Svensk B-film är något de flesta kanske inte tänker på. Vi flödar inte direkt över bland dem i alla fall. Trots det finns det faktiskt en lojal skara skapare och tillika fans av genrefilm här i norden. En av de som pushar för just det som kallas “New Swedish Genre Movies” är Jonas Wolcher – en man vi tidigare talat om.
Jonas lyckades med sin debutfilm Die Zombiejäger (2005) skapa sig ett namn värt kultstatus oavsett, eller kanske till och med på grund av, vad man tycker om denna debut. Konceptet var galet och ambitiöst.
Så hur toppar man det i samma cinematiska universum (Die Zombijägerverse? Wolcherverse?) som kultklassikern Die Zombiejäger? Varför inte en relativt high concept maffiafilm om demoner och lönnmördare! Det är ju i alla fall en början.
Titelkaraktären för denna film dyker nämligen först upp i Die Zombiejäger som en halvsketen men tydligen livsfarlig lönnmördare som bli kidnappad av zombiekultledaren för att denne vill åt Dragonettis (Aldo Cunei) tryne. Men är vi inte nyfikna på hur han hamnade där? Nja, inte riktigt kanske men det är delvis vad filmen Dragonetti berättar för oss. Storylinen har egentligen ingen direkt koppling utöver ett kul telefonsamtal precis i slutet av filmen och att Die Zombiejäger säljs på DVD i en butik i sitt eget universum innan den filmens händelser ens utspelat sig – Dragonetti är alltså en prequel om ni inte förstått det än.
Var det en story vi ville veta mer om eller som behövde berättas? Nja inte direkt. Star Wars episod I – III var fruktansvärt onödiga prequels, då kanske ni förstår hur onödig denna känns som prequel till Die Zombiejäger. Dock är ju detta en mer fristående historia i samma universum som Zombiejäger och inte en direkt fortsättning av redan en etablerad historia.
På sätt och vis kanske man kan kalla det en “spin-off”. Det känns lite som en fanfilm där storyn inte är relevant till det stora hela, utan bara en cool sidohistoria.
Aldo Cunei som lönnmördaren och titelkaraktären – Dragonetti
Denna gång har dock Jonas lärt sig en del och filmen är snäppet bättre än hans tidigare verk. Snyggare och större är väl bästa sättet att summera det hela, även om den absolut snyggaste scenen är en ripoff på Michael Madsens kända dans med polisen ur Quentin Tarantinos De hänsynslösa (1992). “Imitation is the sincerest form of flattery” brukar man säga, men jag vet inte det när det är nästan identiskt med originalet och det inte går att ta miste på inspirationskällan.
Kort och gott så har i alla fall Wolcher med den här filmen, med småsteg, blivit en bättre filmskapare.
Med småcoola stunts där kameran dröjer kvar för länge och avslöjar tricken, en lite klumpig story och ett fantastiskt cameo/gästspel av Wolcher själv snubblar sig Dragonetti skottskadad fram i genresverige, men jag är otroligt glad att den gör det.
Stunts som denna hade mått bäst om den stora klippsaxen hade fått ta mer än bara topparna…
