Innehållsförteckning
När jag spelade ”Dishonored” för första gången, så var det i mångt och mycket ett typ av spel jag inte hade spelat tidigare. Inte riktigt ett FPS, utan mer av ett stealth RPG i första persons vy. Många skulle nog peka på Thief serien som ett praktexempel på hur man gör sådana här spel rent historiskt, men utifrån min personliga erfarenhet så var ”Dishonored” något nytt och unikt. Jag har sedan dess spelat om det ett antal gånger, så ni kan säkerligen gissa er till hur pass uppspelt jag blev när ”Dishonored 2” äntligen blev utannonserat. Och nu har jag äntligen fått ta mig an spelet i fråga. Så låt oss gå in på vad ”Dishonored 2” faktiskt är!
Vad handlar det om?
Dishonored 2 tar vid 15 år efter Dishonored 1 började. På årsdagen av Kejsarinna Jessamine Kaldwins mord sitter Kejsarinna Emily Kaldwin på tronen med sin far och Royal Protector Corvo Attano vid sin sida, när hertigen av den södra staden Karnaca kommer in med en kvinna som förklarar sig själv vara den rättmätige kejsarinnan. Hon mördar alla runtomkring, och förvandlar den karaktär man inte väljer att spela som (Corvo eller Emily) till sten. Spelarkaraktären låses in, och där tar spelet vid. Man måste därför fly Dunwall Tower, och Sederrmera staden helt, för att lista ut vad ända in i glödheta just skedde och möjligtvis hitta ett sätt att få allt till rätta igen.
Som sagt, direkt under introduktionssekvensen får man välja vilken karaktär man vill spela spelet som; Corvo (hjälten från första Dishonored) eller Emily. Eftersom Emily var den nya karaktären i spelet, så kändes det passande att spela igenom spelet som henne under denna första genomspelning. Så därför så speglar mycket av det jag skriver, från den spelupplevelse jag hade med karaktären Emily.
Gameplay-mässigt så skiljer sig Dishonored 2 inte mycket från föregångaren. Man kan antingen rusa in och slakta på, eller smyga sig omkring hinder och fiender. Det är också en hel del klättring involverat, och man kan räkna med att alla problem man stöter på har en myriad av lösningar; allt beroende på hur just du vill spela spelet.
Du får väldigt tidigt chansen att ha tillgång till magiska krafter. Emilys första kraft kallas för ”Far Reach”, och är jämförelsebar med Corvos ”Blink”, som i stort sett tillåter kortdistans teleportering. Detta är den kraft som används mest, då den är väldigt användbar. Inte bara för att ta sig omkring snabbt utan att bli sedd, utan även för att snabbt ta sig ur stridigheter om det krisar, eller helt sonika fly från fiender som jagar en.
Det finns en hel drös med andra krafter man kan köpa till sig med hjälp av runor, som man kan hitta på varje karta i spelet. Jag har även testat: ”Dark Vision”, en favorit i repris från ”Dishonored 1″ som låter en se i mörker, fiender genom väggar, och även föremål efter en uppgradering; ”Domino”, som låter dig länka ihop flera fiender så att det som händer en av dem, drabbar de även de andra; som till exempel om man skjuter någon med en ”Sleep dart”; ”Doppleganger” som låter dig skapa en dubbelgångare av dig själv som distraherar fiender och sedan springer iväg så du kan smyga förbi osedd.
Både Emily och Corvo har tillgång till 6 magiska krafter att låsa upp utöver Far Reach/Blink. Men även att man kan uppgradera existerande krafter; vilket kostar runor som man kan hitta runtom alla kartor spelet igenom, genom att använda Hjärtat man får samtidigt som sin första kraft.
Utöver runor, kan Hjärtat även visa var så kallade ”Bonecharms” finns. Dessa ger dig någon form av bonus när du utrustar dig med dem. Exempelvis finns den en som ger dig snabbare Mana återhämtning, och en som gör att du stryper folk lite snabbare. Nytt i ”Dishonored 2″ är möjligheten att skapa dina egna ”Bonecharms”. Runtom i världen finns det valben, som du sedan behöver för att kunna rista dina egna ”Bonecharms”. Detta gör du genom att i stort sett ’scrappa’ existerande ”Bonecharms” du har, för att lära dig deras trait, såsom snabbare Mana återhämtning. Du kan sedan välja att skapa en ny ”Bonecharm” med 2, 3 eller 4 traits. När du skapar ”Bonecharms” med fler än 2 traits så kan det gå lite fel, vilket gör att du får ett negativt trait, som t.ex. att du har en större chans att missa när du skjuter. Eftersom du har en limiterad mängd ’slots’ där du kan utrusta dessa så kallade ”Bonecharms”, så är det helt klart värt att låsa upp Bonecharm Crafting för att skapa dina egna, och därmed maximera användningen av dem, i.om att de är så värdefulla.
Hur upplevs då spelet?
Spelet heter ju Dishonored, och precis som föregångaren så blir man tidigt i spelet utkastad från livet man lett, utskämd och anklagad för ett mord man ej begått. På många sätt så är båda spelen väldigt snarlika när det kommer till story, men det är absolut inte en dålig sak. Miljön, karaktärerna involverade (utöver Corvo), motivationer, och orsakerna bakom det hela är helt olika. Så även om det är en liknande story i stora drag, så märker man när man tittar närmare att det faktiskt finns stora skillnader. Personligen tycker jag storyn är djupare och bättre än det första spelet, och att den mörka miljön som är Dishonoreds värld är en utmärkt backdrop.
Även om jag är limiterad av min hårdvara och spelade spelet på Medium inställningar, så är det ändå ett väldigt vackert spel; med en nivå av detaljrikedom som står ut. Det är svårt att beskriva, men när man smyger omkring i både Dunwall och Karnaca så känns det som om de har historia. Som om de funnits där i många många år. Det ligger småföremål och skräp överallt, gamla affischer på väggarna, och gator och väggar som ska ha varit där länge ser gamla och slitna ut.
Det är inte så mycket musik i spelet, och den som finns är väldigt mycket i bakgrunden och subtil, såvida man inte slår igång en musikuppspelning. Större delen av spelet är tystnad, knarrandet av golv, jingel-janglet av vapen, svischande av kläder, och muttrandet av fiender runt omkring dig. Även på ställen där man borde känna sig trygg, så påverkar ljudet och avsaknandet av det, den känslan, och det är som om det alltid är på väg att hända något. Vad gäller sedan röstskådespeleriet, så är det väldigt bra på de flesta ställen, och jag är väldigt glad över att den karaktär man spelar har lite mer insatser (vad gäller tal) än vad man hade i det första Dishonored.
Allt är inte guld och gröna skogar!
För det mesta är Dishonored 2 ett solitt spel, men det har en del saker som jag känner kunde varit bättre, och vissa moment som inte är så värst underhållande.
Jag hade en hel del problem med att sikta Far Reach/Blink. Ibland var jag tvungen att sikta i konstiga vinklar för att nå dit jag ville, och ibland så gav den mig udda siktlinjer. Jag vet inte om det är en bugg, eller om det bara är något skumt i hur systemet är byggt, men det var ganska irriterade när det hände. ”Dark Vision” var även den lite flummig i hur den upptäckte fiender. Ibland så såg jag ingenting när jag visste att fienden var precis i närheten, och andra gånger så kunde jag inte se var en fiende tittade. Det gjorde inte så mycket, men när man är mitt i allt, så kan minsta lilla ’fucka’ upp situationen.
Det känns som om alla spel nuförtiden har problem med AI. Jag kan säga direkt att AI:et i Dishonored 2 inte är i närheten av så illa som jag upplevt i andra spel. Men ibland så uppför sig AI:et på ett extremt konstig sätt. Som att stå och gå rätt in i räcket på en trappa, dörr eller en vägg. Jag kan inte göra annat än att skaka på huvudet åt det hela. Men det är när fiender upptäcker mig även fast de inte borde som jag blir irriterad. Det har varit flera gånger som fiender ser mig även fast jag är gömd bakom föremål o.s.v. och sedan attackerar mig.
Ljudet är som sagt väldigt bra, men jag har en liten ’beef’ med dialoger. Ibland så hör jag folk som pratar som om de stod precis bredvid mig även fast de är på andra sidan av en vägg, eller på en annan våning, medans de som faktiskt står bredvid mig. Sen så tycker jag att röstinsatserna på vissa av dialogbitarna känns lite… inlevelselösa. Som om de bara skyndade igenom specifikt den delen av dialog, medan en annan dialog både före och efter låter superb. Himla märkligt!
Jag har även fått en del visuella ’glitchar’, så som att vissa texturer blinkar vitt ibland och ur vissa vinklar, eller att det lyser vitt mellan texturer. Det är förvisso varken jätteilla eller ofta, men tillräckligt för att märkas. Jag har även märkt av ’animerings-glitchar’, där svärd flippar ur, och föremål som NPCs hanterar glitchar igenom saker. Det största jag märkt är lite lackluster animering, speciellt i ansikten, som om de är lite stela. Även lite stel animering när det kommer till kroppar. Jag bryr mig personligen inte sådär jättemycket själv, men det är märkbart.
Jag är lite besviken på de skillnader jag märkt mellan Emily och Corvos storypaths. Dialoger från NPCs är i stort sett desamma, såvida det inte är cutscenes. Jag har bara hunnit spela introduktionen av Corvos story, så det kanske blir mer märkbart senare, men utav det jag sett så kändes det väldigt likadant för båda karaktärerna.
Det sista som jag tänkte klaga lite på är att jag känner avsaknandet av en central area som första spelet hade. Flera av missions utgick från Dunwall Docks, och sedan fick man ta sig till alla andra ställen därifrån. Men i Dishonored 2 så skeppas man direkt till de nya kartorna från sin hembas. Dels så betyder det att du aldrig ser samma karta mer än en gång, men du får även aldrig se någon skillnad från när du var där sist. Jag tycker det är lite tråkigt, men det är inget som är direkt negativt.
Jag älskade Dishonored 2. Det bygger på det originala Dishonored, som en uppföljare ska göra, och lyckas vara mer och bättre. Historien väver sig samman med händelser från ettan, och bygger vidare för att bli sin egna story ändå. Gameplayet är bekvämt och för det mesta intuitivt, och miljöerna är extremt spännande och varierande. Intressanta fiender och NPCs, nervrasande ljudbild, och snabba laddningstider. Vad mer vill man ha från ett spel? Collectibles. Det är det man vill ha, speciellt om man heter Larsen i efternamn. Även där levererar Dishonored 2. Yay.
Recensionen baseras på PC versionen.
Prisbild ca 500-1500kr (Beroende på utgåva och plattform).
Recensionskod tillhandahållen av MI5 Communications / Bethesda.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.