Halo Wars 2

Du får bara en chans att göra ett första intryck som talesättet säger. Det är sant både för mig som ny recensent på Nördliv såväl som spelet Halo Wars 2. Jag vill därför börja recensionen med ett erkännande: jag är inte särskilt bevandrad med genren Real Time Strategy (RTS) och jag har inte heller spelat Halo Wars. Faktum är att jag fram tills för två-tre år sedan inte ens var särskilt förtjust i Halo. När jag recenserar Halo Wars 2 så blir det utifrån en nybörjares synvinkel.

När jag sätter mig ned i fåtöljen för att spela är det med viss nervositet. Hur ska det här gå? Det visar sig gå bättre än väntat i början. Det första som jag startar är förstås kampanjen eftersom jag räknar med att få en lugn inskolning i den grundläggande spelmekaniken. I prologen introduceras jag för skeppet ’Spirit of Fire’ vars besättning väcks ur en 28 år lång kryosömn. De har anlänt till ett fjärran solsystem och upptäcker där en UNSC-signal. För den oinsatte är UNSC den militära organisationen som hållit stånd mot de hemska utomjordingarna i koalitionen ’The Covenant’ i huvudspelen. ’Spirit of Fire’ skickar ned en grupp till planeten och det är där som jag får ta kontrollen över spelet.

Från ett fågelperspektiv ser jag kartan där jag förflyttar mina truppenheter. Jag ser miljön runt min närmaste enhet, men utanför är trakten nedskuggad och endast konturerna kan anas. Det gör att jag får en översikt av miljön, men utan att veta exakt vad som finns där. Är det säkert att röra sig framåt eller finns det en stor fiendetrupp precis utanför synfältet? Jag gillar avvägningen och hela första uppdraget är väldigt lugnt och pedagogiskt medan den grundläggande spelmekaniken introduceras. Jag lär mig att styra mina enheter, anfalla fiendetrupper och bygga mina egna baser. En sak som jag dock stör mig på är när jag måste separera en stor grupp av enheter till två mindre för att skydda olika platser. På en dator kan jag hålla ned CTRL-tangenten och snabbt markera många, individuella filer. Det är en praktisk funktion som jag gissar fungerar ypperligt på datorversionen av spelet, men som jag inte hittar när jag spelar på konsolen. Det är enkelt att markera enskilda enheter, alla enheter på skärmen eller alla i världen. Däremot blir det bökigt om jag vill markera en handfull på skärmen. Mer än en gång blir det frustrerande att få trupperna dit jag behöver dem. Resultatet blir att jag oftast hänfaller till strategin att mosa fram med en stor klump, vilket inte riktigt känns som det rätta sättet att spela på.

I takt med att jag spelar vidare introduceras jag till huvudkonflikten i Halo Wars 2. En grupp soldater finner ett UNSC-läger där alla soldater har dödats. Där finns också Isabel, en AI som berättar om Atriox och hans styrkor. Hon målar upp en skrämmande bild av Atriox och hur han var en soldat åt ’The Covenant’ som användes flitigt under krig och konflikter. Oavsett vilket motstånd han ställdes mot så kom han alltid tillbaka med livet i behåll. Atriox blev dock allt mer bitter mot ’The Covenant’ och startade till slut ett uppror mot dem. Upproret växte och Atriox blev till slut ledare för sin egen armé. Med skräck i rösten berättar Isabel att då ’The Covenant’ var som mäktigast knäckte de nästan människorna, men de var inte ens i närheten av att stoppa Atriox. Isabels varnande ord verkar dock inte skrämma Cutter, kaptenen som har befäl ombord ’Spirit of Fire’. Han deklarerar att det är deras plikt att stoppa Atriox till varje pris och att de kommer lyckas där andra har misslyckats. Skälet? För att de är som en familj. Är det realistiskt? Inte särskilt. Känns det väldigt Halo? Absolut.

Fast så långt kommer jag aldrig. Redan på det tredje uppdraget får jag stora problem. Då ska jag ska erövra tre zoner och hålla dem tillräckligt länge. Fienderna svärmar från flera håll och problemet för mig är främst att fienden agerar lite för snabbt och jag får svårt att försvara mig på flera fronter. Är det för att Halo Wars 2 är dåligt? Nej, absolut inte. Det är förstås jag som är den felande länken. Min bristande erfarenhet av RTS blir ett hinder då jag ska hoppa mellan kartans olika delar och utföra simultana handlingar. Visst finns det saker jag kan invända emot: dels problemet med att dela upp enheterna, dels att spelets tröskel blir väldigt brant för nervösa RTS-oskulder. Är du däremot en av dem som gillar genren och har spelat många spel tidigare har du med stor sannolikhet inte mina problem. Jag får erkänna att jag inte finner ett sätt att ta erövra de tre punkterna, utan kör helt och hållet fast i spelet. För mig så räckte helt enkelt inte Captain Cutters optimism för att besegra Atriox.

Kampanjen var uppenbarligen inte min kaka, vilket dock bara är en del av spelet. Den andra delen utgörs av spellägen där du spelar mindre partier mot andra spelare eller datorn. För spelare som gillar RTS-genren så kommer de onekligen att spendera mest tid här. Jag slänger mig rätt in i de olika lägen (skirmish, blitz och multiplayer) för att testa på dem och alla får samma resultat. Om kampanjen gick dåligt för mig så är det inget emot hur uselt det går i multiplayer. Jag får stryk. Det är inte bara misshandel, utan det är på en nivå som enbart kan kallas för förnedring. Jag vill helst glömma bort hela den här mardrömmen. Inte för att det är dåligt, utan för att jag är det. En sak som dock är rätt skoj med spelläget blitz är möjligheterna att skräddarsy sina truppenheter med hjälp av så kallade booster pack med kort för att skräddarsy sin. Det här är ett allt vanligare drag i spel men till skillnad från exempelvis Gears of War 4 så känns det här betydligt bättre genomfört. Får du en dubblett av en trupp så levlar den upp i styrka istället, vilket gör att du inte känner dig missnöjd med att få dubbletter. Booster pack kan du förstås köpa, men du får dem gratis om du utför de dagliga och veckoliga utmaningarna. Det hjälper till att hålla spelet fräscht och motiverande att spela.