Immortals Fenyx Rising

När Fenyx vaknar upp på en fjärran strand, i ett land där mytologiska varelser strövar omkring, ja då förstår man att det kommer vara ett riktigt äventyr. Vad har hänt med hennes bror Ligyron, hur kommer det sig att alla dess märkliga varelser strövar runtomkring på dessa gyllene öar och framförallt… vad är grejen med den talande tuppen?

Immortals är ett open-world tredjepersonsactionäventyr, där anslaget känns igen från spel som Assassin’s Creed Odyssey, Breath of the Wild – samt i små doser, Dark Souls. Bara utifrån de fem svårighetsgrader som finns (samt New Game+) kan man lugnt säga att det finns en svårighetsnivå för alla smaker. Sedan att du dessutom kan välja om Fenyx ska vara kvinna eller man samt ändra kön eller utseende när som helst under spelets gång gör det bara än mer lätt att ta till sig. 

När det kommer till spelsätt, tar mycket riktigt Immortals inspiration från tidigare nämnda spel (främst de första två) med ett spelsätt centrerat kring kombos, rullningar från fienden samt fokus på att använda rätt slag i rätt ögonblick som verkligen känns igen från exempelvis Assassin’s Creed. Open-world tänket känns annars även det väldigt Ubisoft; med mängder av ”pluppar” på kartan som kan innefatta allt från bågskytteprövningar, valv där du löser pussel alternativt starkare fiender, kistor till mer unika uppdrag som du får från de gudar du träffar på (ja, tuppen är en gud, mer säger jag inte!). Det är nämligen här spelets tagning av den grekiska mytologin träder in i bilden.

Dess mytologi används på ett frikostigt sätt och lyckas skapa en väldigt avväpnande och lättsmält historia som konstant berättas utifrån ett samtal mellan Zeus och Prometheus. Ett humoristiskt upplägg som många gånger på ett nära nog oskuldsfullt sätt upplevs fräscht, vilket jag kan tänka mig kommer uppskattas av både vuxna och unga. Just att humorn finns där genom hela spelet via en dialog mellan två gudar som beskriver berättelsen vi faktiskt spelar gör det hela riktigt hemtrevligt på väldigt uppfriskande manér. Som berättelse är den ganska rättfram: Zeus och Prometheus pratar om hjälten Fenyx och dennes resa mot slutmålet; att ta reda på vad som hänt med dess bror och framförallt se vad den till synes onda guden ”Typhon” håller på med. Jag håller det lite luddigt där, då berättelsen var roligt framförd och hade en och annan tvist. Men det är grunden i det hela i alla fall…

Där spelet skiljer sig från tidigare nämnda Ubisoft spel är just hur stort fokus världens pussel får – där ”valv” hittas (liknande de i Breath of the Wild) vilka består av pussel eller ibland tuffa fiender/bossar. Precis som i BotW varierar kvaliteten även här dock – där vissa pussel är riktigt underhållande, medan andra mer är rena och skära transportsträckor där man gäspar sig fram av tristess. Alltså en ganska stor bredd, även om det tack och lov är fler underhållande valv än motsatsen. Liknelserna fortsätter då det finns ett uns av cellshading i spelets utseende som även det känns igen från BotW. Skillnaden är att den här motorn är betydligt mer duktig på att variera texturer och i förlängningen lyckas förmedla en större känsla i världens alla olika områden.

De olika öarna man besöker har alla väldigt distinkta utseenden utan att för den delen kännas för främmande från varandra, vilket tyder på en väl genomtänkt design. Spelvärlden är för övrigt riktigt vacker, med läckra landskap som känns att från lummiga grönområden med roliga hemligheter, till karga vinterlandskap i bergområden. Områden som dessutom antingen rida (du kan hitta en mängd olika varelser att tämja till riddjur) eller glidflyga med dina Daedalos vingar till dina mål på den späckade kartan. Dock behöver du klättra en hel del, vilket använder ”stamina”, precis som i BotW. Det är vad det är… ett onödigt ont snarare. Tack och lov kan man uppgradera ens stamina och hälsa lätt, vilket jag kommer till längre ner…

Spelmotorn är annars väldigt tydligt tagen från Assassin’s Creed (Anvil motorn), vilket gör att man direkt känner igen sig om man spelat exempelvis AC Odyssey. Placering av gränssnittet eller hur det helt enkelt fungerar är oerhört snarlikt och de olika menyer som finns reflekterar även de arvet från AC. Samtidigt finns det några tydliga skillnader på andra fronter – detta är nämligen inte ett actionrollspel på samma sätt som AC serien har blivit. Visst kan du uppgradera saker, men det sker med hjälp av olika kristaller som man hittar ute i världen. Dessa kristaller används därefter för att öka dina vapens skada, eller dina brygders förmågor. Det är mer fokuserat på ”buffar” som ökar i kraft ju mer resurser du lägger på dem – i alla fall när det gäller brygderna. Med det sagt finns det även grundläggande förmågor som du kan göra bättre, samt så kallade ”Godly powers”, vilka är specialattacker som du kan använda under strid. Dessa tillsammans med hård och lätt attack (och blockering) är dina grundpelare genom spelet och får dig i de högre svårighetsgraderna att verkligen mer aktivt se till att rolla undan fienderna och slå till i exakt rätt ögonblick – varav Dark Souls ’touch’en. På det stora hela en väldigt lättillgänglig spelupplevelse som verkligen inte tar sig självt på för stort allvar, utan balanserar bra utifrån spelmekanik och humor.

Kontrollmässigt kan jag dessutom säga att spelet känns riktigt vasst. I just ett actionspel som detta, där du behöver göra kombos, rollningar och snabba/hårda slag, är det verkligen a och o, och där slår de huvudet på spiken. Värre är det under pusseldelarna, där kontrollschemats aningen udda upplägg får mig att aldrig riktigt bli helt van. Knappkombinationer för specialattacker gömmer sig på samma plats som glidflygsknapp, samtidigt som du ska kunna lyfta objekt på… ja samma knappar. Visst detta är definitivt inte ovanligt för spel som detta, det är bara att de gjort udda val för vissa av knapparna som gör att det tar emot lite. Särskilt märks detta när man ska dubbelhoppa och sedan glidflyga – och glidflygningsknappen inte är lika responsiv. Nåja, överlag är det finfint, men just dessa senare delar kunde ha gjorts mer intuitiva i mitt tycke.

Kolla närmre på världen – och du upptäcker vad som finns i den!

Vad ända in i Hades?

Precis som att solen har fläckar, har även Immortals det. Först och främst är det att hela spelet känns… ja lite halvindie. Munsynkningen är ’off’, animationer är inte bland det bästa och framförallt är det kollage av monster ute i världen högst begränsat i variation. Det finns egentligen bara en handfull olika typer av monster, vars utseende skiljer sig enbart utifrån hur starka de är. Utöver detta är även uppdragen varierande och framförallt blir många av de ökända ”plupparna” mer av ett onödigt måste. Uppdragen är märkligt nog inte allt för många (d.v.s main quests), vilket då drar ner betyget i och med att de känns ganska oinspirerade många gånger. Dessutom dras spelet med open-world gisslet som är nödigt mycket onödigt innehåll (puh vilken mening). Vad jag menar med det är att det känns som att många av dessa så kallade plupparna inte ger mer än lite kristaller till en karaktär som med all säkerhet redan är övermäktigt stark. Då tappar man lusten att ens leta upp allt. Nåja, med det sagt är detta något högst subjektivt, då många vill ha just den där övermängden med pluppar. När det inte riktigt rimmar med en berättelse som vill vara klar mycket tidigare, ja då blir det en märklig dissonans.

Nu faller tack och lov inte spelet på just dessa aspekter, då den grundberättelse där Zeus berättar om Fenyx härkomst och resa till hjältedom inför en uttråkad Prometheus, skapar en relativt kompakt spelstund, som landar på runt 25-35 timmar. Humorn får mig att tänka på Disneys ’Hercules’ som kom på nittiotalet. Den hänvisar till nutid på vissa sätt – framförallt i HUR humorn är. Den känns modern och går över åldersgränserna och spelartypgränserna. Utifrån allt detta, skulle jag därför rekommendera Immortals Fenyx Rising och kan på riktigt tänka mig att spela en uppföljare till denna. Det vet bara Zeus om vi kommer få göra en vacker dag!