Hem RecensionerSpelrecensioner Chronos: Before the Ashes

Chronos: Before the Ashes

av Fredrik Olsson

Chronos: Before the Ashes är ett spel för alla åldrar – men inte på det sätt du tänker. Detta mörka RPG är inte bara ett Soulslike i det att du är på gränsen till döden hela tiden, nej, varje gång du dör, åldras du. Frågan är därför: växer spelet på mig eller är det dödfött från start?


Chronos: Before the Ashes är ett tydligt indiespel på många sätt. Närstridsmekaniken är spretig och inexakt, världen är fantasifull men med tydliga tekniska begränsningar och berättelsen är slentrianmässig som bäst. Men vad är det för något då? Detta är ett tredjepersonäventyr där du i sann Souls-anda ska utforska en mängd olika mystiska platser med ett enda fokus: att rädda världen från ondska. Till din hjälp låser du siktet på de udda fiender som dyker upp, kombinerar objekt för att hitta lösningar och gör vad du kan för att inte dö en ond bråd död.

Chronos har ett par intressanta idéer där framförallt ålder faktiskt är en integral del. Den karaktär du skapar (man eller kvinna) åldras med ett år varje gång den dör – vilket kan komma att hända både en och annan gång med tanke på Souls-arvet. I början är du en rask 18 årig med spring i benen, där fokuset verkligen är på hand-till-hand strider, för att sedan övergå alltmer mot magi ju äldre du blir. Är du duktig på att undvika döden kan du fortsätta att uppgradera strength och agility, men ju äldre du blir desto mer behöver du istället magi. Därför kan det vara bra att hela tiden balansera erfarenhetspoängen så man inte sitter i den berömda skiten om man når högre åldrar.

Detta gör att man hela tiden får fundera ”Vad är bäst att sätta mina erfarenhetspoäng på?”. Tack och lov går man upp i nivå ofta och kan därför under resans gång börja skifta och lägga sina poäng på magi om man märker att man dör ofta. Är man däremot duktig från start kan man utan problem istället fokusera på ’Strength’ och ’Agility’ (finns även ’Arcane’, d.v.s magi och ’Vitality’) och sedan vinna spelet på det. Just på grund av detta med åldersaspekten samt att spelet har en kort speltid – mellan 3-6 timmar – gör att man utan problem kan spela om spelet för att få lite variation. Lägg därtill att du även har ett par olika svårighetsgrader och jag ser att man definitivt kan få ut mer av spelet, men då hänger det på att du överser de brister som finns i spelet.

Uppgradera mera!

En intressant aspekt är att spelet faktiskt är en ’prequel’ till Remnant: From the Ashes – där detta spel faktiskt utspelar sig bara en månad innan startpunkten för Remnant. Till skillnad från det är Chronos ett rent och skärt singelspel. Nu hjälper detta däremot inte spelets berättelse som allra hastigast tas upp i början för att sedan egentligen inte beröras igen förrän i slutet. Det är snarare fokus på spelmekaniken och den labyrint av banor som man besöker. För precis som i Dark Souls, handlar det om en nivådesign där du kan ta dig från och till de flesta platser via olika vägar. I mitt fall fann jag det helt okej, spelets banor var tämligen små vilket gjorde att man inte behövde springa allt för länge för att komma vidare. Värre är det med stridandet och kameran. Låser du inte kameran på de fiender som dyker upp, då blir det riktigt svårt att träffa dem – även om du slår i deras riktning. Det känns som att fiendernas träffyta blir avsevärt större när man låser kameran på dem. Dessvärre kommer kameran in i bilden (hö hö) och pajar till det från och till. Den autojusterande kameran kan lätt försvinna in i väggen nämligen, vilket gör att du ofrånkomligen blir ap-dödad av närmsta fiende som hånfullt verkar skrocka medan du svingar ditt vapen i blindo. Just denna kombination av att spelets kamera är bättre när du inte låser den på fiender, men du får det svårare att träffa fienderna, till att låsa siktet på dem snarare kan innebära att du dör lättare för att kameran åker in i en vägg kan milt sagt bli frustrerande. Tack och lov gäller det senare oftast i mer trånga områden, så det är ett mindre problem på det stora hela.

Just hela upplägget för spelet – berättelsen som inte fastnar, stridsmekanik som är som bäst godkänt och pusselmoment som upplevs malplacerade för denna typ av spel – gör det hela till en splittrad upplevelse. Jag tycker om åldringsmekaniken och mystiken i världen. För att inte tala om spelets ljudbild som är utan musik – fokuserar på ambiens och atmosfär – där man hör monster stöna på avstånd eller långsamt hasa sig fram över de torra ytor som finns. Dessa uppskattas, men tyvärr faller det till slut på att det bara inte ger någon effekt på mig. Efter jag är klar med spelet känner jag ingenting och kan utan tvekan gå vidare utan att egentligen någonsin skänka en tanke på Chronos igen. Men där och då… ja då fann jag det ändå lite småcharmigt, om än frustrerande på sina ställen. Visst är det bra att spelet enbart kostar runt 350 kronor, men för den mängden timmar som ges skulle jag nog istället sikta på ett köp (om ni ändå är nyfikna) när spelet ligger under 200 kronor. Det finns något här… något som jag inte riktigt kan definiera. Vem vet, kanske har jag dött så många gånger att min ålder blivit så pass hög att minnet sviker. Men något är det… något är det…


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.

Chronos: Before the Ashes. Lägsta pris 349 kronor enligt Epic Games Store 2020-12-04.

Recensionsex tillhandahållet av THQ Nordic.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar