Life Is Strange: True Colors

Har du någonsin upplevt att någon i din närhet inte mår så bra, men att du inte riktigt vet vad det är eller vad det beror på? Då kanske du önskat att du hade en empatisk superkraft som låter dig gå in i personers psyke och lösa deras bekymmer. En som har den förmågan är Alex Chen i nya Life Is Strange: True Colors!

Spelet börjar med att vår huvudperson åker till gruvstaden Haven Springs för att återförenas med sin bror, Gabe. På grund av anledningar jag inte tänker spoila här hade de båda en tuff uppväxt, vilket ledde till att de separerades från varandra vid tidig ålder. Nu får de äntligen träffas igen och de flyttar in i baren där Gabe brukade bo innan han träffade sin partner, Charlotte. Charlotte och Gabe har ett barn tillsammans, som heter Ethan. När Alex håller på att packa upp kommer plötsligt en snubbe vid namn Mac in i rummet. Mac är rasande och anklagar Gabe för att ha stulit hans flickvän, Riley. Alex har svårt att hålla tillbaka sina känslor och till slut kan hon inte hålla tillbaka sina känslor och slår Mac i självförsvar. Denna händelse markerar början på en resa för Alex, resan att lära sig behärska sina känslor och hennes hemliga superkraft, empati.

Spelets berättelse är välskriven med trovärdiga karaktärer och intressanta tvister, vilket gjorde att jag hela tiden ville spela vidare och se vart det skulle ta vägen. Precis som i tidigare Life Is Strange-spel har vår huvudkaraktär en superkraft. I Alex fall är denna superkraft att hon kan se vad för känslor folk har genom auror som omringar dem. Blå aura betyder att personen är ledsen, röd att den är arg och lila att den är rädd. När Alex ser en sådan aura kan hon hoppa in i personens psyke och ta del av personens känslor. Genom att interagera med objekt i din närhet med samma aura kan du/Alex ta del av personens minnen. Om du pusslar ihop dessa minnen kan du hjälpa personen till ett bättre sinnestillstånd.

Jag gillar den här superkraften eftersom den känns mänsklig. Sättet det porträtteras på kanske inte är helt realistiskt, men ju mer jag tänker på det desto trovärdigare känns det. Det enda som kanske känns lite mindre trovärdigt är när du senare i spelet får möjligheten att stjäla folks känslor, men i min mening fungerar det ändå i kontext till allt annat som händer.

Life Is Strange: True Colors är, liksom de andra spelen i serien, ett interaktivt storyäventyr. Du går runt i staden, interagerar med objekt och deltar i konversationer. Spelet är lätt att komma in i för vem som helst, eftersom det rent spelmekaniskt är väldigt enkelt. Här ligger utmaningen istället i vilka val du gör. I konversationerna får du göra en del val som påverkar berättelsen, men det är inte det enda som påverkar. När du utforskar Haven Springs kan du ta del av ett antal valfria konversationer med stadens invånare som även det påverkar förloppet. Vissa småsaker, som till exempel att städa rummet, kan till och med ha en påverkan. När du klarat ett kapitel kan du se vilka val du gjort och de val som flest spelare har gjort. Om du inte är nöjd med händelseförloppet kan du spela om kapitlet och göra andra val som du förhoppningsvis blir mer nöjd med.

En aspekt jag uppskattar är hur pass tydliga dina uppdrag är. I menyn har du en “att göra-lista” och en “notes to self”-lista, vilket gör det tydligt för dig vad som behövs göras för att föra berättelsen framåt och vad du kan göra för sidoaktiviteter. Ett problem jag haft med genren tidigare är just att jag tappat bort mig i vad som ska göras, vilket jag gladeligen kan säga inte är ett problem i det här spelet.

Rent grafiskt är Life Is Strange: True Colors inget revolutionerande spel. Det ser i mångt och mycket ut som de andra spelen i serien. Något jag tycker de gjort riktigt snyggt dock är porträtteringen av känslor genom grafiska element. Till exempel porträtteras rädsla en gång som ett monster i en avgrund, vilket är ett snyggt sätt att visa hur invånarna ser världen i det känslotillståndet. Det ljudtekniska är något jag också tycker spelet gör bra. Musiken är känslosam och passar väl in i kontext med det som händer på skärmen och jag gillar hur det finns en tydlig ljudeffekt när du gjort en ett val som har en stor påverkan på händelseförloppet. Det enda jag kanske inte är så förtjust i är röstskådespelet, i alla fall inte Alex röst, de andra tycker jag passar in. Alex låter ibland oentusiastisk vid allvarliga tillfällen, vilket tar mig ur upplevelsen en aning.

Sammanfattningsvis gillade jag verkligen Life Is Strange: True Colors. Det har en trovärdig och intressant och trovärdig berättelse som spelar på dina känslor (no pun intended) med spelmekanik som de allra flesta kan komma in i. Om du gillat tidigare i spel i serien ska du definitivt ta en kik på detta!