Hyrule Warriors: Age of Calamity

För mig och många andra är The Legend of Zelda: Breath of The Wild ett av de bästa spelen från det förra decenniet. Därför blev jag minst sagt exalterad när Hyrule Warriors: Age of Calamity presenterades; ett spel som verkade vara en prequel till den älskade legenden. Vi skulle resa ytterligare ett sekel tillbaka och få veta om livet innan Breath of The Wild. Trodde jag. Väl igång inser jag att så inte riktigt är fallet… 

Direkt när spelet börjar får vi se ett ruinerat Hyrule Castle i samma skede som i Breath of The Wild. Inne i ett av rummen ser vi en liten robot, en så kallad guardian. Denna guardian öppnar en portal till en tidsresa hundra år tillbaka i tiden. Här möter vi våra hjältar Link och Impa när de slåss mot monster för att skydda kungariket. Mer än så tänker jag inte säga om berättelsen, förutom att den tar många oanade vändningar som  får mig att vilja spela vidare. Personligen tycker jag om spelets berättelse, men jag är bergsäker på att många kommer bli besvikna på den. Det är trots allt ingen prequel till Breath of The Wild som många, inklusive mig själv först trodde. Här har vi istället en ny berättelse i ett alternativt universum med en ny antagonist som inte dyker upp i Breath of The Wild. Jag skulle dock säga att det är värt att spela spelet för storyn, eftersom det är en del som tyder på att denna karaktär har en chans att dyka upp i uppföljaren till Breath of The Wild.

Vad är det Link lyfter upp?

Till skillnad från The Legend of Zelda: Breath of The Wild är Hyrule Warriors: Age of Calamity inget Open World-spel utan snarare ett musou eller Dynasty Warriors-klon, precis som det tidigare släppta Hyrule Warriors till Wii U. Målet i det här spelet är att mosa gigantiska horder av fiender genom att klicka på knappar i olika kombinationer. Uppdragen  går för det mesta ut på att ta över fiendeterritorium/outposts samtidigt som du skyddar dina egna strongholds. Det finns dock vissa likheter mellan detta och Breath of The Wild, till exempel kan du använda din Shiekah Slate för att använda olika runförmågor, statis, magnesis, cryonis och bomber. Här används de inte lika mycket till pussellösande som till att få ner motsåndrarens försvar. Du kan slå till med en weak point smash för massiv skada. Flurry rushes är också tillbaka, en attackkombo du kan utföra genom att hoppa undan från en fiendeattack i rätt tid. Även dessa hjälper att ta ner fiendens försvar. De flesta fiender har samma attackmönster som de i Breath of The Wild, så om du kört det tidigare kommer du förmodligen att komma in i flurry rush-tajmingen fort. 

Kontrollerna i spelet är lätta att komma in i. Du använder Y för svaga attacker och X för starka attacker. Med L kan du hela dig med mat och använda olika elemental rods. R använder du för dina runor, ZL för att blocka och A för att dodgea. I sann musou-anda blir det snabbt ganska mycket “buttonmashing” och kräver inte mycket mer av dig än att du spammar attackknapparna och håller din karaktär vid liv för att vinna, i alla fall i huvuduppdragen på normal svårighetsgrad. Om det inte hade varit för den intressanta berättelsen hade jag förmodligen tröttnat ganska snabbt på dess gameplay.

Det finns dock en del sidouppdrag som skänker variation åt spelets gameplay. Mellan huvuduppdragen befinner du dig på en världskarta, som för övrigt är densamma som i Breath of The Wild. Till skillnad från i Breath of The Wild, där du kan ta dig till alla ställen till fots, dyker det upp pluppar på kartan. Dessa pluppar kan vara en av tre saker: sidouppdrag, affärer eller power ups för dina karaktärer. Sidouppdragen fungerar i grund och botten på samma sätt som huvuduppdragen: du placeras på en karta med horder av fiender, men till skillnad från huvuduppdragen kan objektivet se annorlunda ut. En bana kan till exempel gå ut på att eskortera en specifik karaktär från A till B och en annan kan gå ut på att döda ett visst antal fiender utan att bli träffad. Många av dessa går även på tid.

Vissa banor tillåter bara särskilda karaktärer och uppmanar att de har nått en specifik level först. Den andra typ av plupp på kartan är butiker. Här kan du köpa resurser, levla upp dina karaktärer och uppgradera vapen. Den tredje typen är power ups till dina karaktärer. Genom att bidra med ett visst antal resurser till en sådan plupp kan en karaktär till exempel få mer hälsa, utökade kombomöjligheter eller en extra mätare för specialattacker. När du tar dig an pluppar på kartan ökar du ett områdes community level och när du gjort tillräckligt många sidoaktiviteter i ett visst område låser du upp ytterligare aktiviteter och får mer resurser. Kort och gott kan du få ut många fler speltimmar av sidoaktiviteter utöver huvudstoryn, precis som i det tidigare Hyrule Warriors. Jag tyckte att många av sidouppdragen var genuint underhållande även om de i längden började kännas repetitiva.

Pluppar på kartan även i detta spel!

Nu har vi kommit till den största negativa aspekten av spelet, nämligen prestandan. I intensiva strider med många fiender på skärmen, särskilt då det finns fler än en bossfiende på skärmen sjunker frameraten till vad som känns vara 12-15 fps. Det är inget större problem som hindrar mig från att komma vidare i spelet, men det är fortfarande ett störande moment, särskilt då kameran ofta blir svår att kontrollera i dessa situationer. Den grafiska aspekten gör spelet dock riktigt bra. Stilen är densamma som i Breath of The Wild, om inte ännu snyggare.

Breath of The Wild är känt för att ha ett minimalistiskt soundtrack, men så är inte fallet i Age of Calamity. Här spelas högintensiv musik som ökar i intensitet när du slår ner en fiendes svaghet, lite som i Shadow of the Colossus. Jag gillar verkligen vad de har gjort med musiken i spelet. De har tagit många gamla stycken och fått dem att passa den här typen av spel. Mitt favoritstycke är Urbosas temamusik, som jag tycker fångar känslan väl. Även ljudeffekterna är välgjorda och sitter där de ska. Utvecklarna har lyckats väl med att fånga känslan av att du är i samma universum som Breath of The Wild.

Sammanfattningsvis tyckte jag mycket om Hyrule Warriors: Age of Calamity. Spelet har en intressant berättelse, även om det inte gick den väg jag trodde det skulle göra. De har lyckats väl med att blanda musou-genren med Breath of The Wild, både genom gameplay och stämningen skapad med musik, grafik och ljudeffekter. Det stora som håller tillbaka spelet är prestandan och den ibland svårkontrollerade kameran. Om du gillar Zelda och musou-genren tycker jag definitivt att du ska ta en tur i detta spel.