Ett av mina starkaste filmminnen är när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka (1980). Hur gammal jag var kan jag inte minnas, men inte mer än kanske fem år. Det blev den film jag antagligen såg mest under mina tio första år i livet och en av de filmer som ledde mig in på den väg jag valt att gå som filmmakare själv. Det tog mig ganska många år innan jag såg de övriga filmerna i serien. Första gången jag såg Return of the Jedi (1983) hade mina föräldrar spelat in den åt mig, jag såg den själv, blev rädd för den lilla figuren som skrattar läskigt i Jabbas palats och mina föräldrar tyckte förmodligen att jag hade fått nog.
De spelade över det bandet och det smärtade mig länge.
1999 kom första Star Wars-filmen jag såg på bio – Det mörka hotet. En väldigt annorlunda film i universumet och en som skilde sig enormt tonmässigt från originalen. Många har idag skrikit om att fansen klagar om något är nytt eller om något liknar de äldre. Men prequel-trilogin var väldigt annorlunda från sina föregångare och led en del av att George Lucas kunde göra lite vad han ville utan att någon vågade säga emot. Original-trilogin hade flera kreativa genier inblandade som fick dem att funka riktigt bra. Första filmen var ju en princip en katastrof när första versionen visades. Efter att ha klippts om ordentligt med nya voiceovers, borttagna scener och omstrukturering så fann de den magin vi idag känner som Stjärnornas Krig (1977). Lucas är en kreativ visionär, men han kan inte sammanföra alla delarna till ett fantastiskt resultat. Hans historier är inte ens originella, utan följer och snor rikligt från tidigare skapelser, men så har historieberättande alltid varit. Han hittade dock ett nytt snyggt lager färg för hans canvas.
Så när The Force Awakens (2015) kom blev jag lite förvånad över att folk 1) inte såg vad som tydligt skulle ske med en av seriens originalkaraktärer 2) blev så upprörda över att filmen kändes så bekant som den gjorde – den är i princip Stjärnornas Krig med nya karaktärer och större effekter och scener.
Varför blev folk så upprörda? Det var en bra film i sannare Star Wars-anda än vad nån av Lucas senare filmer i universumet hade varit. Vi skickades tillbaka till början och gav oss en mjukstart för en ny serie av filmer. Filmskaparna bevisade för oss att de kunde hantera universumet och visste vad vi till viss del älskade med de första tre klassiska filmerna. Det var ett löfte – “Vi vet vad vi gör”. Men många hatade det och ja, vissa fans går aldrig att tillfredsställa. De vill uppleva sin barndom igen och det i sig är en omöjlighet och inte ett ansvar som bör läggas på en filmserie som började på 70-talet.
Vilket för oss in på filmen i fråga; The Last Jedi
Så vad har folk att säga om The Last Jedi? Det har varit väldigt intressant att följa Twitter de senaste dagarna sedan premiären. Under hashtagen #RianJohnson (filmens regissör) har man kunnat läsa folks totala hat för senaste delen i serien och väldigt lite kärlek. Folk gör misstaget som de alltid gör och har förväntningar som är omöjliga att uppnå, de har redan skapat sin film i sina huvuden sedan de lämnade biografen efter The Force Awakens och ingenting skulle någonsin kunna tillfredsställa deras behov och som vanligt är hatiska röster oftare mer högljudda än de positiva.
För mig är valet av Rian Johnson som författare och regissör lite lustigt. Han saknade meriter som pekade på att han skulle hantera det ansvar som kommer med en film som denna i en så enormt stor franchise. För mig kan det ha varit det största misstaget – han var helt enkelt fel person för nåt så stort som det här. Låt oss komma in på filmen i fråga.
Vackert sceneri.
The Last Jedi känns delvis som en fantastisk Star Wars-film. De delar som är bra är helt otroliga, problemet är att dipparna är lika dåliga som de bra delarna är bra. Tonmässigt kastas mycket bort då det känns som att Johnson tänkt att filmens dramatiska och spännande delar inte står på egna ben, utan att ett skämt måste in för att avväpna den fantastiska spänning som scenen tills dess byggt upp. Flödet och känslan av att sitta på stolskanten blir som bortblåst på grund av ett skämt som förmodligen är där för barnens skull. Om man ska ta upp nåt från originalen som verkligen funkade så var det den humor de hade. Det var inga direkta skämt utan humorn arbetades in i scenen mellan karaktärerna och i situationerna. I Last Jedi bryter de nästan fjärde väggen med sina skämt.
För att ta ett exempel från Stjärnornas Krig:
Om ett skämt hade lagts in under scenen när Luke spränger Dödstjärnan hade dess stämning helt försvunnit och scenen hade kort och gott blivit kastrerad. Den hade inte känts lika heroisk, segerviss och minnesvärd som den gör nu. Flertalet scener känns så här och det är så synd då potentialen verkade finnas.
Daisey Ridley som de nya filmernas ”Jedi in training” – Rey.
Porgsen (de där flygande hamstrarna ni vet) fyller dessutom ingen funktion utöver att vara tillräckligt gulliga för att sälja plushies. BB-8 var förra filmens lilla gulliga maskot, men den var också en av hjältarna. Precis som R2-D2 i filmerna innan dess – jag vet att jag älskade den rullande soptunnan som barn. Inte för att den var gullig, utan för att den hade personlighet och faktiskt fyllde en funktion i historien. Porgens är bara gulliga – that’s it (även om de kanske är de med den absolut roligaste och mörkaste scenen i filmen).
En av de sakerna som gör mig väldigt glad dock är att mysteriet med kraften, Jedi och Sith tillåts vara magiskt och används sparsamt. Övermättnad var något som episod II – III verkligen led av eftersom Lucas verkade tagit “the bigger the better” till hjärtat. De få ljussabelstrider som berikar den här filmen delvis några av topparna. Vi får en strid som verkligen dryper av symbolik mellan gammalt och nytt och det är vackert. Även om vissa av Kylo Rens repliker genom filmen påminner skrämmande mycket om dialog från Anakin i prequelfilmerna. Symboliken är faktiskt otroligt välhanterad här, särskilt när det kommer till Kylo Rens karaktärsutveckling som egentligen är den enda i hela filmen – sorgligt nog. Men den är så bra, ny och intressant för serien att jag applåderar den stående. Även filmens lätta undersökande om ”Kraften” är intressant (på gott och ont) och ger lite nya perspektiv på hur den kan användas och manipuleras.
Adam Driver är fortsatt excellent i sin roll som ”Kylo Ren”.
Men sen kommer den stora problematiken och det är storyn i sig.
Vad hände där? Den är faktiskt dum och håller inte på många ställen. De uppenbara ”plotholes” som finns får manuset att agera bättre som ett durkslag än som film. Jag överdriver inte ens! Det sker saker som är så dumma och som många gånger hade kunnat lösas med ett par repliker att det är oförlåtligt på en grundläggande filmskapande nivå. Eftersom jag försöker hålla detta så spoilerfritt som möjligt kan jag inte ta upp mycket i detalj, men jag tror ni kommer förstå när ni ser den.
Vissa bilder i ”The Last Jedi” är fyllda med atmosfär.
Om vi kort bara ska snudda vid Lukes karaktär också så är han illa hanterad och väldigt otrogen karaktären i sig. Det här är inte samma karaktär som var med tidigare. Han är fundamentalt annorlunda gentemot hur han en gång var och vi får ingen bra anledning till varför. Mest för att det inte hade gått att förklara det bra. I stort borde definitivt hela Lukes karaktärs-ark skrivits om från grunden, för det hade inte gått att rädda som det är nu.
Filmen lider också av udda scener som bygger upp och bygger upp för att sedan inte leda till nåt alls egentligen. Scener som kunde blivit otroligt viktiga och starka men som bara tillintetgörs av karaktärerna själva och en hel del “deus ex machina” – karaktärerna förlitar sig verkligen på slumpen ett par gånger för mycket för att vara trovärdigt ens för publikens “suspension of disbelief”. Tillsammans med korkade strategiska beslut och dålig matematik så faller en del av stridsscenerna platt och man blir mest imponerad över att rebellerna klarat sig så länge som de gjort.
Carrie Fisher i hennes sista roll innan hon avled 27 december, 2016.
Slutligen:
Är det en bra film? Ja, dålig är den väl inte. Jag sätter nästan aldrig betyg i form av siffror eller stjärnor för jag tror inte på att sånt kan representera en film tillräckligt väl. Men när jag satt på premiären så slog det mig flera gånger att det är en solid 3 / 5 film. Varken mer eller mindre och då snackar jag utan nån nostalgi inblandad. Jag såg inga trailers, hade inga förväntningar och kände mig väl smått besviken men underhållen efteråt.
De som kallar The Last Jedi “den bästa bästa Star Wars-filmen” är antagligen mitt i ett nostalgirus och ser inte de filmiska fel som faktiskt finns. De som avskyr den förväntade sig något de sett innan (trots uppenbara element från Rymdimperiet) och accepterar inte förändring, något som serien verkligen behöver för att inte bli stel eller uttjatad. Oavsett vad någon drömt upp så är det nog inte den här filmen och enligt mig hade vi behövt en annan film som episod VIII och inte den här. Den gör för många fel helt enkelt och hade kunnat göras så mycket bättre, trots de saker den faktiskt gör riktigt bra så håller det inte hela vägen. Men jag måste säga att filmens slutbild är en otroligt fin och stark en som får en att längta till nästa del i sagan.
Den här filmen är lite till för att lämna över facklan och dess symbolik (särskilt med Kylo Ren som absolut är det bästa under de alldeles för långa 2 timmarna och 32 minutrarna som filmen håller på) är helt otrolig. Jag ser absolut framemot episod IX och J. J Abrams återkomst till registolen. Tills dess har vi Solos film som kommer i maj och det borde räcka för att tillfredsställa fansens behov av rymdopera fram till 2019.
Enligt Mark Hamill höll han inte med regissören Rian Johnsons tolkning av Hamills ikoniska karaktär. Trots det gjorde han ett bra jobb med vad han fick.
Det absolut sista jag vill kommentera har inte med filmen i sig att göra, utan är rent tekniskt. Den version jag såg var i 3D och det var fullständigt onödigt för det används inte överhuvudtaget för att förhöja upplevelsen. Det är bara där och känns bortkastat. Min rekommendation är såklart att se den i 2D för ni kommer inte missa ett dugg från 3Dn.
Må kraften vara med er och ha en god jul.
