras förmågor skiljer sig också.

Världen man springer runt i är tyvärr bedrövlig. Det enda bra är variationen i miljöer. Man kan befinna sig i en stad, grottor, skogar osv. Men tyvärr är inte någon av världarna särskilt trevliga att titta på. Både världarna och karaktärerna ser grötiga ut och då menar jag inte på ett SNES-inspirerat sätt. Grafiken på SNES kan ju vara jättesnygg! Kolla bara på Chrono Trigger: ett av de snyggaste spelen som gjorts. Det är dåligt i sig, men det som gör hela världen undermålig är hur nivåerna är utformade. Alla nivåer är labyrinter. Eftersom varje karaktärs handling är allt från tre – tio timmar lång får man stå ut med världen ganska länge. En sak som är bra är att tiden egentligen är betydligt längre men man kan öka hastigheten upp till tre gånger så snabbt. Lyckligtvis är spelet också extremt lätt. Oavsett vilken karaktär man väljer kommer man döda vanliga fiender på ett till tre slag. Det är lyckligtvis för att man inte behöver spela så länge, men det är oturligt för att det tar bort all form av utmaning.

Har man spelat ett 90-tals JRPG kan man kontrollerna till alla. De är inte något utöver det vanliga och inte heller de olika förmågorna. Man ränner runt i världen och fiender flyger på dig så fort de ser dig. Om man inte vill slåss kan man välja att fly. Stannar man kvar och slåss kan man välja mellan attacker, magiska förmågor, skydda sig inför nästa omgång eller olika drycker (mer liv/mana och dylikt). Hela stridssystemet faller tyvärr av tre anledningar: skadan du gör det ofokuserade nivåsystemet. Fiender slår du ihjäl på ett till tre slag vilket gör det för lätt. Du kan inte heller se din ’XP bar’, men helt plötsligt går du upp i nivå och får, vad som verkar helt slumpmässigt utvalt, ökade statistikpoäng. Striderna blir för tydliga och enkla samtidigt som nivåsystemet är fullkomligt obegripligt. Vad av värde finns kvar i ett JRPG om striderna inte är underhållande eller givande?

Okej att stridssystemet inte är djupare än en grund vattenpöl, det kanske man hade kunnat leva med om handlingarna var fängslande eller om föremålens effekter hade mer specifika statistikpoäng. Nu har de nästan bara skydd mot slag/magi och attackskada. Det är åtminstone de som spelar roll – oavsett vilken klass/karaktär man spelar.

Inte bara världarna och karaktärsmodellerna innehåller spår av undermålighet, ljud och musik är inte i närheten av en lägre acceptabel gräns. Musiken är enligt mina öron dålig. Jag tvivlar på att det endast är jag som tycker det med tanke på hur enformig och irriterande den är. Själva ljudeffekterna för attacker, användande av drycker och steg är det inget större fel på, de är bara inte särskilt märkvärdiga.

Nej, nej och åter nej. Det finns inte mycket att hämta här. Musiken driver mig till vansinne, striderna erbjuder 0,0 i utmaning, det ser fasligt grötigt ut och det är alltigenom tråkigt. De enda positiva aspekterna är att varje karaktär har varsin handling och att miljöerna erbjuder variation – trots att de ser hemska ut. Om man av någon outgrundlig anledning är ett fan av originalspelet, då är det säkerligen för dig. Vi andra får nöja oss med att spela bra spel.