Liberated kan liknas en handritad grafisk novellsamling, där varje nummer i serien, ger dig en ny karaktär, ett nytt perspektiv. Och även om dess stilistiska svart-vita utseende kan tyckas vara monoton vid första anblick, så gömmer sig mängder med nyanser, i vad som kan klassas som dystopisk cyberframtid där auktoriteten härskar och den lilla människan konstant är i underläge. Hmm… låter det pretentiöst? Jo, en aning faktiskt… detta är Liberated!
Med ett upplägg där du bokstavligen talat upplever spelet i serierutor – så kan man lätt tappa sugen om man inte är fantast av serietidningar. Vad Liberated gör, är att ge dig val i olika situationer, samt spela sidscollande action från och till i redan sagda serierutor. Det är ambitiöst från den lilla indiestudion, och det går långt… men inte riktigt hela vägen.
Vad tusan är detta?
Från nummer till nummer (du får ta del av olika serietidningar i samma serie) så får du uppleva historien från både revolutionärernas sida, men även statsmakten. Det är frågor om medborgarrättigheter, storebrorsfasoner och förtryck genom teknik. Som berättelse så är det uppfriskande att ta del av olika karaktärer i olika nummer – på båda sidorna i denna kamp mot förtryck. Men där spelets grafiska stil inledningsvis känns tuff och vågad – så övergår det snart till enformighet ju längre du spelar. Spelets verkliga spelmoment är en tafatt om än godkänd sidscrolling action, där du dessutom löser några enklare pussel. Enklare pussel, där du exempelvis roterar olika beståndsdelar för att skapa slutna kretsar eller trycker på siffror i rätt sekvens. Dessa pussel agerar mer som påtvingade pauser i det sidskrollande spelandet, och tillför varken variation eller egentligen spelglädje. Tack och lov går det åtminstone välja mellan två svårighetsgrader – ’reader’ eller ’player’, där den första exempelvis fokuserar på berättelsen samt är lättare.
Styrningen av din karaktär är acceptabel, men det blir liksom aldrig rolig sett ur spelperspektiv. Du kan gömma dig i skuggorna, undvika vakters lampsken – och ta dig till platser för att aktivera en knapp. Och så fortsätter det de gånger du faktiskt får spela. Resten av spelet är presentation – som likt en ’visual novel’, som visar dig berättelsen snarare än att du själv styr den. Sett till spelet på en mer personlig nivå så är det ett gäng karaktärer som skymtar förbi, alla upplevs namnlösa, även om storyn ger de både namn, ålder och kön. Om det så är Barry som slutligen kommer samman med denna revolutionära grupp som spelet grundar sig på – Liberated – eller poliskaptenen vi följer i ett annat kapitel. Deras respektive berättelser är snarare beståndsdelar för spelets överliggande tema om rättssamhälle och storebrorskomplex. Med andra ord, karaktärer är irrelevanta – istället är det spelets överliggande tema som ligger i fokus. Ett bra koncept, men som inte fylls ut ordentligt, särskilt då man aldrig riktigt kommer till att gilla karaktärerna.
Som serietidningsälskare, så gör det mig ingenting att det gjort spelet på detta sätt. Men dessvärre har de satt fokus på tematiken (storebrorssamhället) i storyn, mer än att ha karaktärer som resonerar med dig som spelare. Utvecklarna har en tydlig vision – men då jag aldrig riktigt lyckas känna för vad som händer någon av karaktärerna som skymtar förbi, så tappar de mig.
Särskilt irriterande blir det i kombination med det slentrianmässiga spelandet. För att spelet på riktigt skulle ha greppat tag i mig, så hade utvecklarna även behövt fylla i karaktärerna mer; något som i detta indiespel blev svårt då själva artstylen och tematiken gått i första rum, istället för spelets tomma skal till karaktärer.
Tack och lov är det i nuläget ett kort spel – där fyra ’issues’ finns tillgängliga. Vid release kan fler komma att vara tillgängliga, men trots det skulle jag nog ändå avvakta med ett eventuellt köp. Dels för att spelet helt enkelt saknar lite för mycket. Gameplay är acceptabelt som bäst, berättelsen känns påtvingad och överpretentiös – och framförallt är upplevelsen tyvärr lika matt som avsaknaden av färgerna i serietidningarna man spelar i.
Visst finns det några ljusglimtar här. Utvecklarnas estetiska stil sitter som ett smäck, och hela idén om att presentera ett spel genom serietidningar är något jag verkligen hoppas de fortsätter med, då de utan tvivel har någonting unikt på sin hand här. Dessvärre för Liberated så måste det också vara roligt att spela… och vinner dessutom inte berättelsen över mig, ja, då finns det inga skäl kvar att ens sitta med spelet. Inte ens spelets ’noir’ stämning sett till den lågmälda pianomusiken i bakgrunden, samt de alldeles adekvata röstskådespelarinsatser som finns, lyckas inte riktigt höja upplevelsen. Visst är det en passande ljudbild på det stora hela, men det lyfter aldrig spelet, även om det aldrig blir dåligt. Det är småputtrande och dyster, vilket passar spelet… men det räcker helt enkelt inte.
Sett ur synvinkeln av att spelet är ett experiment – så kan jag åtminstone ge utvecklarna en eloge, för att de gjort ett spel de uppenbarligen velat göra. Det är unikt, inkorporerar gameplay direkt i serietidningsrutor – och lyckas relativt väl på det stora hela. Men i slutänden behöver story och gameplay matcha kan jag tycka, och där faller väldigt mycket för Liberated, likt det skal av demokrati som visas upp i spelet.
PS. Vid lansering kommer två ytterligare ’issues’ (läs serietidningsnummer) finnas tillgängliga kostnadsfritt.
Denna recension baseras på PC versionen.
Kommer även till Switch.
Liberated. Lägsta pris $20 enligt Steam 2020-07-30.
Recensionsex tillhandahållet av Walkabout Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.