Pecaminosa – A Pixel Noir Game

John Souza var en polis en gång i tiden. Nuförtiden försöker han försörja sig som privatdetektiv. När vi får träffa honom kommer han tvingas till att ta sig an sitt märkligaste fall hittills. Det kommer inkludera spöken och en rad andra övernaturliga fenomen. Vi får uppdraget att hjälpa honom.

I Pecaminosa spelar vi i rollen som John Souza, en före detta polis som försöker livnära sig som detektiv. Han uppfyller verkligen majoriteten av de kännetecknande drag som hör till en Film-Noir detektiv. Han är i övre medelåldern, bor ensam, butter, alkoholist och kedjerökare. Han får i början av spelet besök av ett spöke. När spöket levde var det en maffiaboss vid namn Charlie “Two Angels”, som John Souza dödade vid ett av sina senaste fall. Charlie kräver Johns hjälp, då han tydligen inte kommer in i himmelriket så länge hans rivaler fortfarande lever. Om John i framtiden vill bli lämnad ifred, är det således bäst att han gör som Charlie vill.

Spelet har en så kallad top down view det vill säga att det ser ut som att vi ser allting ovanifrån. I övrigt rör det här sig om ett Action-RPG. Vi kommer att stöta på många fiender som vi behöver använda våra skjutvapen mot när vi springer runt i staden. Med jämna mellanrum får vi färdighetspoäng som vi kan använda för att göra utvalda förbättringar på karaktären. Färdighetssystemet kallas för L.I.F.E och står för: Luck, Intelligence, Force, Endurance. Luck avgör hur duktiga vi är på att undvika fiendens projektiler. Intelligence låser upp nya dialogval och gör att man är bättre på att sikta. Force ökar på hälsan och Endurance gör att vi förbrukar mindre stamina.

Striderna hanteras mycket som i en Twinstick Shooter. Spelar man med handkontroll innebär det att man styr karaktären med ena spaken och den andra spaken styr den riktning vi kommer att skjuta vapnet eller slå med knytnävarna. Det fungerar även ypperligt att spela med mus och tangentbord. Oavsett vad man väljer fungerar kontrollen klanderfritt och det är inga skavanker där att tala om. Skavanker finns det dock en hel del av i spelet. 

Spelets berättelse är oengagerad. Jag kommer på mig själv med att inte alls ha koll på varför jag gör det jag gör. Jag springer bara från punkt A till punkt B vägledd av en blinkande pil på minikartan. Där ska jag antingen prata med en karaktär eller skjuta några dummingar, för att sedan upprepa mönstret. Till en början kunde jag uppskatta den här ganska rättframma tillvägagångssättet. Tyvärr är det så pass rättfram att berättelsen och det som ska göra det här till ett rollspel blir väldigt anonyma. 

I dialogscenerna händer det att vi får välja vad John ska säga. En del repliker är ganska härliga tolkningar av gamla repliker ue film-noir filmer. Tyvärr har våra val ingen som helst inverkan på hur samtalet kommer att sluta, eller på berättelsen överhuvudtaget, vilket gör att jag undrar varför man inte bara slopade rollspelsaspekten om man ändå inte tänker löpa linan ut? Ärligt talat skulle spelet tjänat bättre på att vara ett rent arkadspel istället.

Man är även ganska otydlig med hur man bör hushålla sin ammunition till sina vapen. Man kan som sagt välja mellan att slåss med nävar eller att skjuta. Det är definitivt bekvämare att skjuta fienderna, eftersom att de blir ganska många vid flera tillfällen. Spelet är även till en början ganska frikostigt med att kasta ut ammunitionslådor, vilket jag tolkar som en uppmaning att använda skjutjärnen. Sen, innan man vet ordet av, befinner man sig stridandes mot en boss där man helt plötsligt inte har några skott kvar. Detta sker främst i kapitel två av spelet.

I första kapitlet är det ganska generöst med möjligheter att spara och man får även ammunition i en mängd som uppmanar till skjutande. I kapitel två byter spelet helt plötsligt karaktär. Sparpunkterna är glesare utströsslade och vi ställs även inför mycket besvärligare fiender. I kapitel ett består fienderna primärt av gangsters, men även några giftiga råttor och arga hundar. Kapitel två låter dig möta zombieliknande varelser och stora skräckinjagande skorpioner. En del av fienderna kräver även många skott för att avlida och att försöka slå dem med knytnävarna är rena självmordet. Att då bestämma sig för att vara sparsam med att dela ut ammunition är bara elakt.

Elakheterna fortsätter även när det kommer till vapen. Det finns tre vapen att använda sig av: pistol, kulspruta och hagelgevär. Vad är det som är elakt med det? Det är en helt vanlig arsenal när det kommer till spel. Förvisso, men hur många andra spel känner ni till där alla tre av dessa ganska olika typer av vapen använder samma typ av ammunition? Precis, inga eller åtminstone få. Anledningen är ju att det är dumt. Det är ett billigt sätt från utvecklaren att försöka öka utmaningen, men jag blir bara arg och kan inte släppa tanken på hur ologiskt det är! Det som skiljer vapnen åt är hur många skott som förbrukas. Pistolen avfyrar ett skott i taget, kulsprutan skjuter tre skott och hagelgeväret bränner av hela sex skott i en enda salva.  

Utseendemässigt är Pecaminosa tilltalande. Även om man har en enkel pixelgrafik, lyckas man fånga en skitig och hårdkokt värld som lämpar sig för den typ av deckarskrud man har klätt spelet i. Det bästa med spelet är dock musiken. Jag är inte världens största fan av Jazz, men i den här typen genre lämpar sig den typen av musik mycket väl för att sätta stämningen och det är det jag tar med mig mest från det här spelet.

Pecaminosa har på pappret en hel del som talar för det. Det skulle kunna bli en unik blandning av arkadigt action- och rollspel. Tyvärr låter man inte rollspelselementen ta tillräckligt stor plats och de faller in i skuggan i bakgrunden och blir väldigt anonyma. Lägg dessutom till att spelet gör en elak kovändning när det kommer till svårighetsgrad och jag tappar majoriteten av lusten att spela vidare, vilket är synd. Jag ser mycket potential, men i slutändan blir det bara en axelryckning. Man behöver inte hålla sig långt borta från spelet, men man behöver inte heller prioritera det över någonting annat.