Final Fantasy XIV: Endwalker

För ungefär ett år sedan skapade jag min karaktär Kosrisrhon Applelock och gav mig för första gången ut på äventyr i Eorzea. MMO:n har aldrig varit min grej, eftersom jag ser mig själv mer som en snigel spelare. Trots det har Final Fantasy XIV kommit att bli min favorit i serien, mycket tack vare spelets senaste expansion, Endwalker. 

I början av december släpptes Final Fantasy XIV:s senaste expansion, Endwalker, som ska avsluta den story-arc med Hydealyn och Zodiark som påbörjades redan i grundspelet. Berättelsen följer din egenskapade karaktär (“the Warrior of Light”) och dennes  kompanjoner från Scions of the Seventh Dawn, efter deras resa till en parallell dimension i den föregående expansionen, Shadowbringers. När de kommer tillbaka till sin  egen dimension märker de snabbt att deras fiender, Ascians, har skapat torn över hela världen, kallade för Telopheroi. Ascians ambition är att återskapa “the final days” aka domedagen. För att få mer kunskap om tornen och domedagen beger sig våra hjältar till Old Sharlayan och det är så berättelsen tar sin början. Jag vill inte berätta mer än så om spelets berättelse, eftersom den verkligen är höjdpunkten för mig i spelet. Det jag kan säga är dock att denna helt klart är min favoritexpansion hittills, som väver samman alla tidigare expansioner med ett välskrivet manus, bra blandning mellan humor och allvar samt ett värdigt avslut till den pågående berättelsen. Teman som ”att lämna något bakom sig och se mot framtiden” är starkt genomgående i expansionens berättelse. Jag var hela tiden engagerad i vart berättelsen var på väg och det enda som stoppade mig var de fruktansvärt långa inloggningsköerna.

Frukta icke om du är som jag och föredrar att spela själv – Final Fantasy XIV är ett MMO-undantag där du kan ha en precis lika bra upplevelse av att spela själv som med andra, mycket tack vare dess struktur för uppdrag. När du når Shadowbringers kan du låsa upp Trust, vilket innebär att NPC:er kan göra dungeons med dig. Trots denna möjlighet använde jag alltid duty finder för mina story quest då spelets community oftast är väldigt omtänksam och har överseende med misstag.

Sett till gameplay har spelet inte förändrats särskilt drastiskt från föregående expansioner. Du har klasser med olika förmågor som kan tillhöra tre huvudtyper: tanks, DPS och healers. Vissa klasser har fått stora förändringar i denna expansion, till exempel Summoner, medan andra har fått mindre, till exempel Dragoon. Den största skillnaden är att maxleveln på klasserna nu är 90 istället för 80, vilket låser upp nya förmågor och att det har tillkommit två helt nya klasser, Reaper och Sage. Reaper är den klass jag spelade igenom hela Endwalker med och det är en DPS-klass som fungerar relativt likt Dragoon. Reaper går ut på att bygga upp en mätare med vanliga standardattacker för att sedan framkalla en demon som gör mer skada. När du nått level 80 och gjort klart Reapers questline får du en ny mätare, kallad för “Shroud-guage”. När du fyllt upp den kan du själv bli en demon i en kort stund och bara mosa fienderna med attacker. Det är en enkel klass att kontrollera, om inte lite för kraftfull, men för mig fungerar det bra eftersom jag mest är ute efter spelets berättelse. Den andra nya klassen sage är en så kallad “shield healer”, vilket betyder att det är en helarklass som fokuserar mer på att stärka dina kompanjoners försvar än att ge råa heals. Jag tycker om att båda dessa klasser lagts till och kan ge olika utmaning till spelaren. Det som är finurligt med Final Fantasy XIV är att du kan ha alla klasser på samma karaktär, så om du inte faller för en kan du alltid testa en annan.

En annan ny mekanik som tillkommit med Endwalker är att NPC:er kan följa efter dig i vissa uppdrag medan du går runt med en NPC till din destination kan du hitta vissa markerade områden som låser upp konversationer på ett sätt som påminner en del om skits från Tales-serien och Heart to Hearts i Xenoblade-serien. Jag tycker om denna lilla extra detalj som de tillfört, eftersom den bidrar till känslan av att du spelar ett klassiskt JRPG. Utöver detta dessa uppskattar jag även att en del solo-instanser vågar sig på en del nya gameplay-moment som fungerar bra i kontext till berättelsen.

Något jag också gillar med Endwalker är alla de nya områdena vi får utforska, allt från det tidgare nämnda Old Sharlayan till det indiskt inspirerade Thavnair och det snöbelagda Garlemald – och självklart även till månen. Dock är mitt favoritområde ett vi besöker senare i expansionen, men det är en för stor spoiler för att nämna. Det som jag gillar mest med de olika områdena är hur alla har sina egna kulturer och på så vis känns världen levande, allt från elefantfolket i Thavnairs huvudstad Radz-at-Han till professorerna i Old Sharlayan. Detta kompletteras med den fantastiska musiken av spelets kompositör, Masayoshi Soken, som i min mening skiner allra mest i just Endwalker. Särskilt i trials, med spelets åttamannade bossfighter. Dessutom är det engelska röstskådespeleriet riktigt bra och jag gillar att karaktärerna har olika dialekter beroende på vart de kommer ifrån.

En aspekt som rör utforskning av spelets områden är att texturerna är utdaterade och lågupplösta. Detta på grund av att spelet har haft samma grafikmotor sedan A Realm Reborn. Jag säger inte att grafiken nödvändigtvis är särskilt ful, men för att hålla sig modern i framtida expansioner skulle det behövas en liten grafiskt uppiffning.

Min resa genom Final Fantasy XIV är en upplevelse jag sent kommer glömma. Från att traggla mig genom den sega A Realm Reborn för att nå de fantastiska expansionerna från Heavensward och framåt och till slut nå ett värdigt avslut med Endwalker. Även om du är skeptisk till MMO tycker jag du ska ge det en chans.