Hem RecensionerSpelrecensioner Marvel Ultimate Alliance 3

Marvel Ultimate Alliance 3

av Martin Johansson

Det har gått 10 år sedan Marvel Ultimate Alliance 2 släpptes i butikerna och jag har sedan dess längtat efter ett nytt spel i serien. Nu har det tredje spelet släppts exklusivt till Nintendo Switch och jag är mer än nyfiken över att se hur de har valt att utveckla serien.


När jag fick tag på det första Marvel Ultimate Alliance till mitt Xbox i mitten på 00-talet spelade jag det likt inget annat. Det var inte ett direkt bra spel, men det var underhållande för en tonåring som inte hade de senaste konsolerna och som älskade Spindelmannen och X-Men. Så när jag lyckades få tag på både ettan och tvåan till mitt Playstation 4 blev jag återigen exalterad över att få spela uppföljaren till ett av mina favoritspel från barndomen som visade sig vara betydligt bättre än föregångaren. Så ni kan nog förstå min glädje när Nintendo utannonserade ett tredje spel i serien.

Man märker att utvecklarna följer succén som heter MCU (Marvel Cinematic Universe) då många karaktärer som är med har blivit populära tack vare filmerna. Storyn handlar dessutom om att samla ihop evighetsstenarna, även kända som infinity stones, vilket är vad de två senaste Avengers-filmerna handlar om. Något jag reagerade på, men som inte är en stor grej egentligen, är att de har bytt ut Nick Fury från de tidigare spelen mot Samuel L. Jackson-versionen som är med i filmerna. Det får det här spelet att kännas mer som en reboot än en fortsättning av serien vilket också påverkar hur jag upplever spelet.

Storyn är som jag snabbt nämnde förut. En intergalaktisk galning är på jakt efter evighetsstenarna för att utplåna allt liv för att vinna gunst hos Death, en kvinnlig version av liemannen som antagligen skulle uppskatta mängden död som orsakas i hennes namn. Men hans dotter Nebula har i samarbete med en utomjordisk ras vid namn Kree gömt stenarna på en avlägsen plats och gillrat en fälla för honom på ett rymdskepp. Men istället för att Thanos går i fällan kommer istället Guardians of the Galaxy och aktiverar den, slåss mot Kree och lyckas nästan se till att en av Thanos hantlangare får tag i stenarna. Men precis när det ska hända lyckas Star-Lord få tag på rymdstenen och teleporterar hela sitt lag bort från skeppet och till ett fängelse på jorden som har några av de värsta brottslingarna. Efter att Guardians har lyckats bryta sig ut ur fängelset, upptäcker de att Green Goblin har fått tag på tidsstenen och försöker då spöa honom för att få tillbaka den. Men han är inte den enda som har fått tag på en evighetssten, utan flera välkända skurkar försöker använda stenarnas krafter för att undanröja sina problem. Thanos är dessutom fortfarande på jakt efter stenarna så det är en kamp mot klockan att försöka samla ihop dem före honom och hans Black Order.

Jag är rätt enkel när det kommer till spel, jag vill ha en enkel story och fiender att slå ner. Detta gäller i stort sett alla spelen jag spelar, och det fungerar fint för mig även här. Jag får sätta ihop mitt egna lag med både hjältar och skurkar, några mer kända än andra, och jag älskar det. Att se Wolverine utföra uppdrag tillsammans med Venom, Hulk och Deadpool är en sån bisarr kombination att man bara väntar på att något ska gå fel och förstöra hela uppdraget. Men något jag saknar från de tidigare spelen är de speciella konversationerna som gav mig en större känsla av inlevelse. Jag ska ge ett exempel, i Marvel Ultimate Alliance 2 kan man få se en speciell konversation mellan Spider-Man och Venom om man har en av dem i laget och pratar med den andre, det fanns även lite liknande i ettan. Men i det här spelet känns konversationerna bara platta. Jag vill att Psylocke eller Colossus ska säga något exklusivt om det är Wolverine som pratar med dem, och jag vill att det min karaktär säger ska vara något de faktiskt kan säga. Wolverine är inte den som oroar sig över att en plan inte kommer fungera, så varför skulle han säga något sånt i en konversation till någon han inte känner?

När det gäller gameplay så följer de tvåan mer än ettan, man har fyra olika krafter man kan låsa upp medan man går upp i nivå under spelets gång. Dessa förmågor kostar energi att använda, så de går inte att använda hela tiden utan att slå på fiender för att få mer energi eller samla på sig orber med energi som kan dyka upp efter man har besegrat fiender. När ens lagkamrater använder en förmåga kan man hoppa in och utöva en egen för extra skada. Utöver dessa har man en enkel attack som man kan använda för olika kombinationer samt en stark attack som gör mer skada men som inte kan påbörja en kombo. Man fyller även på en mätare som man kan aktivera för att utföra en Extreme attack; det är karaktärens mest kraftfulla attack som fungerar ypperligt för att avsluta jobbet. Som en uppgradering från tvåans Fusion-attacker kan man aktivera den attacken hos alla fyra karaktärer samtidigt för att göra en Alliance Extreme attack, vilket då är fyra gånger så kraftfull. Om man inte gillar hur kontrollerna ligger så finns det tre olika scheman att byta mellan; jag ville ha det som i de tidigare spelen där man hoppar med X på Switchens kontroll och var nöjd med att det fanns som alternativ.

Det finns några nyheter med i bakgrunden också, man kan till exempel specialisera om ens lag ska tåla mycket stryk, dela ut mycket stryk eller ha mycket energi för att kunna använda sina förmågor. Ju mer poäng man spenderar i det desto bättre passiva förmågor kan man låsa upp. En bieffekt av att alla evighetsstenarna hamnade på jorden orsakade att kristaller med särskilda krafter, kallade ISO-8, har dykt upp lite överallt. Dessa använder man för att ge specifika karaktärer extra buffar som ökad skada, försvar eller ökad inkomst. Varje karaktär kan som mest ha fyra olika kristaller, men två kan inte ha samma kristall, så det gäller att tänka sig för innan man använder dem.

Grafiken tycker jag ser bra ut med sin cell-shading, som får spelet att se ut som en serietidning, vilket återigen går ifrån de tidigare spelen där de försökte få karaktärerna att se mer realistiska ut. Spelet flyter dessutom på bra både på TV:n och när jag spelar det bärbart, och jag kan inte påstå att jag ser någon stor skillnad på detaljerna eller upplösningen när jag varierar.

Musiken är för det mesta väldigt låg, även om allt är på max volym, så det är svårt att säga något om den. Den finns där men jag hör den inte. Däremot så hör jag alla ljudeffekter riktigt bra och de låter riktigt bra. Man hör hur elektriciteten sprakar när Thor attackerar, hur marken går sönder när Hulk slår ner och hur Wolverines klor skär igenom vapen. Allt detta förbättrar min inlevelse i spelet, vilket resulterade i att jag spelade i betydligt längre sessioner än vad jag först hade planerat.

En sista grej finns att upptäcka under tiden man spelar, nämligen Rifts. Dessa har uppstått efter Star-Lord teleporterade alla till jorden, och i dessa finns det utmaningar och belöningar man kan spela när som helst efter man har hittat dem. Dessa belöningar är allt från erfarenhetskuber till dräkter vidare till spelbara karaktärer. Man får även erfarenhetspoäng av dem så spelet rekommenderar faktiskt att om man har svårt för ett område så kan man spela några Rifts för att levla upp och sedan försöka igen. Detta är vad jag kommer roa mig med den närmsta tiden i ett försök att låsa upp allt spelet har att erbjuda, vilket är en hel del.


Specifikation

Marvel Ultimate Alliance 3. Lägsta pris 547 kronor enligt Prisjakt.nu 2019-08-11

Recensionsex tillhandahållet av recensenten själv.

Tillhandahållaren av spelet har fullt inflytande över artikelns innehåll.

0 kommentera

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar