Legend of Mana: Remastered

Om jag helt ärlig har jag nog aldrig varit lika fundersam kring premissen av ett spel som i Legend of Mana. Det kanske är förståeligt då vi får höra svensk sång i introt.

Legend of Mana är det fjärde spelet i Seiken Densetsu/mana-serien, som ursprungligen släpptes till Playstation 1999. Spelet släpptes dock aldrig Europa, utan det dröjde fram tills nu då spelet har fått en remaster till modern hårdvara.

Spelet utspelar sig i en värld som kallas Fa’Diel. I centrum står Mana-trädet, som ger liv och energi till alla livsformer. Nio århundraden innan spelet börjar brinner trädet nästan ner, vilket leder till krig mellan olika fraktioner i kampen av den lilla livsenergi som finns kvar. När kriget är avslutat börjar Mana-trädet sova för att åter växa till liv och världens olika delar förvaras i artefakter. Det blir ditt jobb som spelare att samla dessa artefakter och återställa världen till sitt tidigare skede.

När spelet börjar får du välja om du vill vara en manlig eller kvinnlig karaktär samt vilket vapen du ska börja med, till exempel ett långsvärd eller ett spjut. Sedan får du välja vilken del av kartan du vill placera ditt hem på, vilket bestämmer tillgången till events du kan delta i under spelets gång. När du är klar med detta tas vi till världskartan där vi får placera ut en brevlådeartefakt, som sedan blir vårt hem. När du besökt ditt hem får du ytterligare en artefakt du kan placera ut på kartan, som blir till ett område att utforska. Det är hela premissen med spelet. Du får ingen introduktion till vem du är eller varför just du ska ge dig ut på detta äventyr.

Placera ut en artefakt på kartan som blir till ett område, utforska detta område och gör uppdrag där, som ger dig ytterligare artefakter att använda. Det finns vissa restriktioner för hur du kan placera de olika artefakterna. Till exempel kräver några att det ska finnas ett vattenområde precis intill eller dylikt. Dessutom har olika fraktioner olika influens över områdena och beroende på hur du placerar dina artefakter kan olika events ske. Det är dock ett väldigt förvirrande system, då spelet inte ger någon ordentlig förklaring till hur du ska placera artefakterna för att få de mest gynnsamma händelseförloppen.

Jag är inte särskilt förtjust i detta upplägg, mest på grund av att det inte finns någon tydlig indikation på vad som är sidouppdrag och vad som är huvudberättelse. På grund av det känns berättelsen extremt segmenterad och nästan helt och hållet oväsentlig. Det finns en del questlines som hjälper att bygga karaktärerna och världen, men det märks tydligt att det är sidomaterial när det inte påverkade mitt slut. Överlag är strukturen oerhört luddig och jag är osäker på vad som egentligen krävdes för att låsa upp uppdraget som ledde till att jag klarade spelet.

Bossfight!

Sedan kommer vi till själva spelandet. I de flesta områden du besöker, bortsett från städer, går du från rum till rum i en korridorlikande struktur med några fiender placerade lite varstans som du måste döda. Eller måste och måste, i nyversionen kan du stänga av alla fiender som inte är eventrelaterade. Detta underlättade de tillfällen där jag gick runt i cirklar utan att veta vart jag var på väg. Spelet har nämligen ingen indikation på vart du ska och när de finns flera vägar att välja mellan blir det lätt att gå vilse. Det hjälper heller inte att det inte finns någon fast travel-funktion i spelet, så för att ta dig tillbaka till världskartan måste du antingen klara uppdraget eller leta dig fram till ingången.

När det kommer till striderna finns det ett ord som summerar det hela väl, det är simpelt. Det är realtidsstrider där du anfaller med vanliga attacker eller specialförmågor som du låser upp senare i spelet. Striderna är oerhört enkla och de flesta bossar kunde jag besegra genom att bara spamma vanlig attack. Om du träffar fienden tillräckligt många gånger blir denne förvirrad och öppen att attackera – till och med slutbossen fungerar på detta sätt! Det är inte något som gör det hela bättre direkt. Här finns det inget mer djup än att du får nya partymedlemmar och husdjur som kan assistera dig. Dessa partymedlemmar kan du låta en vän kontrollera i Co-Op om så önskas. 

Skaffa husdjur!

Om jag ska ta fram något positivt med spelet är det estetiken, främst musiken. Kompositören är Yoko Shimomura, som övrigt står för musiken i Kingdom Hearts. Detta märks tydligt i tematik såväl som val av instrument och även här har hon gjort ett ypperligt jobb. Något som är intressant är att spelets temalåt sjungs på svenska. Yoko anlitade nämligen den svenska sångerskan Annika Ljungberg för att göra den unik. Lite lustigt kan man tycka då spelet, släpptes i Sverige nu 22 år senare. Det är även värt att påpeka att spelet har ett music mode där du kan lyssna på spelets olika stycken när du vill. Det grafiska gillade jag också. Spelet tar sig an en härlig pixelgrafik som förvisso är ganska typisk för sin tid, men jag tycker ändå den är snygg, särskilt med de högupplösta bakgrunderna i nyversionen.

Legend of Mana Remastered är ett spel jag tror inte kommer falla särskilt många nya spelare i smaken. Det har en förvirrande struktur och en svag berättelse, vilket nog kommer vara tillräckligt för de flesta att lägga undan spelet efter en timmes spelande.