Än en gång kallar plikten, och än en gång handlar det om såna där militära operationer som inte riktigt är… okej. Call of Duty: Black Ops Cold War är den sjuttonde (!) installationen i den kritikerrosade/risade spelserien. Spioneri, världsomfattande konspirationer och annat gottigt har utlovats, men hur ser spelet egentligen ut?
Call of Duty… Bara att läsa det låser säkert upp en hel skattkista med både bra och dåliga minnen hos mången nörd. Kort och gott: Call of Duty: Black Ops Cold War (som hädanefter kommer kallas för CW) är en förstapersonsskjutare som utspelar sig i 1980-talets USA. I enspelarläget får vi följa CIA-agenten “Bell”. Han har valts ut att arbeta i en specialstyrka med ett enda mål: hitta och stoppa den ryske agenten Perseus. Samma agent har vid flera tillfällen under Vietnamkriget orsakat USA enorma förluster och försökt stjäla en atombomb. Jakten på Perseus tar spelaren till olika länder och världsdelar, alla vackert renderade med extremt snyggt ljus.
Ganska snabbt märker man att varje uppdrag följer ett mönster: först smyger du, sen är det lite vilt skjutande, granatkastande och allmänna våldsamheter, sen är uppdraget slut. Mellan dessa olika delar visas det upp maffiga actionsekvenser med coola explosioner, snygga headshots och jättemycket slow-motion. Ibland byts smygandet ut mot något unikt för just det uppdraget, men annars är mönstret detsamma.
Smygandet känns rejält påklistrat, och du klarar dig oftast lika bra om du istället avfyrar närmsta hagelbrakare och kastar granater hejvilt. Det som däremot glänser är skjutandet. Det är riktigt kul att rada upp headshot på headshot med en hel hög av olika vapen. Fienderna kanske inte alltid träffar med sina skott, men jag vill ändå ge dem poäng för att vara kreativa. Allt från flankings manövrar till granater används för att få dig att flytta dig från ditt perfekta skydd och ut i farozonen. De anpassar sig också beroende vilket vapen de har, så förvänta dig ingen närgången krypskytt. Alla vapen har en kännbar “tyngd” i både användande och ljud. Det finns en skillnad i att avfyra en liten uzi och ett tungt maskingevär.
Det var först när eftertexterna rullade på enspelarkampanjen som jag insåg att jag inte hade spelat ett spel så mycket som jag hade spelat en film. Jag hade fått en mästerklassigt regisserad upplevelse med ett stort fokus på tempo. Visst, smygandet var inte det roligaste, men det kom precis när man ville ha en paus från allt skjutande. Actionsekvenserna överanvände slow-motion, men gav ett rejält klimax till historien. Jag hade riktigt roligt under de c.a 3 timmar som kampanjen höll igång. Självklart finns här lite brister. Jag tycker inte att vi fick lära känna de andra karaktärerna på något vis, istället blev de platta som papp med något mystiskt förflutet. Samtidigt var den korta kampanjen för kort. Historien kom aldrig riktigt till sin rätt och jag kände att jag gärna fortsatt i samma mönster minst två timmar till, kanske hade jag också fått veta mer om mina medsoldater under den tiden? Det sista klagomålet är hur lite denna kampanjen förbereder dig för det som är flerspelarläget. Visst, du kan skjuta och vet vad alla knappar gör, men all kunskap jag samlat på mig under kampanjen är svårapplicerad sen när jag spelar med andra människor. För om vi ska vara ärliga, man spelar inte CW för enspelarläget.
Flerspelarläge, panga på/med kompisar eller främlingar. Detta är en HELT annan sak än det du gjorde förut. Det första riktiga hindret här är bristen på någon form av förklaring, vägledning eller tutorial. Vad betyder spy plane och varför säger rösten i lurarna det så mycket? Nu blev planet kontrat, hur gick det till? Vart är jag? Hur vinner jag? Vilka vapen har jag? Kan jag få mer ammunition om jag får slut? Hur samlar jag upp poäng för att aktivera mina förmågor? Vad är perks? Hur får jag fler? Kan jag skräddarsy mitt vapen? Va, va, VA?
Det är en utmaning att börja spela flerspelarläget i CW. Spiken i kistan är nog när man hoppar in i en match och blir skriken på på ryska. Man har försökt göra en avgräsing av något slag genom att låsa vissa funktioner. Dessa kommer du åt allt eftersom du går upp i nivå – men det räcker absolut inte. Om jag köper en produkt ska instruktionsboken följa med, jag ska inte behöva kolla på ett antal youtubevideos för att ens förstå vad som händer. Riktigt dåligt.
Både grafik och ljud är i toppklass.
När man förstår vad flerspelarläget handlar om kan det ibland bli riktigt roligt. När du börjar en spelomgång kan du välja mellan 13 olika klasser som du skapar helt själv. Vill du ha ett krypskyttsgevär och en pistol? Kör på. Dubbla hagelbrakare? Varför inte. Din klasser har också tre stycken perks. Små och stora fördelar som kan vara allt från ett extra magasin i ryggsäcken eller att du är osynlig för spionplan på kartan. När man lägger ihop dessa två system har du alla verktyg du behöver för att skapa en klass som känns unik för just dig. Men det tar inte slut här! Varje vapen går att skräddarsy i gunsmith läget. Här kan du bland annat lägga till olika sorters sikten, magasin och axelstöd. Oftast gör dessa ditt vapen bättre, men vid högre nivåer kan de också komma med nackdelar. Du kan alltså, med samma vapen, göra två helt olika klasser. Friheten är enorm, och varje situation du stöter på ute i fält har åtminstone tre lösningar.
Det erbjuds åtta olika spellägen på åtta olika kartor. Här finns Team Deathmatch, Hardpoint, Domination, Kill Confirmed, VIP Escort, Control, Free for All och Search and Destroy. Det är en skön mix mellan objektivsbaserade och “skjut så många du kan”-lägen. Det finns också Featured lägen. Dessa är oftast väldigt speciella och utspelar sig bara på en karta. Det finns egentligen bara ett läge jag saknar här, och det är ett med många spelare. Max just nu är 12. Detta gör att din individuella insatts alltid är enormt viktig. Pressen är stor, det vore skönt med ett läge som fokuserade lite mer på lagsport istället för varje individs prestation. En omgång CW går snabbt. Det handlar om knappt om tio minuter per match, men oftast mindre. Något annat som går väldigt snabbt är att dö. Några få skott så är det över – för både dig och motståndaren. Detta är både bra och dåligt; det går snabbt att få många kills och spelläget känns välgjort. Nackdelen är bristen på interaktion. En vanlig situation är att du blir skjuten i ryggen. När detta händer vore det kul om du (som blir skjuten) på något vis kunde vända situationen så att resultatet inte är lika uppenbart. Just nu beror alla mina dödsfall av att jag inte såg vem som sköt mig, och det känns lite tråkigt att jag verkligen inte kan göra något för att förhindra detta när det börjar.
Något som också är poppis är så kallad camping. Att sitta på ett ställe och bara vänta på att ett offer ska dyka upp som du med lätthet kan meja ner. Matcherna kan bli väldigt tråkiga och långsamma om alla spelare i lobbyn använder denna metod. Det är också väldigt svårt att träffa när man skjuter från höften. Siktet är väldigt stort, vilket ger en stor risk för att skottet ska missa. Det känns lite ovant då det, enligt min uppfattning, har gått åt andra hållet i fps-spel. Siktandet blir ett måste, då skotten annars kan flyga all världens väg. Personligen gillar jag det inte, det saktar ner det annars snabba tempot, men det finns säkert en och annan som gillar detta. I slutändan har jag ändå kul med min enorma mängd klasser och mängden av grejs som går att skräddarsy.
Zombies är det sista läget. Du och upp till tre kompisar ska göra… Ja vadå? Här är bristen av tutorial extremt märkbar, och ärligt talat förstår jag inte ens nu exakt vad spelläget går ut på. Självklart skjuter man zombies, detta ger dig pengar som du kan spendera för att köpa mer ammunition, nya vapen, granater och boosts som t.ex. kan få dig att springa snabbare. Efter ett antal vågor kan du fly platsen med helikopter för att skjuta fler zombies en annan dag. Att kötta zombies med bra vapen i ett trevligt sällskap är alltid kul. Men förvirringen är total. Vad är jag? Vem är jag? Finns jag? Jag misstänker att det finns en massa funktioner och finesser som jag missar här, men det är svårt att skriva om det om jag inte förstår det. Kort och gott, kul med kompisar, men spela inte detta läge med såna du inte känner.
Både grafik och ljud är i toppklass. Strålspårning gör allt bara ännu vackrare. En bonus är också den varierade färgpaletten. Allt är inte brunt, istället finns här vitt, svart, grått och grönt. En mysig blandning som kontrasterar sig fint mot de ljusgula explosionerna. Man kan faktiskt höra vilket vapen olika fiender använder, inte bara klass av vapen, utan jag menar att du kan höra “det där är en mp5:a, inte en uzi”. Fantastiskt bra, om än lite dåligt balanserat ibland i flerspelarläget då kommentatorn ofta hörs över allt och alla.
Personligen är jag nöjd över att ha spelat CW, speciellt enspelarläget. Det låter kanske som en kliché, men här finns verkligen något för alla, särskilt om du gillar flerspelarlägen i FPS genren. Hardcore PvP? Check. En filmisk kampanj? Check. Zombies? Absolut, men den totala bristen på tutorials gör att jag inte kan ge det här spelet en utmärkelse. Det finns något för alla, men inte för den som är ny.
Denna recension baseras på PC versionen.
Call of Duty: Black Ops Cold War. Lägsta pris c.a 600 kronor enligt Blizzard 2020-11-22.
Recensionsex tillhandahållet av Activision.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.