Förhandstitt: Prodeus

Har ni någonsin sett fram emot något, sedan fått ett smakprov, en demo eller trailer, som endast förstärkt, inte bara din tro, utan även längtan efter vad det nu än är ni suktar efter?

Detta fenomen sker extremt sällan för mig. År av bitter realism har förstört det magiska med att våga, eller ens kunna, se fram emot något som innan kanske kunnat bli en höjdpunkt av underhållning under det året. Faran med att gilla något som retroshooters är att nostalgiglasögonen ofta krossas när man inser hur bristfälliga vissa av spelen man minns faktiskt är. Ibland uppfattar man ett glimmer i periferin. En oslipad diamant som fortfarande slipas på, men du tillåts ändå få känna och titta på den, endast för att diamanten vill försäkra dig om att den inte är kattguld. Är det lite väl utmålat? Kanske det. Det förändrar dock inte det faktum att det är just så jag känner inför kommande Prodeus.

Jag vågar påstå att jag sett mer än min beskärda del av shooters från alla tidsåldrar, funnit favoriter och hatobjekt bland dem alla. Det är sällan det dyker upp ett exemplar som checkar i alla boxar i formuläret för att balansera gammalmodigheter med nymoderniteter, och Prodeus verkar vara ett av dessa sällsynta exemplar. Jag säger “verkar” eftersom det endast är en betaversion som finns tillgänglig i skrivande stund, vilken vi självklart inte kan bedöma som en slutgiltig produkt. Baserat på mina ovanstående ord förstår ni nog dock att det vi hittills fått ta del av lovar ytterst gott. Att musiken dessutom ännu en gång görs av Andrew Hulshult gör mig lika knäsvag som varje gång jag ser hans namn på ett spel.

Det hela är så enkelt som en shooter spelat ur förstapersonsperspektiv utan några gimmicks, lyxiga superdräkter eller komplexa erfarenhetsträd man får spendera surt förvärvade poäng för att låsa upp någon förmåga som oförnekligen borde varit en självklarhet från början. Trots att vi endast börjar med nävarna får vi snart stifta bekantskap med ett supermysigt arsenal. Under betans gång får man en ordentlig chans att verkligen testa varje vapen till dess fulla potential. Vartenda ett av dem känns ytterst tillfredsställande att använda, så till den grad att fnittret aldrig är långt borta, särskilt inte när fiender flyger i småbitar efter ett par välplacerade skott.

Variationen på fienderna hoppas jag är större i det slutgiltiga släppet. Även om de som nu finns är kul i sig, kommer i alla fall jag snabbt tröttna på att skjuta samma typ av fiender bana ut och bana in. I betan erbjuds vi dock en tillräckligt god variation av zombies och monster som får vilket fan som helst av klassiska shooters att dra på smilbanden. Att dessa dessutom kan renderas i PC- eller PSX-grafik, som båda ger genuint annorlunda lookar och känslor (lite på samma sätt som i ULTRAKILL) är bara en stor bonus. Dock finns det ännu inga direkta bossar vilket jag verkligen hoppas implementeras till slutversionen. Det känns bara som det vore grädden på moset att få leka med en gigantisk best i denna digitala och blodiga sandlåda.

Grafiken och stilvalet känns som en Gott och Blandat-påse där alla smaker kompletterar varandra väl, men även smakar bra på egen hand. Skulle man välja att plocka specifika bitar ur Prodeus skulle jag lätt kunnat tro att de var från shooterns guldålder på 90-talet. Medan andra bitar är vackert renderade med en modern touch. Inget känns malplacerat och smälter ihop riktigt vackert. Att navigera genom dessa miljöer är en fröjd även det; med kontroll som först kanske kan uppfattas som lätt “flytande”, innan man verkligen greppar den och inser att detta endast är till ens fördel. Det hela går snabbt till men det är ytterst sällan det känns som att man missar det mål man siktar på mitt i all hets. Detta trots att man springer i små tighta cirklar runt ens fiender. Ibland spawnar de in och det hela blir som en arenashooter i några sekunder, något som för tankarna i skrivande stund till DOOM (2016) och kanske då inte på det mest positiva av sätt. Inte alls dåligt – men jag vill inte se för mycket sånt i någon shooter framöver.