Hem RecensionerSpelrecensionerNintendo Mary Skelter Finale

Mary Skelter Finale

av Jesper Gustavsson

Det tredje och avslutande spelet i Mary Skelter-serien är här. Följ Jack och blodflickorna i det postakopalyptiska Japan och sätt stopp för de mystiska Massacre Pink!


Spelet utspelar sig direkt efter det hemliga slutet i Mary Skelter 2. Du behöver inte vara orolig om du inte spelat de tidigare spelen, för det finns en “before story”-sektion i menyn där du kan läsa om de tidigare spelens händelser. Grundpremissen i Mary Skelter-serien är att en stad i Japan har blivit invaderad av hemska monster kallade Marchens. Mitt i staden står ett stort torn som kallas för fängelset och det är det enda invånarna känner till. Spelet börjar med att huvudkaraktärerna från de tidigare spelen kommer upp från underjorden och stöter på en mystisk grupp som kallar sig själva för Massacre Pink. Gruppen försöker ta död på våra hjältar, men precis innan de lyckas blir vi räddade av en av flickorna, Hikari. Efter att hjältarna blivit räddade splittras de och transporteras till olika fängelsetorn. Det blir nu ditt jobb att återförena hjältarna igen och sätta stopp för Massacre Pinks ondskefulla planer.

Det finns en del plot twists och intressanta koncept i storyn, men tyvärr tycker jag att det faller platt på grund av dess pacing. Innan du kommer till någon ”riktig” gameplay måste du sitta igenom vad som känns som timmar av text. Det är på grund av att alla karaktärer du spelar som har sin egen introduktion, vilket inte hade gjort så mycket om inte alla introduktioner i princip var likadana med ytterst få olikheter. Det känns som att jag sitter igenom en halvtimmes filmsekvenser för att sedan få spela spelet i fem minuter tills jag kommer till en vägspärr och måste byta till nästa karaktär som har sin introduktion i trettio minuter och så vidare.

Så här är det i alla fall i prologen och det första kapitlet. Som tur är blir det färre filmsekvenser och exposition senare i spelet, men det är fortfarande ingen ursäkt att göra början så pass seg som den är. Dock hade det kanske varit lite mindre plågsamt om det engelska röstskådespeleriet hade varit något att hänga i granen. Tyvärr har det extremt varierande kvalitet. Några låter helt okej, medan andra låter som de anställt folk som inte vet vad röstskådespeleri betyder och det är rent ut sagt så plågsamt att lyssna på dem att jag snabbt bytte till de japanska originalrösterna.

Mary Skelter-spelen är dungeon crawlers där du i förstaperson går igenom labyrintliknande rum, löser pussel i omgivningarna och deltar i turordningsbaserade strider. Mycket av det är standard för genren. I Mary Skelter Finale kontrollerar du ett party åt gången och kan byta mellan ett antal olika genom en zap-funktion. I början av spelet har du kontroll över sex grupper med två grupper i varje torn. Uppdraget är att ha sönder fängelsernas kärnor för att försvaga bossarna i tornen, så kallade Nightmares. För att ta dig till kärnorna måste du se till att grupperna samarbetar. Till exempel finns det spakar som låser upp dörrar för den andra gruppen och vice versa.

Dessutom har varje grupp blodflickor (namnet för spelets protagonister) med unika förmågor som till exempel bomber som du kan använda dig av för att ta dig runt och undvika fällor. Jag gillar hur alla grupper känns unika och att man lätt kan byta mellan dem. Tyvärr är grottornas design ofta förvirrande och jag går vilse i vart jag ska. Det hjälper inte heller att uppdragsinformationen oftast är vag, eller rättare sagt missvisande. Det kan stå att du ska göra en sak, men i själva verket ska du göra något helt annat.

En annan sak som gynnar dig i utforskandet är att plocka upp föremål som mättar fängelsets tre begär: Hunger, Libido och Sömn. Om du mättar en av dessa tre poppar ett roulettehjul fram som kan ge dig en del förmåner, till exempel buffade stats eller en mindre risk att stöta på fängelsets Nightmare. Denna kan du nämligen stöta på närsomhelst i ditt utforskandet och om du inte redan har försvagat den är det smartast att försöka springa därifrån, men det är inte alltid så lätt eftersom kartan blir osynlig om du stöter på den.

När du inte utforskar och löser pussel deltar du i strider. De är traditionellt turordningsbaserade. Alla fiender har svagheter till ett element som du måste lista ut för att få fördel- jord kontrar vatten, vatten kontrar eld, eld kontrar luft och luft kontrar jord. När du tar skada i strid  fylls en blodmätare och när den blir full transformeras karaktärerna till Blood Skelter-mode. När de når detta läge blir blodflickorna kraftfullare och gör mer skada mot fienden. Om du inte har ett sätt att rengöra en flicka från denna korruption med hjälp av bland annat en Mary Gun kan det bli Game Over, så det gäller att ha koll. Jag tycker att striderna är relativt underhållande, men det är inte särskilt revolutionerande för genren.

En annan aspekt jag inte alls är ett fan av är det grafiska. Några av de kvinnliga karaktärerna har orimliga proportioner för sin ålder. Jag vet att det är standard för många Compile Hearts-spel och det är nog säkert inga problem för mer gedigna fans än jag, men för den stora massan kommer det nog vara frånstötande.

Roulettehjulet…

Om jag ska avsluta med något positivt kan jag säga att musiken i spelet är riktigt trevlig. Varje område har sin egen musik och stridsteman med unika kompositioner. Det är kanske inte musik jag skulle söka upp och lyssna till på egentid, men i spelet tycker jag det låter riktigt bra.

Sammanfattningsvis är Mary Skelter Finale en hyfsad dungeon crawler som tyvärr förstörs av sin pacing. Om du är ett fan av serien sedan tidigare kan jag nog rekommendera det, annars skulle jag nog tipsa om ett annat dungeon crawler, som något av Etrian Odyssey-spelen.


Specifikation

Denna recension baseras på PS4 versionen.

Spelet finns även till Nintendo Switch.

 

i samarbete med PriceRunner

Recensionsex tillhandahållet av Idea Factory.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar