One Hand Clapping

Gillar du att sjunga, men känner att du inte vet hur du ska hantera din stämma? I så fall kan det unika 2D-plattformsäventyret One Hand Clapping hjälpa dig på vägen!

Spelet börjar med att vi tar kontrollen över en lila liten varelse. Vi får aldrig reda på vad denna heter eller vem det egentligen är. I början är vi i en mörk stad där det kryllar av skuggmonster. Den lila varelsen känner sig obekväm i den här staden, men när du gått en bit åt höger i denna sidskrollande plattformare märker du en sak, huvudkaraktären har en röst. När du som spelare talar in i micken förs ljudet ut genom filurens mun.

Genom att sjunga lär du dig att flytta på objekt och skapa plattformar för att ta dig upp i ett klocktorn. När du senare kommer till en fontän och sjunger för glatta livet försvinner den lila filuren till en öken och det är nu spelet börjar på riktigt. I ett antal områden ska du förenas med olika karaktärer som hjälper dig att sätta stopp för skuggmonstren.

Berättelsen i One Hand Clapping är inte särskilt djup och komplex när det kommer till dialog och text, men den har det viktiga budskap att lita på sig själv och sin röst. Jag gillade spelets förhållningssätt till berättelsen eftersom det gör att vem som helst i princip kan sätta sig in i den och relatera till huvudkaraktären.

Spelmekaniken i spelet utgörs främst av att du använder micken och sjunga i olika toner för att lösa pussel, men du kan även gå runt och hoppa med en handkontroll/tangentbord. Pusslen kan till exempel vara att du ska sjunga i olika toner för att skapa broar eller höja/sänka objekt. Det svåra i det här spelet för mig var inte att veta vad jag skulle göra härnäst eller att hoppa i svåra plattformsegment, utan snarare att veta vilken ton jag skulle sjunga i. När jag kom in i spelet gick det framåt med en konstant rörelse mot slutet. Enkelheten i kontrollerna gör spelet även tillgängligt till “icke-gamers”, vilket jag uppskattar. Dock rekommenderar jag att du har ett ljudisolerat rum om du ska spela det, för det lär låta en del om dig.

One Hand Clapping tar sig an en mycket charmig och färggrann estetik med minimala konturer. Jag gillar det estetiska och tycker om att alla områden har sin egen stil som passar till dess tematik. Det går från mörkare färger till mer ljusa mot slutet, vilket reflekterar den resa du gör med din röst genom spelet.

Den musik som finns (utöver din egen vackra stämma dvs) passar till områdenas visuella estetik och mekanik. I vissa områden behöver du använda bakgrundsmusiken för att lösa pussel, till exempel i ett område där du ska klättra upp i ett berg och plattformar uppenbarar sig i takt med musiken.

Något jag uppskattar med spelet är att det har en del tillgänglighetsinställningar, till exempel en slider som låter dig se vilken stämma du sjunger i och en knapp för att hoppa över ett pussel om du har fastnat. Detta gör att alla med en mick, ett par hörlurar och en slags kontroll kan ta sig igenom spelet utan större problem, vilket spelet själv avslöjar i början.

Jag har inte så värst mycket att klaga på det här spelet. I så fall skulle det nog vara att det känns lite “same-same” och utdraget mot slutet, men det stör inte helheten särskilt mycket.