Förhandstitt: ULTRAKILL

Vet ni hur jag på riktigt började märka att jag börjar bli äldre? Därför att kring 30, har jag för mig, började mina reflexer bli sämre. Inget spel har någonsin gjort mig så medveten om det som ULTRAKILL, och ändå ler jag stort.

New Blood Interactive är lite av mina husgudar nu får jag väl erkänna. Med spel som DUSK, Amid Evil och Maximum Action under sitt bälte är det inte svårt att förstå varför jag verkligen fattat tycke för dem. Högoktanig action, bra spelmekanik och väldesignade banor är bara några få av anledningarna. Deras kommande line-up verkar inte sämre den med spel som FAITH, Gloomwood och ULTRAKILL. Självklart laddade jag snabbt ner demon till ULTRAKILL när det släpptes och när förhandsvisningen “trillade in” blev jag eld och lågor. Detta kan vara farligt, det är lätt att bli bränd av sin egen eld, något jag erfor av Ion Fury. Det var med lätt försiktighet jag startade förhandsvisningen och gav mig in i vad som visade sig bli en total slaktfest – av mig.

Nedgånget och dystopiskt, men icke övergivet. Omgivningen hjälps åt att tyst berätta vad som ändå är en ganska så tunn historia.

Detta kanske låter negativt, i längden blir det lite så kanske, men sablar så skoj det är ändå att ständigt behöva vara snabb på tårna. Är du inte kvick i ULTRAKILL är du lika med död. Låt det inte vara avskräckande för lika snabbt som du dog är du tillbaka på banan igen, på ett sätt som påminner om när jag själv maratonspelade Hotline Miami där man lätt startar om en bana direkt efter död. Inte riktigt lika snabbt går det här, men tillräckligt för att inte göra en kanske redan smått frustrerad spelare än mer, mer frustrerad. Vad som gör det hela bättre är att hälsa återfås genom att bokstavligt talat ”bada”  i fiendernas blod efter ett välplacerat slag eller skott. Det känns helt enkelt bara så jäkla rätt och snart känns frustrationen endast som en extra motivation att mosa på.

Till sin hjälp har du en tight kontroll och ett par fiffiga egenskaper i form av hopp och “dash” som styrs av en lättförståeligt stamina-mätare i sedvanligt manér. Aldrig tidigare har jag varit mer medveten om mina “energinivåer”, ens i mitt eget liv, som här. Det gäller ju inte bara att vara snabb, utan även veta hur du bör använda din stamina. “Dasha” inte in i andra fiender när du undviker en motorsågssvingande galning för det kan lätt sluta lika illa. Detta beror givetvis på hur stor “arenan” du hamnar i är. Anpassning är A och O i ULTRAKILL och endast den skickligaste kommer överleva. Det hela känns lite som en arenashooter fint mixat med en korridorshooter. Oavsett hur torrt det kanske låter, känns det hela förvånansvärt fräscht.

Titeln var så stor att jag inte kunde använda den som rubrik. Hur den slår spelaren i ansiktet med sin framfusighet fick mig att fnittra.

Banorna i sig har en schysst atmosfär som framhävs av det röda skenet som lyser upp vägen framåt. Det är svårt att säga vart någonting egentligen utspelar sig eftersom handlingen är lika tunn som den är irrelevant, detta på bästa möjliga vis. ULTRAKILL anammar verkligen John Carmacks (ö)kända citat om handling i spel och porrfilm – det är inte särskilt viktigt. Det märks att vikten lagts på spelmekanik och atmosfär, vilket jag tveklöst hyllar utvecklaren Arsi ”Hakita” Patala för. Istället för att försöka vara lite av allt för en så bred publik som möjligt fokuseras det ordentligt på detta. Med kvicka reflexer, kul kombos, ett enormt skojig och välbalanserad arsenal till sitt förfogande, har de lyckats skapa en genuint utmanande och regelrätt shooter.

ULTRAKILL känns lite som det kan tilltala samma spelare som fann ett rent nöje i att gång på gång mosas till döds i Souls-spelen, för att lära sig av sin erfarenhet och snart hoppa rakt in i köttkvarnen igen. Det hela tilltalar något djuriskt i varje spelare som trotsar motståndet. Personligen är jag en spelare som gärna väljer en lättare svårighetsgrad, särskilt om spelet i fråga är en mer story-tung upplevelse än styrd av sin spelmekanik. Men när ett spel som ULTRAKILL ställer sig framför mig och slår glassen ur näven på mig finns det inget annat jag vill än att besegra det med dess egna regler. Fasen, få saker inom spelmediet kan få mig att fastna som en riktigt schysst och välbalanserad utmaning i en genre som är så gott som inprogrammerad i mina gener sedan barnsben. Hypar jag upp det för mycket? En aning, kanske. Men det är svårt att neka underhållningsvärdet jag upplever här.