ANTONBLAST

Satan är igång med rackartyg och det är upp till Dynamit-Anton att rädda dagen. Fart och fläkt och frustration och tillfredsställelse är vad som kännetecknar denna stiliserade plattformare. Det är glada timmen allesammans!

Satan tittar på sig själv i sin magiska spegel (tänk Snövit) och beundrar sin röda färg, tills spegeln informerar honom om att sabotören Dynamit-Anton har rödare hy än han själv. Djävulen blir såklart avundsjuk och stjäl Antons samling av andar och blir bannlyst från sin lägenhet. Anton blir rosenrasande och ger sig ut på jakt efter andarna och ett sätt att kunna återvända till sin lya. Detta är premissen för berättelsen som läggs fram de första tio minuterna. Berättelsen är inte i fokus här utan fungerar mer som motivation till spelarens mål på banorna. Jag tycker att berättelsen är helt duglig för den typen av spel det här är. Du spelar oftast inte plattformsspel för berättelsen, utan för underhållning genom utmaningar och bandesign.

Utmaning och underhållning, ja, det finns det gott om i detta unika plattformsäventyr. Vi tar kontrollen som Anton, eller Annie om du väljer att spela som henne, när vi går från bana till bana på en stor sammanhängande karta där nya områden låses upp allteftersom vi klarar de olika banorna. Grunden för alla banor håller sig konstant: ta dig från punkt A till punkt B, där du hämtar en ande, vilket triggar igång “Happy Hour”, som innebär att du måste ta dig tillbaka till punkt A igen under begränsad tid utan några checkpoints. Spelet bjuder på en hel del utmaning och det kräver mycket “trial and error” för att få sätta vissa plattfomssegment, men det är oerhört tillfredsställande när du lyckas.

Ibland kan vissa plattformssegment kännas lite orättvisa då det kräver förståelse för nivåns design. Till exempel hur du ska nå en viss plattform på rätt sätt utan att falla till din död. Detta kan vara lite frustrerande under ”Happy hours”, men på grund av spelets tempo är du snabb på banan igen. Du kan skaffa dig uppgraderingar under spelets gång, som temporära extrahjärtan, men dessa är som sagt enbart temporära och hjälper dig bara i stunden.

Antonblast är ett spel som kräver att du bemästrar dess mekanik, vilket kan vara ett hinder för många och ett plus för andra. Det finns heller inga större utrymmen för dig att hämta andan. Tempot är mer eller mindre konstant och kräver full fokus. Något jag hade uppskattat är om de hade brutit upp det intensiva med något lättsamt pusselement för att ”hämta andan”. Det intensiva tempot gör att du iallafall aldrig hinner bli uttråkad!

Kontrollerna och flödet i plattformandet är där spelet skiner som allra mest. Din standardattack är att du skjuter dig framåt med din hammare. Detta använder du för att få momentum och slå ner fiender. Du kan även använda hammaren för att slå dig upp i luften för att nå annars icke nåbara platser. Spelets fokus på momentum och att vara i konstant rörelse för omedelbart tankarna till Sonic. Dessutom för spelets svårighetsgrad tankarna till en annan indie-pärla, Celeste i sin svårighetsgrad. Det är tufft, men du kommer kvickt på banan igen efter en ”Game Over” och kan försöka igen samtidigt som du successivt förbättras som spelare med varje misstag, vilket är något jag uppskattar.

Alla banor är unika med sina egna gimmicks. På en bana finns det till exempel en power up som gör att du blir till en stor boll som kan skjutas iväg som i pinball. På en annan bana blir du en tickande bomb som måste ta dig till en vägg som ska sprängas innan timern tar slut. Den kreativa bandesignen gör även att du i princip behöver lära dig spelet på nytt på varje bana, vilket både är en frustrerande och tillfredsställande process. Detsamma gäller för spelets bossar, som alla har unika “gimmicks”, bland annat att du är i en bråttarring och ska studsa mot ribban för att få kraft att skada bossen. När du klarat banor kan du göra ”Time Trials” där du måste klara banorna snabbt. Detta bidrar med extra omspelningsvärde för de än mer ”hardcore”.

Grafiken i Antonblast ger spelet identitet med en stil som påminner mycket om äldre tecknade serier. Denna känsla ges ytterligare genom den jazziga musiken och ljudeffekterna som får spelet att låta som på en gammal tjock-TV. Jag uppskattar detta stilval då det bidrar till spelets lekfullhet, vilket enligt mig är A och O i ett plattformsspel som detta.

Sammanfattningsvis tycker jag att Antonblast är ett riktigt tufft, men roligt plattformsspel och om du gillar momentumbaserade plattformare a la Sonic är det definitivt värt ett köp.