Rain of Reflections: Chapter 1

Svenska Lionbite Games med före detta spelkritikern, journalisten och radioprataren Victor Leijonhufvud i spetsen, har nu släppt sitt första spel… Eller ja, första delen av det i alla fall. Vi får ta del av ett atmosfäriskt äventyr i en dystopisk framtid, där vi även bjuds på lite taktisk strategi á la X-Com.

Spelet öppnar med en text och berättarröst som förklarar att i den framtid som vi kommer befinna oss i, så har mänskligheten drabbats av infertilitet. Men en strimma hopp har dykt upp hos forskarna som letar efter en lösning; man har lyckats lägga vantarna på det sistfödda barnet! Vi får nu stifta bekantskap med spelets protagonist Wilona. En forskare som jobbar på just den plats där man forskar efter en lösning på infertiliteten, genom att utföra experiment på tidigare nämnda barn. Hon har nu efter att ha grubblat över det moraliska i det hela kommit fram till ett beslut; befria barnet och fly staden. Vilket kommer bli långt ifrån lätt, ty det finns krafter som kommer göra allt i sin makt för att stå i hennes väg.

Rain of Reflections är i huvudsak ett Peka och Klicka Äventyr, med ett stort fokus på dialog och val. Hur spelaren väljer att Wilona ska svara eller agera i vissa situationer, kommer påverka hur lätt eller svårt det kommer bli för henne längre fram. Men man har bakat in främst två andra mekaniker i spelet för att få det att stå ut lite mer från mängden.

Först ut är datahackandet. Wilona är mycket kunnig när det kommer till datorer och annan teknik och kan därför hacka sig in i dataterminaler o.s.v. Hackandet består av tre typer av pusselvarianter. Vi har Firewall, här ska man ta sig genom brandväggen. Det görs genom att vrida och vända på en tredimensionell geometrisk form, så att den passar in i de outlines man får upp framför sig. Här hade jag problem med att spelet ibland trodde att jag ville vända på formen, när jag i själva verket ville vrida den åt sidan. Vilket resulterade i lite onödig frustration. Sedan har vi Breach, där vi ska bryta oss in i själva systemet. Vi får då styra en boll på en bana som är uppdelad i ett rutnät, man ska styra bollen ner i ett hål som oftast finns på slutet av den lilla banan, innan säkerhetssystemet hinner ifatt den. Bollen kan bara röra sig inom en kvadrat, som lyses upp på golvet. Hur snabbt bollen rör sig och hur mycket kontroll man har över den, beror på hur många rutor man väljer att flytta i taget. Väljer man att rulla en ruta i taget så har man full kontroll över bollens riktning, men då riskerar man att säkerhetssystemet hinner ikapp. Flyttar man tre rutor fram i taget (som är maxantalet) så går det mycket fortare, men man kan lätt tappa kontroll över bollens riktning då. Det sista kommer jag inte ihåg det officiella namnet på, men här ska man jaga rätt på en ljudkälla. Man är en stapel med cirklar, med ett högerklick så får man en indikation på åt vilket håll ljudet kommer ifrån. Man får sedan flytta ett steg i taget tills man hittar rätt. För varje steg så tappar man en cirkel i höjd, men man kan plocka upp fler sådana längs vägen, så att man får fler försök på sig.

Jag gillar tanken bakom dessa minispel, jag tycker att det är ett kul och involverande sätt att illustrera datahacking på. Men det är alldeles för många av dem! Man har här valt att inte ha några inventariepussel, utan man kastar istället in MÄNGDER av dessa spel och det blir tröttsamt ganska fort tyvärr.

Näst på tur är strategielementet. I vissa partier så råkar man ut för vad spelet kallar för en Encounter. Då förvandlas spelet från ett stiltypiskt Peka och Klicka spel, till någon slags X-Com klon? Jodå, ni läste rätt, nu är det Turbaserad Strategi som gäller. Till skillnad från spel som tillhör just den genren, så är det här mycket betoning på Stealth. Man uppmanas att använda Wilonas uppfinning som kallas för Cloak, med den så kan hon göra sig temporärt osynlig, vilket är effektivt för att gå obemärkt förbi vakter. Den är dock bara aktiv tills det är Wilonas tur igen och har man inte satt henne i säkerhet innan dess, så kan situationen bli besvärlig. Blir man upptäckt så blir situationen istället en Confrontation. Fienderna kommer nu uteslutande försöka att beskjuta Wilona och hennes eventuella kompanjoner, så nu gäller det att hela tiden söka skydd och ibland till och med besvara fiendens eld. Oftast i den här typen av spel så brukar man hålla koll på sin karaktärs HP mätare, i Rain of Reflections så har man en motivationsmätare som man ska ägna större intresse åt. Om en spelare eller fiende blir beskjuten, exponerad eller får ta emot okvädesord, så sjunker dennes motivation. Om motivationsmätaren sjunker till noll, så kommer karaktären att fly. Om det är en av de spelarstyrda karaktärerna så är det Game Over. Är det en av fienderna, så kommer denne försöka springa ifrån situationen. Man får då välja om man ska låta dem löpa, eller om man ska oskadliggöra dem. Man kan även höja sina karaktärers motivation genom att få dem att tala uppmuntrande till varandra. Motivationen höjs även om man lyckas hålla sina karaktärer i säkerhet, eller hittar mer ammunition till sina vapen.

Det känns som att just den här biten är någonting som utvecklaren verkligen brinner för. Den är välgjort och den tutorial till elementet som finns, gör ett bra jobb i att inte skrämma iväg oerfarna Strategispelare utan går kort och koncist genom hur det funkar, så man kan känna sig bekväm. Jag gillar också att spelet uppmuntrar spelaren att försöka hitta någon annan väg än våld. Visst, man är välkommen att tackla situationen hur man vill, men man belyser ofta alternativa tillvägagångssätt, vilket jag ser som en frisk fläkt, eftersom att min upplevelse är att man vanligtvis kastar in spelaren i “döda allt du ser” situationer. Här väljer man att avstå från den frestelsen och det ska man ha tummen upp för!

Utseendemässigt så gillar jag spelet. Som ett stor fan av Blade Runner, så faller jag pladask för de stadsmiljöerna som ganska tydligt har hämtat inspiration från Ridley Scotts mästerverk. Men regnet och de blöta effekterna är det som verkligen stjäl showen, herregud så läckert! Det i kombination med tidigare nämnda stadsmiljö skapar så mycket atmosfär att jag sitter och myser med ett nöjt leende på läpparna! Om jag ska klaga på någonting när det kommer till grafiken, så är det karaktärsmodellerna. De är inte fula, men det ser nästan ut som att de är skapade i en annan grafikmotor, för att sedan portas in i det vi nu har framför oss. Det blir extra tydligt när det kommer till ansiktsanimationerna.

Röstskådespelet är bra, det är absolut inte fantastiskt, men det är inte heller så dåligt att jag plockar upp skämskudden och gömmer mig, det jag kan känna är att de flesta röster har ett ganska monotont tal. Men det är ingenting jag stör mig på något nämnvärt heller.

På det stora hela så tycker jag att Lionbite Games har gjort ett mycket bra jobb. Det är ett mycket ambitiöst projekt att göra som debutspel, framförallt när teamet bara består nio personer!  Spelet berättar en story som jag kommer på mig själv att bli mycket investerad i. Det största drivet till att spela klart spelet är just storyn och jag kan inte bärga mig tills jag får möjlighet att få hoppa in i One City och se vart historien kommer ta vägen härnäst. Det tråkiga är dock spelets längd. Speltiden är (beroende på hur snabb man är) mellan tre till fem timmar långt. Det är visserligen inte något problem vanligtvis. Men eftersom att man har valt att låta storyn sakta veckla ut sig för spelaren ju längre in i spelet man kommer, så känns det som att spelet slutar precis när det har börjat rulla igång på allvar. Jag lämnas visserligen med känslan att jag vill ha mer och en lust att spela nästa kapitel, men jag lämnas också med känslan av att jag bara har fått spela inledningen till spelet.

Men med sin mycket starka story och unika mix av äventyr och strategi så vill jag ändå säga att det känns lovande och jag kommer med spänning sitta och vänta på nästa del i sagan. Både när det kommer till själva spelet, men också vad nästa kapitel om Lionbite Games kan tänkas handla om.