Ori and the Will of the Wisps

Efter fem år kommer nu uppföljaren till det populära spelet Ori and the Blind Forest. Det var ett spel som fångade hjärtat hos många med sin charmiga grafik och fängslande story. Det är med ett stort intresse jag sätter mig med uppföljaren, och nu ska vi se vad Ori råkar ut för den här gången.

Först måste jag erkänna en sak, jag har inte spelat Ori and the Blind Forest. Eller, inte mer än demot till Nintendo Switch, så jag har ingen större koll på hur storyn går i det spelet, och jag har inte kollat upp någonting eftersom jag planerar att spela igenom det spelet. Någon dag.

Men storyn här börjar med att Ori och hans familj har fått tillökning, en liten uggla som heter Ku. Ku och Ori blir riktigt goda vänner, och jag får se lite vad som händer när den lilla ugglan växer upp, men det finns ett problem. Ku har en vinge där fjädrarna inte har växt ut ordentligt, så han kan inte flyga, vilket gör honom väldigt ledsen under en lång tid. Men Ori lyckas hitta en lösning som fungerar bra och de två ger sig ut på en flygtur, de korsar vattnet och hamnar mitt i en storm som skiljer dem åt, och det är här vi börjar spela på riktigt. Ori ger sig ut för att hitta Ku i ett främmande land där det finns gott om varelser och saker som vill döda honom. Men det finns även de som är vänligt sinnade och hjälper Ori på sin resa på lite olika sätt. De är få, och väldigt utspridda, men deras hjälp kommer visa sig vara mycket värdefull. Hela den här sekvensen får mig nästan rörd till tårar, för jag känner hur förkrossad Ku känner sig samt hur Ori och resten av familjen känner oroliga över den lilla krabaten. Det är möjligt att jag sammankopplar det här med mitt egna föräldraskap, och det är en resa som går lite hejvilt genom känslorna, ungefär som i det här spelet. Det tar inte lång tid förrän jag bestämmer mig personligen att jag vill hjälpa Ku att flyga och må bättre, visserligen har spelet redan bestämt vad som händer, men innan jag vet det så vill jag hjälpa till.

Till skillnad från föregångaren där man slåss genom att skjuta på fiender för att döda dem, får man här ett andesvärd i början av spelet. Det blir lite mer hack ’n slash än att skjuta från avstånd, så lite mer risktagande i det här spelet känns det som. Men för de som inte vill vara i ansiktet på fienderna för att skada dem så finns det andra sätt att anfalla på, som man får tag på genom spelets gång genom att möta upp en apliknande figur vid namn Opher. Denne är en vapenmästare och säljer olika förmågor som man kan använda som vapen och även uppgraderingar till dessa. Men det är inget man bär runt på utan grejerna dyker upp först när jag trycker på den knapp som det specifika vapnet är kopplat till. Min personliga favorit är andesläggan, den är visserligen långsam men skadan den gör passar mig perfekt. Om man dessutom kombinerar den med en andeskärva som ökar skadan jag gör med 15% i utbyte mot att jag tar 15% mer skada; kan ni tänka er vilken liten bärsärk Ori blir i mina händer, särskilt när jag uppgraderar den. För den som undrar vad en andeskärva är så är det passiva effekter Ori kan ha på sig, till en början kan man bara ha tre olika skärvor, så det gäller att fundera ut vilka som passa en bäst. Dessa kan man antingen köpa eller hitta runtom i världen, och de är löjligt användbara.

Kontrollen är väldigt stabil, och de misstag som sker beror nog oftast på att jag inte är van vid den här genren av spel plus att jag inte är van vid en sån exakt kontroll. Att jag inte klarar av ett hopp för att jag i sista sekunden trycker lite för högt upp istället för åt vänster eller höger är ett frustrationsmoment, men det är inget jag beskyller spelet för. Det tar tid för mig att komma in i en ny kontroll, eftersom jag inte äger ett Xbox One själv, utan istället ibland får låna ett sådant. Men mitt muskelminne blandar ständigt ihop Xbox One med Nintendo Switch Pro-kontrollen, så det går åt skogen betydligt mer ofta än vad jag vill erkänna.

Ori and the Will of the Wisps går mycket ut på att testa sig fram tills det blir rätt. Om man inte kommer vidare så är det garanterat för att man har missat att utforska något eller att aktivera något annat. Jag är riktigt kass på såna här spel och har dåligt med tålamod för dem, men jag kan inte riktigt släppa kontrollen. Om jag kör fast, och det gör jag ofta, så springer jag runt och letar, eller testar olika hopp, för att se hur jag tar mig vidare. Sen plötsligt så lyckades jag med något och känner mig då väldigt nöjd med mig själv. Men jag hade velat ha någon mer hint än vad mitt huvuduppdrag säger. Det är mest för att jag är otålig och vill komma vidare i storyn, inte sitta fast under en stenpelare utan att ha någon som helst aning om hur jag tar mig vidare. Med tanke på hur förbannat stor kartan blir under tiden jag spelar så tycker jag personligen inte att det är konstigt, men det här är inte vad jag vanligen spelar, så är nog mycket därför.

Både grafiken och ljuddesignen är helt underbar. De lyckas verkligen med att få spelet att verka mysigt och lugnt i ena stunden bara för att byta ut det sekunden efteråt och allt känns då mörkt och hemskt. Utvecklarna lyckades väldigt väl med att slå ihop både ljuddesignen och grafiken så att de stöttar varandra, vilket då lämnar ett oförglömligt spelminne.

Jag är stormförtjust i det här spelet, och ångrar mig något oerhört över att jag inte har spelat föregångaren ännu. Jag har riktigt kul med det här och sitter som trollbunden under stunderna jag spelar. Jag kommer bli oerhört glad när det kommer till PC för då kan jag fortsätta mitt äventyr även efter jag har lämnat tillbaka konsolen jag fick låna. Så om du gillade föregångaren så tvivlar jag inte på att du även kommer gilla det här, och om du inte har spelat föregångaren men är sugen på att spela det, vad väntar du på?