Detroit: Become Human

Detroit: Become Human är Quantic Dreams nya interaktiva spelupplevelse exklusivt för Playstation 4. Det var ett tag sedan Quantic Dream, som är kända för att använda motion capture och en noir-känsla i deras spel, släppte Beyond: Two Souls med Ellen Page i huvudrollen. År 2012 fick vi ett litet smakprov på vad spelutvecklarna hade i åtanke för framtiden med deras techdemo Kara. Nu sex år senare debuterar de äntligen på Playstation 4 med Detroit: Become Human där vi får följa tre huvudkaraktärer som är mindre mänskliga.. eller är de verkligen det?

Välkommen till Detroit år 2038, där teknologin flödar samt fler och fler jobb ersätts av människoliknande androider från CyberLife. Vi får följa tre olika karaktärer; detektiven Connor (Bryan Dechart), hushållerskan Kara (Valorie Curry) och den personliga assistenten Markus (Jessie Williams). Alla tre har något gemensamt, de är nämligen androider. Varje karaktär har dess egna berättelse. Connor, tillsammans med sin mänskliga partner Hank, jagar ”deviants”. Deviants är androider som har blivit defekta och på något sätt tagit kontroll över sin egna vilja. Två av dessa deviants är Kara och Markus. Hushållerskan Kara bröt sig fri och rymde med flickan Alice från sitt hem av misär. Markus sluter upp med andra deviants och leder en revolution för androidernas rätt i samhället. Personligen älskade jag att följa Karas äventyr, samt Connors karaktärsutveckling. Även om Markus är en intressant karaktär så tyckte jag att hans historia, om än mäktig i sig, inte var lika intressant då hans karaktär inte utvecklades lika individuellt med tanke på hans arc. Det fanns vissa inslag i den generella berättelsen som var rätt så förutsägbara, nästan lite kliché, i alla de olika karaktärernas narrativ. I slutändan har Detroit: Become Human en oerhört fängslande berättelse; spelets regissör David Cage lyckades verkligen med att fånga min uppmärksamhet. Vad händer när robotar får fri vilja och eget medvetande? Spelet ger oss tre olika perspektiv på vad som kan ske.

Quantic Dream är kända för att inte ha komplicerat gameplay och Detroit: Become Human skiljer sig inte från spelutvecklarnas föregående spel i den bemärkelsen. Spelet är ett tredjepersons äventyrsspel, med mer fokus på att utforska och att driva berättelsen framåt än på gameplay i sig. Spelets narrativ alternerar mellan de tre olika karaktärerna i olika kapitel. Vi får följa dessa tre karaktärer och se hur de utvecklas genom konsekvenserna av de val som spelaren själv gör i dessa avsnitt. När varje kapitel tar slut så får spelaren upp en flowchart som visar vilken väg man tog, men även var vissa val kunde sett annorlunda ut. Även om spelet är linjärt och har vissa element i berättelsen som måste utspelas, så finns det en hel drös av val och konsekvenser som ger massor av replay-ability. En genomgång av spelet kan ta mellan 7-10 timmar, men kan enkelt stiga i antal beroende på hur mycket spelaren vill utforska, samt spela om för att få andra resultat.

Spelaren får fortfarande göra menlösa sysslor och actionscenerna är fortfarande i quick time-format. Dock finns det en bra balans i spelet som gör att det inte blir tråkigt eller frustrerande för att driva berättelsen framåt. När du spelar Connor så får man t.ex. utforska brottsplatser med ett detektiv-mode. I andra tillfällen får du räkna ut och rekonstruera en optimal väg för en flykt eller annan händelse. Även om finns mindre saker att interagera med än Quantic Dreams föregående spel så kan dessa saker påverka spelets gång, vilket gör att utforskningen i spelet känns mer belönande. Ibland kan kameran kännas väldigt bråkig, speciellt i vissa scener som inte ger en mycket yta att utforska på. Vissa vinklar är problematiska och kan vara frustrerande när man t.ex. behöver utföra vissa sysslor under en tidspress. Den högra styrspaken är även något man använder för både kamera, rörelse och interaktion, vilket kan resultera i att man råkar aktivera något av misstag.

Detroit: Become Human är en vacker spelupplevelse med en fantastisk grafik och tillhörande ljudbild. Det innehåller ett fenomenalt skådespeleri av både huvudskådespelare och biroller, både motion capture och röstskådespel. Detaljerna i karaktärernas utseende är fascinerande, men även detaljen i spelvärlden. Användningen av ljus och skugga är ruskigt bra och tillsammans med ett melankoliskt soundtrack får de flesta scenerna en äkta känsla av semi science-fiction med inslag av noir. Vissa kapitel gav mig rysningar inte bara av berättelsen, utan av hela upplevelsen, då det visuella tillsammans med ljudeffekter och musik oftast är i perfekt symbios.