Hem RecensionerSpelrecensioner Final Fantasy VII Remake

Final Fantasy VII Remake

av Fredrik Olsson

Steampunk möter melodramatisk fantasy i den lika välbekanta som främmande nyversionen av Final Fantasy VII. Ett grandiost äventyr som vill vara allt du önskat i ett modernt rollspel. Frågan är bara om Cloud flyger till skyarna, eller om Sephiroth drar ner det till helvetet…


Konspirationerna gömmer sig bra i bakgrunden, utan att våra miljöaktivister till hjältar vet om det. Cloud som precis anslutit till det ruffiga gänget som kallar sig ’Avalanche’ är enbart ute efter en enkel lönecheck, men det visar sig sedan att han r ta en betydligt större del i dramat än han någonsin räknat med. Det hjälper inte heller att han då och då får märkliga föraningar om en mystisk man – allt medan staden Midgar med sina tydliga klassmotsättningar breder ut sig framför dig. Ja, vad som initialt är ett enkelt uppdrag, slutar i en strid där bokstavligen (nära nog) världar kolliderar. Detta är Final Fantasy VII Remake!

Final Fantasy VII är tillbaka, och likaså den stoiske legosoldaten Cloud, som från uppdrag till uppdrag tjänar sina åtråvärda Gils (valutan), och får de alltmer eftertraktade erfarenhetspoängen. På resans gång så får vi lära känna ett gäng karaktärer, alla med sin egen personlighet och berättelse. Koketta kvinnor, ”butch”-män och stoiska tysta hjältar är vad vi introduceras för, där Cloud Strife specifikt är sinnesbilden av den klassiske tyste hjälten, och har ungefär lika mycket personlighet som en hushållsost, men tack och lov trumfas han av det galleri av karaktärer som följer honom på hans resa. Alla har denna gång fått röster, och även om kvaliteten varierar, så är det ändå ett riktigt solitt röstarbete som kommer glädja spelarna. Värt att nämna är att det inte så mycket är röstarbetet egentligen, utan mer hur dialog är skriven, som drar ner det hela lite. Barret är den tydligaste exemplet på ultramachokille med konstant miljörättsaktivism på hjärnan, även om han tack och lov är en av de karaktärer som faktiskt evolveras under resans gång, och dessutom får sitt förakt för legosoldater (som Cloud är) att försvinna och till slut ersättas av ’gruff’ vänskap. Tifa, Jessie och Aerith verkar alla vara intresserade av Cloud, och vissa slänger sig mer eller mindre mot honom, medan han stoiskt och stereotypiskt knappt säger ett ord (eller vet vad han ska säga eller göra). Ja, till skillnad från originalet, som kom i en tid där anime och dess ’tropes’ var nyheter, så lyser verkligen tv-seriestilen igenom på hög nivå – men på både på gott och ont i Final Fantasy VII Remake.

Bästa entrén i spelet görs av Roche. Sen försvinner han lika snabbt…

Berättelsen…

Om vi tittar på storyn utan att gå in för djupt, (inga spoilers här), så är det lika stora delar konspiratoriskt actionäventyr, som ultrafantasy där striderna bokstavligen är bombastiskt enorma, hållandes världen i vågskålen. Lägg därtill varje karaktärs resa, där Cloud, som med sina (till synes) illavarslande och mystiska hallucinationer, får en att undra vem den udda man han ser är. Men även den enkla blomsäljande flickan Aerith, som kommer med en bakgrund som är allt annat än simpel. Ja, storyn leder oss konstant mot större och större strider och antagonister, utan att hålla oss i handen, vilket är uppfriskande. Visst är det många gånger melodramatiskt så det förslår, men det går å andra sidan hand i hand med anime troperna, vilket i slutänden ger oss som tittar en härlig känslomässig berg- och dalbana. Så när man runt 28-30 timmar spelat klart (om man inte är extremt noga i spelet, då kan man säkerligen få ett gäng timmar till) så har den till synes ”enkla” berättelsen om eko-terrorism och korrupta regeringar gått vidare till att vara kataklastiska bataljer där du nära nog slåss mot gudar. Visst är det väldigt spretigt, men det är ändå samtidigt underbart underhållande.

Tonen i spelet är dock något som borde ha setts över mer från utvecklarnas sida. Från den actionbetonade inledningen i Midgar, till de mer ödesmättade stunderna i slumkvarteren och övergivna spökjärnvägsstationer – så känns det som att utvecklarna inte riktigt kunnat hålla det enhetligt. Sen att allt samtidigt är strösslat med överpretentiösa flashbacks och med en antagonist som förefaller (ärligt talat) fånig (men som har en väl framförd röstskådespelarinsats i alla fall), gör att det tappar än mer, och får tonen att kännas milt sagt oskärpt. Tack och lov övervinner helheten i slutänden över dess beståndsdelar och får det att komma samman på det njutbara spel det är.

Men kom igen, de skulle verkligen behövt klippa bort vissa partier, då putslustiga NPC karaktärer krockar med oerhört seriösa karaktärer, i vad som får en att inte riktigt veta vad de egentligen vill säga med det hela…  just ang. spelets splittrade ton.

Men nog är det en anime i spelform ändå… på gott och ont!

psst…. japp hen heter Sephiroth. Det är allt jag säger!

Dags för action!

Sett till själva spelandet så har vi denna gång övergett de turbaserade striderna för en mer actionbetonad sådan. Karaktärerna styrs i tredjeperson, och strider fungerar mer som rena realtidsbataljer, men nu med möjligheten att komma åt specialattacker som pausar tiden. På detta sätt kan du snabbt skifta mellan karaktärer och attacker/magier och skapa snygga strider som verkligen kan få igång den mest skeptiske JRPG-motståndaren. Ja, det är helt enkelt både roligt och utmanande, och för in Final Fantasy VII i den moderna tiden på ett fantastiskt sätt.

Sen att du även kan modifiera dina vapen med hjälp av olika ”Materia”, som i sin tur går upp i nivå och ger tillgång till nya typer av attacker, ja det gör det hela bara mer roligt. Med det sagt så syns ändå arvet från föregångaren igenom här, då du kan addera ’accessoarer’; vilket kan vara allt från exempelvis västar, knäskydd eller halsband. Här tänkte jag dock i min enfald att de utökat till en mer regelrätt rollspelsaspekt, genom att utrusta dina karaktärer med flera sådana samtidigt, men nej, det är enbart en åt gången som gäller. Men tack och lov finns det olika perks och förmågor per accessoar, så att du ändå ska hitta något som passar just dig och din spelstil.

Utöver ’materia’ så kan du även levla ditt vapen genom att använda skillpoints (SP), med vilka du kan öka attackskada, öppna upp för fler platser (för materia), skydd och mängder med andra förmågor. På detta sätt blir du inte bara starkare och bättre när din karaktär går upp i nivå, utan du tillåts skapa mer unika vapen – som samtidigt kan serva dig bättre medan du levlar. Enkelt, även om den utspejsade ”menyn” för SP känns fånig i sig själv. Men det funkar i alla fall som det ska…

Unik design möter unik grafik?

När det kommer till spelets mer grafiska aspekter, så går det inte förneka hur bra det ändå ser ut. Med nära nog exakta 30 FPS genom spelet, så blir det tajt just för att det är så konsekvent. Visst skulle det vara himla najs med fler grafiska val och 60 FPS, men det flyter på bra, och dippar aldrig (inte som jag märkt i alla fall). Däremot verkar spelets utvecklare valt någon form av streamingfunktion vad gäller dess texturer – om de inte bara är lata – för många gånger så är kontrasten mellan de väldigt högupplösta karaktärerna och de ibland extremt lågupplösta miljöerna så stor att det blir en vagel i ögat direkt. Tack och lov så rör du dig oftast framåt hela tiden, så man kan se förbi det mesta, men när texturerna i ett spel är så dåliga där så mycket ändå verkar ha fått en nagelbeskådande detaljrikedom, då får det mig att undra vad de hållit på med.

Karaktärerna är välgjorda…. men miljöerna oerhört slappa ibland. Som dörren här…

Det goda med det onda…

Final Fantasy VII Remake är ett spel som gör sig bäst om man tar ett par steg i från och tar in helheten. Men det är självklart inte ett perfekt spel på något sätt, och det visar sig bäst sett till hur storyn utvecklar sig, och hur karaktärsporträtteringen ibland känns väldigt förlegad. Kvinnor som slänger sig mot karlar, en berättelse som blir rentav bedrövlig mot slutet, och många aspekter av berättelsen som bara lämnas osagd, gör att betyget dras ner ganska rejält i sig. Tack och lov så finns det ögonblick som värmer ditt hjärta så mycket att det inte går att göra annat än att omvärdera spelet igen. Som Barrets vackra relation med sin dotter, Wedges klumpiga men välvilliga karaktär, och Jessies bitterljuva relation med sin far och hennes resa överlag. Spelet bjuder på gammal hederlig övernaturlig såpopera egentligen – fast med galna vetenskapsmän, monster i kloakerna, och gubbsjuka män styrandes vissa områden. Sedan att själva spelet är betydligt mer smalt sett till berättelsen – i det att det aldrig blir ett open-world spel, utan ett mer tajt äventyrsspel, det hjälper det bara ännu mer.

Sedan har vi även sidouppdragen som mer eller mindre blir ren utfyllnad, och även om de kan skänka lite variation – i slutänden aldrig kommer att betyda mer än en XP jakt. Visst är de bra som extra innehåll – men då man många gånger måste ta sig an de, trots att de inte är mer än ”fetch”-quests så blir de inte bara tråkiga, utan menlösa på det stora hela. Visst funkar de, men på det stora hela kan jag tycka att man skulle skippat de för att få en tajtare berättelse från start till mål. Det hade servat spelet bättre…

Ibland är berättandet på topp! Som här visat i relationen mellan far och dotter.

Det är i sanning en resa; inte bara för dig som spelare, men även för Cloud, Aerith, Tifa och Barret. Vad som börjar litet, slutar i något helt galet stort, där dina initiala tankar om vad spelet skulle handla om, snarare splittras i en mängd handlingar. De olika sektorerna under staden Midgar, klassförhållanden, Clouds dunkla förflutna, Barrets krig mot överheten, Aeriths avslöjande om hennes bakgrund – ja det är som en lök, som ger mer smak ju fler lager man skalar. Tyvärr blir också den metaforiska löken mindre och mindre i takt med att man skalar, och i slutänden är det bra enkelt att säga att om du älskar svulstiga anime tv-serier, då kommer du också älska Final Fantasy VII remakes berättelse. Men om du är en mer alldaglig tittare, så kan det väldigt japanska berättandet istället bli en bromskloss som knappt det goda ’gameplay’-et överkommer.

Final Fantasy VII remake gör om och gör rätt mycket av det som fanns i originalet, men trots det är det definitivt inte något för alla, och det har flera problem sett till manus och skum personkaraktärisering, ja rentav på gränsen till gubbsjuk. Men trots sina brister; är man en någorlunda van spelare, så kommer det ändå varierade karaktärsgalleriet och det solida gameplay:et räcka gott och väl – oavsett om man förlorar sig i Final Fantasy VIIs spretiga story. Den här löken är ändå god längst in, och det räcker ändå ett bra tag bara det!

Ibland tar spelet en märklig sväng. Som när du kommer till en övergiven järnvägsplats med spöken(?)….


Specifikation

Denna recension baseras på PS4 versionen.

Final Fantasy VII Remake. Lägsta pris 549 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-04-10.

Recensionsex tillhandahållet av Square Enix.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar