Hem RecensionerSpelrecensioner Cyberpunk 2077

Cyberpunk 2077

av Fredrik Olsson

Solen går ner över Night City och mörka moln börjar sakta men säkert drapera det urbana och neonupplysta landskapet med ett kallt regn. Som om inte det var nog viskar ett elektroniskt spöke i ditt öra. Vad är då värst… den uppenbara tyngden i att existera på Night Citys nedstämda gator eller de nedbrytande samtal som sker med en digitaliserad entitet… Detta är Cyberpunk 2077!


Cyberpunk 2077 är ett open world-spel i förstaperson där din karaktär vid namn V, sakta men säkert rör sig mot dödens brant. Ett datachip som först sattes i ditt huvud, i vad som var en högst spontan aktion, visade sig bli ett ödesdigert val. Terroristen och rocklegenden Johnny Silverhands digitaliserade sinne befinner sig på chippet nämligen och tar sakta men säkert över din kropp och hjärna. Frågan här är: vill du att det ska ske, eller vill du bara vrida den virtuella nacken av Silverhand? Det är sannerligen en melankolisk värld, där Silverhands minnen från en svunnen era influerar dig – för att inte tala om det faktum att hans avbild pratar med dig hela tiden – vilket gör att det hela blir alltmer suggestivt ju mer du spelar.

Cyberpunk 2077 är ett spel som gått genom mycket kontrovers sedan det släpptes – konsolversionerna för Xbox One och Playstation 4, ska, enligt många, vara väldigt undermåliga, men denna recension baserar sig på enbart spelupplevelsen, som den har varit för mig på PC. En spelupplevelse som självklart visat upp ett gäng buggar, där det kan vara allt från att plagg inte syns i spegelbilder, dialogval som poppar upp sent eller prylar på marken som inte går att plocka upp för att nämna några. Skillnaden här är att alla dessa problem på många sätt är de typer av buggar man ser i många andra open world-spel på lansering – även om det givetvis inte är någon ursäkt i sig. Ett spel ska givetvis vara så välutvecklat som möjligt när det släpps. Men där har ni vad jag har att arbeta med – vilket innebär att denna recension enbart utgår från spelets egna kvaliteter.

Jag i all min prakt!

Kommersialismen och egoismens framtid!

Sett till berättelse finns det ett djup, men absolut inte på samma sätt som i deras föregående spel The Witcher 3. Här är det snarare en mer inlåst berättelse, där de olika startpunkterna (Nomad, Streetkid och Corpo) ger dig olika upplevelser utifrån ett par val genom spelet. Särskilt tydligt är det i slutet där du behöver välja hur du ska försöka bota din ”åkomma” – vilket kan resultera i en mängd olika slut. Allt från en stilla resa med din älskade partner bortom den Mexikanska gränsen, till att du vaknar upp på en rymdstation och måste testas på i vad som känns som en evinnerlighet. Din karaktär V tas till Night City med Jackie, en karaktär på många plan, som gör att du lätt kommer in i den annars överväldigande öppna världen. Överallt finns det uppdrag och polisärenden som du kan hjälpa till med, medan du i god takt tar dig vidare i berättelsen. En berättelse som i sig är svår att gå in på detaljerna kring, men låt oss säga att i min genomspelning, där jag började med bakgrund som ’Nomad’, leddes av ledorden kärlek och lojalitet mot familj. Eller rättare sagt valde jag att det skulle vara det. Efter att ha träffat ett par karaktärer, var det den något brådmodiga tjejen Panam som fick bli min partner-in-crime. En person som trots sina brister och svårigheter ändå visade sig ge mig en riktigt fin romantisk säga, där mina val resulterade i att klanen på vischan kunde blomstra och ta sig vidare utanför Night Citys gränser. Berättelsemässigt kunde jag verkligen inte klaga, som spelare tas jag igenom mängder med områden och möter en mängd karaktärer; alla med tydliga mål och stilar. Den färggranna världen kändes verkligen levande i dessa stunder och fick mig utan tvekan att spela vidare bara för storyns skull…

Öhh… steg jag in i fel rum… eller i ”rätt” rum…?

Världen i sig reflekterar dessutom verkligen hela sinnesbilden av Cyberpunk och kommersialismens bojor. Överallt är allt till salu: tjänster, produkter och rentav människor. Detta går hand i hand med spelets översexualiserade bild av människor, då människor ses överallt med ”fixat” utseende, för att bättre komma fram i världen, om det så är med augmentering, proteser eller ren och skärt utseende. Idén om att hela tiden få plats är tydlig, och även om jag först stegade tillbaka av denna sexualisering står det klart snart att under ytan är de flesta människor bara ute efter att försöka överleva – där till och med ibland sex i sig blir en kommersiell vara precis som så mycket annat. Det är alltså en högst spännande värld som målas upp, med vad som först verkar vara i enkelt svart-och-vitt tänk, men som sedan upplevs alltmer gråskaligt – även om jag kan tänka mig att den inte är något för moralister där ute.

Mer än så säger jag inte om världen och berättelsen, utan den eller snarare de olika berättelserna är spelets största styrka tillsammans med spelets ’combat’. Det är lätt att ta plupp efter plupp på kartan, men i ärlighetens namn blir de tradiga efter ett tag – särskilt polisuppdragen, även om de är snabba att riva av. Tack och lov lyser penna-och-papper upplägget igenom och du går hela tiden upp i erfarenhet och ’street cred’, vilket gör att du får poäng att lägga på en mängd olika förmågor. Till skillnad från andra rollspel, behöver du ta reda på exakt hur du vill spela, då du knappast kommer ha alla förmågor efter spelets slut och spelet inte alls handhåller dig. Här är det alltså planering som gäller – och läsande av vad alla de förmågor (perks) faktiskt gör.

Ett ’perk’-system som i sig känns mångfacetterat, men tyvärr samtidigt tämligen övermäktigt. Trots en tydlig början där saker och ting förklaras, blir man ändå frågande kring vad som faktiskt är bäst att lägga sina surt förvärvade poäng på, när man 30 timmar in fokuserat på berättelsen utan att komma ihåg vad som faktiskt är bäst för ens karaktär. Detta parat med ett plottrigt gränssnitt i bjärta cyberpunkiga färger gör att det kan kännas ännu mer svårdechiffrerat i min mening. Tack och lov blir det aldrig ett riktigt problem – men det är definitivt värt att gång på gång sätta in sig i de förmågor som finns och tänka ut vad som är bäst för en själv.

Utöver ’perks’ finns även möjlighet att skapa föremål (förutsatt att du väljer fokusera mer på de attribut som möjliggör detta). ’Crafting’ i sig är tämligen rättframt: du låser upp mer typer av vapen du kan skapa genom spelet och behöver hitta de komponenter (antingen genom köp eller rentav genom att dekonstruera dina befintliga prylar) som finns där ute. Ju mer du ’craftar’, desto mer höjs din nivå och du ges tillgång till bättre typer av vapen – även om du behöver fokusera på en specifik typ av attribut med dina erfarenhetspoäng för att verkligen kunna få de bästa handgjorda vapnen. Tack och lov finns det mängder med coola närstridsvapen, gevär, automatvapen och annat ute i världen att hitta – så man behöver aldrig finna sig utan något sådant.

På tal om strider, det är här (tillsammans med grundberättelsen) som spelet skiner starkast. Oavsett om du hugger dig fram med katana, en enorm slägga, pistol, lasergevär eller prickskyttegevär är känslan riktigt bra. Kontrollen känns riktigt exakt, och närstridsmördandet gör sig extra väl när man börjar komma upp i nivå, och kan sakta ner tiden eller få andra coola fördelar. För att inte tala om din kropp och de augmenteringar som kan göras. Utöver fördelar som dubbelhopp, inbyggda svärd (mantisblades) eller raketgevär i armarna får man möjlighet att förbättra sig på ett underhållande sätt. Till skillnad från ordinarie vapen som kan hittas eller köpas på öppen gata, behöver man istället ta sig till specifika doktorer (ripperdocs) som kan hjälpa dig med utrustning och implementering av sagda augmentationer. Visserligen öppnar spelet upp sig på det sättet att du kan välja att smyga, strida eller ibland bara föra dialog för att komma vidare – men det går väl lätt säga att den grundläggande stridsmekaniken får dig att snarare vilja döda allt som ser ut som en fiende. Det är alltså ett tveeggat svärd i sig själv kan man säga…

Youtubers och andra influenser i all ära. Men Delamains quest har spelets bästa cameo!

Cyberhackande av fiender i realtid!

Atmosfär, färger och melankolisk

Spelet ger dig en mängd småuppdrag, men trots att det finns de som verkligen känns som små berättelser, blir de aldrig riktigt lika engagerande som de i ex. Witcher 3. Tack och lov har vi den audiovisuella upplevelsen här att luta oss tillbaka mot. Världen som byggts upp är verkligen ”breathtaking” och skyskrapornas höga profiler, parat med en härlig dygnsrytm där morgonsolen byts ut mot dagsljus (och så vidare) gör det hela till en vacker upplevelse – men bara om du har en bra nog dator. För min del flöt spelet på riktigt bra, men jag som sitter på ett nyare Nvidia kort med DLSS kunde njuta extra mycket tack och lov. Medan man åker runt i de fysikbaserade bilarna som härligt sladdar fram likt ett gammalt ”Driver” spel går det inte annat än suga in det färgsprakande urbana landskapet medan man gör sig redo för nästa uppdrag. En fin upplevelse i sig självt alltså…

Elefanten i rummet…

Men allt är givetvis inte perfekt här – särskilt i Cyberpunk som med rätta fått mycket kritik för sina konsolsläpp. I mitt fall känner jag att spelet aldrig upplevs brett i val som det sedan visar sig vara. Här hade utvecklarna gjort bäst i att göra det mer tydligt. Dessutom har vi buggarna som finns, även om de mer kom fram mot slutet av spelet. Dialogval som inte gick att göra ibland, prylar som inte kunde plockas upp eller andra småsaker. Allt detta parat med en värld där egentligen många av ”plupparna” saknar värde sett ur ett narrativt perspektiv gör att man till slut skippar dem. I andra spel har sidouppdrag fått mer utrymme för att ge dig sköna sidoberättelser, men här känns de mer som utfyllnad. Sedan har vi spelets grundläggande berättelse som i sig känns paradoxalt trång… Vad jag menar med det är att jag föreställt mig en mer sprudlande bred upplevelse där mina val långt tidigare gett tydliga konsekvenser, men här känns det mer som en mer regisserad upplevelse. En aspekt som i sig inte är dålig, men som går emot hela papper-och-penna upplevelsen som utvecklarna tydligt siktar mot. Trots det är det givetvis mycket att göra här, frågan är om man sitter kvar efter du klarat grundberättelsen dock.

På det stora hela är Cyberpunk 2077 en melankolisk upplevelse som framförallt körs bäst på PC; det kunde ha slipats mer på en större färgrening av val och berättelse, men för vad man får kommer man utan tvekan känna sig nöjd. Frågan är bara om man går tillbaka till det – trots sina olika startpunkter – efter man klarat av det. Ibland är något bara ren underhållning, och inte en revolution, och det kan vara helt okej.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

Cyberpunk 2077. Lägsta pris kronor enligt Prisjakt.nu 2020-12-25.

Recensionsex tillhandahållet av Bandai Namco.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar